Förstående

Päppel är snorig och gnällig. Det har de två senaste kvällarna resulterat i en massa gråt vid läggning. Eller egentligen efter läggning. Det har gått bra att stoppa henne i säng som vanligt, men efter en stund har hon börjat gråta otröstligt.

I förrgår tog jag upp henne och lade mig med henne i vår säng. Det gick så där. Hon blev jättepigg och rumlade runt i en dryg halvtimme innan hon somnade. Igår testade vi därför en ny taktik. Vi bara satt bredvid hennes säng till hon lugnade sig.

Maken tog första försöket. Han var kaxig och gick när hon låg tyst och stilla. Det tog inte många sekunder innan hon skrek efter sällskap igen. Då gick jag in och satt kvar till hon somnade. Hur irriterande var det då inte att hon skrek efter bara några minuter igen. Och då verkade helpigg. När jag åter satt där bredvid henne låg hon mest och lekte med napparna och pladdrade lite.

Det här håller inte. Jag kan inte sitta här hela natten, konstaterade jag snabbt och bestämde mig för en kupp:

- Päppel. Jag går ut en stund. Jag kommer snart tillbaka.
- Nej!
- Jo. Jag kommer strax.
- Näeeehhh!
- Jo. Öh. Hm. Jag måste gå på toaletten sedan kommer jag.
- Nääää.
- Jo.

Så gick jag ut. Döm om min förvåning när hon var helt tyst. Och fortsatte med det.

Nöden har ingen lag. Det accepterar till och med genomledsna töser på dryga 19 månader.

Tuff miljö

Päppels senaste ord är krocka.

Det har hon lärt sig den hårda vägen.

Underbar medhjälpare

Medan jag lagade middag satt Päppel i sin barnstol och åt morotsslantar. På något vis blev det en hiskelig massa små små morotsbitar på golvet.

- Mamma, gör ingenting. Jag tar hand om det, erbjöd sig Äppel.

Jag måste instämma i vad han sade igår när han hjälpte mig att torka av i bokhyllan:

- Vilken tur att vi har en sån duktig storebror som hjälper till.

Mitt och ditt

Som lillasyster har Päppel snabbt lärt sig en väsentlighet här i livet. Nämligen vilka saker som är vems. Eller framför allt vilka saker som är Äppels.

Titt som tätt pekar hon på något och säger att det är Äppels. Alltifrån hans matstol till kalsongerna när jag viker tvätt.

Det är troligtvis ren självbevarelsedrift.

Sex dagar

Alltså. Det är nästan löjligt. Jag går runt och säger att jag skall jobba till midsommar och så tittar jag i kalendern och inser att jag har sex arbetsdagar kvar.

Så förmånligt blir det visst när jag bara jobbar två dagar i veckan och skall vara helt ledig en vecka när maken är på konferens.

Dags att sammanfatta och stänga ihop alltså.

Roa sig på min bekostnad

Igår kväll höll maken på att lasta på byggavfall på släpkärra. Han stack in huvudet och frågade om jag kunde ge honom hans hörselskydd som låg på snickarbänken. Jag slank ner i källaren, men fick återkomma i ogjort ärende.

- Nej, det gick inte. Jag är för tjock!

Någon hade ställt sin gersåg framför dörren så att det inte gick att öppna mer än en springa. Maken skrattade glatt och smet lätt igenom med sin smärta kropp.

Jag är ganska säker på att han hade tänkt ut hela händelseförloppet i förväg.

Nedräkning

49 dagar. 7 veckor.

Det är sannerligen inte särskilt lång tid.

Om nu elektrikern kunde komma och slutföra arbetet i källaren så att jag kunde ägna min energi åt viktiga förberedelser. Såväl praktiska som mentala.

Alltid hos dig

Alltid hos dig är inte riktigt som Maria Ernestams tidigare böcker. Den saknar övernaturliga och orealistiska inslag. Men den är minst lika bra!

Alltid hos dig är en spännande historia som väver ihop det förflutna med nutiden. Lite av en deckargåta, men utan töntiga kriminalkommisarier.

Jag gillar den skarpt.

Understimulerade

Jag var med väninnorna på brunch igår. Efter frosseriet promenerade vi en bit och en av oss kom på att hon skulle slinka in på Apoteket.

Ut kom vi med flera impulsköp. De har ju så fina och billiga barntandborstar. Och plåster är alltid bra att ha.

Det känns som att vi är några småbarnsmammor med ett undertryckt behov av att gå på stan och shoppa.

Stämningsfull frukost

- Suck. Jag orkar inte, stönar jag uppgivet när barnen bråkar vid frukostbordet.
- Suck. Jag orkar inte. Med allt tjat. Ingen orkar med tjatet, fyller Äppel i och sätter fingret på problemet.

Återerövring

Jag kan inte tänka mig något mer upplyftande än att få ägna fredagkvällen åt att bära grejer och grovstäda. I alla fall inte när det innebär att hantverkarna har avslutat arbetet i våra bostadsytor och vi äntligen kan använda varje rum enligt tänkt funktion.

Ännu trevligare var det att spendera en stor del av lördagen på hotellbrunch i stan medan lejda kvinnor städade hela huset rent från fem veckors smuts.

Nu har vi just haft inflyttningsfest med fruktsallad i barnens sovrum. Nästa vecka kan vi förhoppningsvis festa i färdig tvättstuga och kontor i källarvåningen.

Orsak och verkan

Päppel har, sedan några veckor tillbaka, en ny ovana. Hon häller ut innehållet ur sitt glas. Flera gånger varje dag. Så fort man vänder ryggen till.

Varje gång hon sitter där med vatten eller mjölk över bordet och sig själv utbrister hon:

- Ojojojoj!

På något konstigt sätt lika förvånad varje gång.

Samkväm

Så trevligt vi har det: snickarna, elektrikern, praon och jag.

Eller de i alla fall. De roar sig kungligt på övervåningen med borrmaskiner och kablar.

Själv känner jag mig lite utanför och försöker nästla mig in genom att erbjuda dammsugning.

Lite fakta

Ni vet min inställning till utmaningar numera. Jag är inte den som bangar, men heller inte den som skickar vidare.

Alltid kul att få pladdra lite om sig själv. Jag tackar Katinka för denna förmån.

Vad äter du mest för mat?
God mat! En förmån som vuxen är att jag i hemmet faktiskt bara behöver äta rätter som verkligen tilltalar mig. Således har jag inte en enda gång ätit vanliga kokta makaroner med falukorv och ketchup sedan jag flyttade hemifrån. Dessutom undviker jag halvfabrikat i så stor utsträckning som möjligt. Mamma Scans köttbullar kommer inte över min tröskel. Däremot så mycket ekologiska och färska råvaror som möjligt.

På kalas, är du den som sitter kvar vid bordet eller hjälper du till att duka av?
Det beror på humör och sällskap. Ibland är det trevligare vid diskbänken än vid bordet.

Var sitter du mest och bloggar?
Vid vårt köksbord där min nördiga IT-make har installerat en stationär dator.

Köper du ofta trisslotter?
Allt är relativt. Skulle tippa på en dryg handfull om året.

I vilken stad eller vilket land har du tillbringat din bästa semester?
Lite svårt att utse en vinnare, men bröllopsresan på Galapagos var helt klart minnesvärd! Så jag svarar Ecuador då.

Vilken TV kanal tittar du helst på?
Vi har inte haft teve på grund av renovering på över en månad och jag har inte saknat den en enda gång. Så just nu: ingen kanal.

Svåra frågor

Sushi eller lyxig sallad?

Tur att jag nästan alltid har matlåda så jag slipper lägga så mycket arbetstid på sådana här beslut.

Tjallare

- Kuckeliku! Mamma, vad säger man att tuppen gör?
- När den säger kuckeliku? Gal.
- Nu galade tuppen igen.
- Då heter det gol.
- Nu golade tuppen igen.

Välja sina ord

På väg hem från Västkusten stannade vi igår någonstans på Västgötaslätten för lite mellanmål. När vi skulle sätta oss i bilen igen backade en gammal skönhet ut.

Inte för att jag kan så mycket om bilar, men låt mig gissa på ett 50- eller 60-talsåk.

- Äppel, har du sett vilken fin gammal bil.
- Man skall inte säga att den är gammal, mamma. Då kanske de blir ledsna.

Fetischism

Päppel älskar skor.

Hon går titt som tätt och hämtar sina skor i hallen för att visa upp och ofta provar hon övriga familjemedlemmars dojor. Vid ett besök på Zara kröp hon hänförd in under ett bord för att titta närmare på plajettförsedda ballerinaskor.

Det skall börjas i tid som man säger.

Framtidsfasa

Vi kom iväg som ni säkert har förstått.

Barnen hade kul med mormor och moster medan maken och jag var på ett jättetrevligt bröllop.

Som ett stort svart moln kom dock Äppels åksjuka. Han spydde ner sig själv och sin bilbarnstol. Jag fasar över att det skall bli en vana.

Ta ett par centimeter av nacken

- Pappa kommer hem lite senare idag. Han äter efter oss.
- Vad skulle han göra?
- Klippa sig.
- Ja, han är ju ganska lång.

Stackars mig

Det här blir tufft. Jag kan inte låta rabarberna förfaras.

Jag måste nog äta rabarberpaj minst en gång i veckan den närmaste tiden.

Diplomati

Imorse berättade Äppel för mig att han hade plockat blommor till Fred och hans familj när maken och barnen var där på besök igår.

- Jag plockade några gullvivor från våran tomt. Och så plockade jag vitsippor i Freds trädgård. Jag stack in handen under staketet och tog några. Men jag plockade inga maskrosor. En del tycker nämligen inte så mycket om maskrosor.

Jag fnissade för mig själv och kunde riktigt höra hur maken så diplomatiskt och vänligt som möjligt avstyrde Äppels maskrosplockande.

Spänningen är olidlig

Att leva med småbarn är att leva i ständig ovisshet.

Päppel kräktes natten till igår. Sedan dess har hon verkat helt frisk och ätit som vanligt. Nu gäller det att ingen spyr närmsta dygnet. Det hade varit förödande för morgondagens resa till Västkusten där maken och jag skall på bröllop på lördag.

Eget liv

Härom dagen höll Äppel på att göra iordning en frukostmacka och utbrast plötsligt:

- Jag måste ha fler äggskivor. Jag fick så några.

Jag fick så några? Så är det ingen som säger hemma hos oss. Genast började jag fundera över vem som har detta inflytande över hans tal.

Äppel är med om så mycket som vi inte är del av. Den här händelsen påminde mig om när det första gången gick upp för oss att han har ett eget liv.

Det var strax efter att han börjat på förskolan och var sisådär 20 månader gammal. Vi var på promenad i vårt område och plötsligt susade en flicka förbi och sade i farten:

- Hej Äppel!

Vips var hon borta. Bara sådär. Som att det var den naturligaste sak i världen att hon kände vår lille son, men vi aldrig hade sett henne förr.

På barrikaderna

För en liten tid sedan fick Päppel på sig ett nattlinne som hon ärvt av några töser i området. Genast ville storebror också ha.

Jag kände mig lite nöjd över att Äppel, fortfarande vid tre års ålder, var lyckligt ovetande om att nattlinne är en typisk tjejgrej och bestämde mig för att inte upplysa honom. Jag lyckades leta fram ytterligare ett från påsarna med arvegods. Det var någon storlek för litet, men när vi väl fått det över huvudet passade det ganska bra ändå.

Ganska förvånad blev jag när Äppel vid läggdags fnittrade och sade:

- Jag är en tjej. För jag har nattlinne.

Sedan bestämde jag mig för att vara stolt. Äppel känner alltså till könsaspekten, men väljer att stå över sådana fånigheter.

Jag ser redan framför mig hur han kommer kämpa mot könsdiskrimineringen i samhället.

Förolämpning

Jag tyckte verkligen om bok.nu, men nu har vi helt klart en fnurra på tråden.

Sidan gissar att jag skulle ge Ur vulkanens mun en fyra. Av fem möjliga. Vem tar den mig för?

Vuxen

Jag börjar känna mig väldigt präktig. Aktiv i föräldrarådet. Loppisförsäljning hela söndagen.

Jag måste kanske börja med handväska snart. Och ställa av conversen.

Flaggan i topp

Både maken och jag var glada över att det fanns flaggstång när vi köpte vårt hus. Det ser så trevligt ut med den svenska fanan vajande över tomten. Tyvärr lyckas vi sällan komma ihåg när det är allmän flaggdag. Så det är mycket sällan det vajar något annat än en vimpel i vår stång.

I torsdags noterade jag redan på morgonen att bussarna var flaggprydda och påmindes om konungens födelsedag innan det kändes alltför sent och patetiskt att stämma in i flaggandet. Så redan före tio på förmiddagen var flaggan i topp.

Och där blev den kvar.

På kvällen var vi och tittade på Valborgsmässobrasa och sedan glömde vi såklart bort att hala. Hur glädjande var det då inte att inse att det var flaggdag även den första maj. Bara att låta den hänga en dag till.

Lite mindre tjusigt kändes det dock när jag kom på att flaggan fortfarande stod i topp klockan tio på förmiddagen den andra maj. Det började liksom kännas lite väl dagen efter. Som att tassa hem i finkläder och fest-makeup en söndagmorgon ungefär.

Nästa gång får det vara minst tre flaggdagar i rad för att jag skall bry mig om besväret.

Same procedure

Varje gång jag sätter Päppel på pottan pekar hon uppfordrande på toaletten. Det betyder att jag skall sätta mig där och hålla henne sällskap. Det räcker som tur är att jag sätter mig på locket.

Sedan börjar substantivleken. Hon klappar på pottan och jag säger: potta. Sedan pekar hon på sak efter sak och jag säger lydigt de olika orden:

- Toalett. Handfat. Dusch. Papperskorg. Dusch. Handfat. Byrå.

Jätterolig lek det där. Ändå är det alltid jag som tröttnar först.

Mystiskt

Maken och jag alternerar, på grund av renoveringen, för tillfället mellan två sovplatser.

Den av oss som skall vara hemma med Päppel dagen efter sover med barnen i vårt sovrum. Jag som är bortskämd med barn som sover hela nätterna i sina sängar i eget rum tycker att det är riktigt mysigt att krypa ner i dubbelsängen bredvid Äppel på kvällarna och att höra Päppel snusa i spjälsängen strax intill.

Den som däremot skall upp i ottan och jobba får kvarta i matsalen där vi har ställt Äppels säng. Den är långt ifrån bekväm. Med träribbor och skumgummimadrass är det svårt att hitta en sovställning som fungerar i mitt tillstånd. Jag ligger på sidan och vaknar titt som tätt av att höften värker och tvingas vältra mig till andra sidan. Och så tillbaka igen en stund senare.

En fördel finns det dock med Äppels säng. Jag blir inte kissnödig när jag sover i den. När jag delar rum med barnen måste jag tassa upp så gott som varje natt, men i matsalen lider jag inte av minsta trängning.

Finns det någon logisk förklaring?

Summering

Tre dagar utan inlägg. Skämmes!

Det här har jag ägnat mig åt:
- Ältat placering av eluttag, högtalarkablar och annat.
- Läst den första delfakturan från snickarna. Hejdå, skatteåtebäring. Och alla andra pengar.
- Ställt ut möbler och matlagningsgrejer i boden - vips har vi gjort oss en lekstuga.
- Varit ute i solen.
- Fikat med den snart återuppståndna mammagruppen.
- Planerat loppisar.
- Jobbat.
- Köpt kläder till bröllop nästa helg - inte så lätt för en elefant.

Det här har jag skippat:
- Se på teve.
- Blogga.

Jag får återkomma med något mer intressant.

Smittsamt

Päppel är ganska tålig. När hon var bebis undrade vi ibland om hon saknade känsel eftersom Äppel kunde bita henne i armen utan att hon skrek.

Lite känsligare har hon blivit, men biter ändå ihop och skriker inte för minsta blesyr. Det har hon bevisat många gånger.

Härom veckan upptäckte jag ett färskt skrapsår på hennes ben. Hon hade inte sagt ett pip. Idag råkade Äppel snubbla över henne så att hon skrapade ansiktet blodigt i grusplanen. Ändå nöjde hon sig med ett par enstaka tårar.

Det finns dock ett undantag för vad denna hårda lilla tjej klarar av. Det är om storebror slår sig. Om Äppel till exempel slår i armbågen och gråtande går till mig för tröst kommer lillasyster omedelbart bakom och håller sig likadant kring armen och gråter teatraliskt.

Jag hoppas att Pirum inte blir likadan för jag har bara två knän att sitta på.

På Chesil Beach

Jag fick två exemplar av samma bok i julklapp, vilket föranledde ett besök på en större bokhandel för byte. I affären tjuvlyssnade jag på en man som bad en vän om boktips via sin mobiltelefon.

Mannen i butiken såg trevlig ut och det lät på samtalet som att vännen var väl bevandrad i litteraturen. Så jag kom helt enkelt på idéen att stjäla boktipset. Eller snarare kopiera. Jag snodde inte boken mitt framför näsan på honom.

På Chesil Beach av Ian McEwan är en tunn bok med mycket innehåll. Den utspelar sig på 60-talet och är en skildring av två unga människors första kväll som gifta. En kväll som kretsar kring det de aldrig har vågat prata om och som ligger som en tryckande medvetenhet hos dem. Förväntansfullt hos honom. Ångestframkallande hos henne.

Fängslande.

Förolämpning

Så här började min dag.

- Mamma, varför har du så tjocka ben?
- Va?! Jag har väl inte tjocka ben!??
- Jo, jättetjocka.
- Näeh, det har jag inte. De är inte tjocka.
- Jo, du kan inte gå.
- Jo! Jag går!
- Nej, vet du hur du kom ner för trappan? En lyftkran lyfte dig.

Det här känns inte bra.

Tjock mage: okej. Love handles: okej.

Men tjocka ben. Har jag verkligen levt i sådan förnekelse?

På gränsen

Äppel har sådan fantasi att jag ibland undrar om han inte är lite tokig. Medan jag tömde diskmaskinen och plockade in ny disk hann han med följande tre scener.

Scen ett-monolog till fluga på fönsterruta:
- Åh, Lillan. Vad gör du här, Lillan? Varför sitter du på fönstret? Du skall vara ute och flyga.

Här blev han avbruten av att jag öppnade fönstret och viftade ut flugan.

Scen två-monolog sittande vid köksbord tittande sig omkring med mycket intresserad blick:
- Nu skall vi se om ni har något fint här. Kanske några blommor och träd. Eller något annat trevligt.

Scen tre-fråga till from moder vid diskbänk:
- När skall vi äta egentligen? Jag är jättehungrig.
- När maten är färdig i ugnen. När pappa kommer hem.
- Pappa! Pappa! Kom ner från trädet. Det kan gå av.

Det här utspelade sig alltså under några minuter. Ni kan tänka er hur mycket jag hinner höra under en dag.

När andra jobbar

Ett par steg bort står en man och målar vår källardörr. Jag känner mig lite dryg där jag sitter med kaffe och macka.

Tjatmamma

Jag konverserar lite vid frukostbordet.

- Idag är det pannkaksdagen. Och så är det nog eurytmi.
- Ja, för det är det ju på torsdag, svarar Äppel och filosoferar vidare om dagarnas rutiner på förskolan. Så utbryter han plötsligt:
- Men mamma, det behövde du inte säga! Det sade du ju igår. När vi läste boken.

Jaha, där ser man. Jag bara tjatar och tjatar om att det är torsdag och vad som händer idag.

Den goda cirkeln är bruten

Jag har varit inne i ett stim av god litteratur. Varenda bok som jag har läst sedan jag startade bloggen har jag gladeligen tipsat om.

Nu har det dock kommit in en riktigt ful fisk: Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Efter tredje sidan visste jag att det inte var värt att läsa vidare, men tvingade mig att göra det i allafall eftersom boken skall diskuteras på nästa bokträff. Det känns inget kul att komma dit och inte kunna delta i debatten. Nu ångrar jag å andra sidan att jag läste hela. Det hade varit värt att avstå debatten om man tänker på att jag istället slösade bort flera timmar på detta skräp.

Troligtvis blir det inte så mycket till diskussion ändå. Boken lämnar inget öppet utan skriver läsaren på näsan i all sin övertydlighet om den dåliga relationen, den skrala kassan, kontrasten mellan barnfamiljen och de glada unga resenärerna.

Bokens upplägg påminner starkt om en uppsats jag skrev om klassresan i femte klass. Jag beskrev noggrannt varenda detalj från när vi gick upp på morgonen till vilken mat vi åt vid varenda måltid. På samma sätt tycks von Zweigbergk ha problem med att sålla ut vad som kan vara intressant för läsaren och vad som bara blir tjatigt.

Det är mycket nu

Hantverkarna är i full gång. Projektet utökades med att göra tvättstugan i källaren funktionsduglig. Det går i ett rasande tempo där nere. Vi jobbar hårt för att hålla jämna steg. Igår var det byggmarknads-rejs utan dess like som resulterade i klinkers, bänkskiva och heltäckningsmatta.

På onsdag skall de sätta igång med ungarnas rum, vilket innebär att vi nu jobbar med att tömma det, intilliggande klädkammare och vindsförråd.

Med osviklig tajming har jag blivit superförkyld och skulle verkligen behöva ligga stilla i sängen.

Ha förståelse om ni inte hör så mycket från mig för tillfället.

Olika sort

Lille kusinen, 14 månader, är på övernattningsbesök. Han är Päppels raka motsats. Inte ett pip sade han när föräldrarna gick utan vinkade och kastade slängkyssar.

Sedan har vi blivit påminda om en del andra sidor som Päppel är helt befriad från. Rota i skåp med finporslin och slänga sig baklänges från stolar är två av dessa.

Jag får nog gå och lägga mig snart för kusinen sägs dessutom vakna två timmar tidigare än mina barn.

Veligt men bestämt

Äppel: - Varför skall vi ge Evelina en present?
Mamma: - Vi skall ju gå dit på kalas. Hon fyller år snart.
Ä: - Jag vill inte gå på kalas!
M: - Nehej, då går bara Päppel och jag.
Ä: - Och jag! Jag vill gå!
M: - Okej.
Ä: - Men jag tänker inte äta tårta!

Jag misstänker att han kommer att ångra sig på fler punkter.

Stolt mamma

Igår var vi på utvecklingssamtal. Här följer en sammanfattning av vad fröken sade om Äppel.

Äppel är en glad och underbar pojke. Det är så roligt att ha med honom att göra. Vi saknar honom på onsdagar när han inte är här.
Han har ett härligt självförtroende och är trygg i sig själv. Han är alltid positiv och sitter aldrig och har tråkigt.
Han äter bra med kniv och gaffel, har bra bordsskick och är väldigt hjälpsam och duktig i köket.
Äppel är så verbal. Han har ett stort ordförråd och komplicerad meningsbyggnad. Han tar in allting, funderar mycket och kommer med mycket kloka kommentarer.
Vi får inte glömma bort att han bara är tre år.

Förstår ni att jag måste skryta lite?

Smaken är som baken II

Jag har försökt påbörja namnprocessen för Pirum. Den går här hemma till så att jag föreslår namn jag gillar och maken ratar dessa ett efter ett. I slutändan har jag förhoppningsvis droppat något han gillar eller så har han vant sig vid ett av dem han först ogillade. Än så länge är det en bit kvar.

- Va? Är det ett pojk- eller flicknamn?
- Vad är det för namn? Det låter som en gammal tant!
- Nej, men var hittar du alla namn egentligen?

Härmapa

Äppel är Päppels stora idol. Det är fantastiskt roligt att se.

Klättrar han upp på en stol genomför hon samma bravad ögonblicket senare. Stoppar han handen i vattenglaset härmar hon omedelbart. Skanderar han bajskorv, bajskorv gastar hon efter som en papegoja med liknande betoning och intonation: ajka, ajka.

Synd bara att han inte är någon vidare förebild.

Smaken är som baken

Ungarna tog ett gemensamt bad i den minimala badbaljan i eftermiddags. Det är egentligen värt ett inlägg i sig, men strunt i det just nu.

Efteråt klädde jag Päppel i ett par lätt tvättblekta mörkblå mysbyxor, en tröja som tappat formen, men som fortfarande är ganska vackert randig trots att även den har bleknat lite i färgerna samt ett par röda mockasiner. Allt ärvt efter Äppel.

När hon tultade ut i köket utbrast Äppel:

- Vad fin du är Päppel!

Varpå Päppel sken upp och gick fram och bröstade upp sig stolt framför sin far som om hon sannerligen höll med om hur tjusig hon var.

Så nu vet jag vad Päppel skall ha på sig på barnkalaset på lördag.

Skvallerbytta

Päppel har lärt sig vad man gör när storebror är elak. Skvallrar för en vuxen som kan ta parti såklart.

Flera gånger om dagen utspelar sig följande scenario:

Äppel och Päppel leker. Päppel börjar gasta och tjuta. Förmodlingen för att Äppel har tagit något ifrån henne eller någon annan allvarlig oförrätt. Små steg hörs genom hallen och Päppel dyker upp i köksdörren med sur min och arga muttranden ivrigt pekande mot rummet där Äppel befinner sig.

Lätt skrattretande faktiskt.

Vinnande argument

Igår var det festlig påskmåltid här som sig bör. Till efterrätt serverades citronfromage. Eller citronfrosage, som Äppel envisades med att kalla det.

Jag försökte vispa ihop härligheten lite snabbt och smidigt redan efter frukost, men som vanligt fick jag konkurrens om bästa platsen.

- Snälla Äppel, jag måste stå här vid bunken när jag skall vispa. Du får akta dig lite.
- Men mamma, jag måste träna om jag skall bli kock! Jag kanske skall göra efterrätt i restaurangen och då måste jag lära mig! Du måste visa mig hur man gör!

Jag vill inte förstöra min sons karriär. Så det blev till att instruera honom bland bunkar och vispar och ta allt i ett lite lugnare tempo.

Ordvits

Igår vid middagen fick Äppel ett glas påskmust. Jag vet inte vad som gick fel i kommunikationen, men strax bad han om mer hussmuss.

- Nej, inte hussmuss. Det heter påskmust. Som påsk och must, förklarade maken. På jul fick du julmust. Det är nog samma sak, men kallas påskmust för att det är påsk.
- Aha, funderade Äppel. Imorgon, när det är långfredag, kan vi dricka påskjuice. Och till middag kan vi äta påskris.

Opassande

Imorse frågade jag Äppel om han ville vara påskkärring. Eftersom vi hade planerat en tur till Skansen med min pappa och hans fru tänkte jag att vi kanske skulle springa på en hel del sådana. Då kan det hända att en treåring blir mycket arg över att inte vara lika roligt utklädd som de andra.

Så det här var alltså en taktik för att slippa ett senare utbrott.

Äppel såg mycket road och förväntansfull ut när jag berättade att påskkärringar har kjol, förkläde och sjalett. När jag kom till att de också är målade med fräknar och röda kinder blev det verkligen fantastiskt intressant.

- Var skall vi måla, mamma?
- På dig.
- På mig? Åh, fantiserade Äppel med stort brett leende. Men sedan blev han ganska skeptisk.
- Men jag kan inte ha kjol på mig när vi åker till stan.
- Kan du inte? Varför inte?
- Det är inte så trevligt.
- Är det inte? Varför inte?
- Nej, det är det inte. Och morfar vill nog inte ha någon påskkärring.

Slutresonerat.

Korta nätter

Härom dagen blev Äppel snudd på förolämpad när jag sade att han skulle gå och ta på sig pyjamas:

- Näeh! Nej, det skall jag inte. Det är inte kväll. Solen är uppe.

Med den inställningen skulle det kunna bli väldigt lite sömn framåt midsommar.

Hey Dolly

Hey Dolly av Amanda Svensson är inte den bästa bok jag läst. Det vore verkligen att ta i. Den är dock annorlunda, underhållande, rolig, lättläst och nyskapande.

Så läs den. Även om den säkert inte kommer ge några bestående intryck.

Vanedjur

Päppel har en dålig vana. Eller ett beroende kanske man skall säga. Hon suger på napp.

Det är som det brukar vara med sådana där saker. Det är till stor del själva vanan det handlar om. Ni har säkert stött på folk som helt enkelt måste tända en cigg när de tar ett glas vin eller när de pratar i telefon.

Päppel har fått för sig att hon skall ha napp i munnen när hon åker vagn eller bil. Det där med vagnen tog vi tag i tidigare i vintras. Hon fick helt enkelt sitta och gasta och det tog inte många dagar innan hon gav upp. Idag påbörjade jag bilavvänjningen. Det är ganska enerverande att ha en skrikande unge i bilen när man försöker koncentrera sig på att köra så jag hoppas verkligen på snabba resultat.

Snacksalig

Det snackas här hemma. Oavbrutet. Det är inget nytt. Äppel och jag pratar ganska mycket både två. Men nu har vi fått konkurrens. Päppel har blivit en pratkvarn.

Samtalen förs på tre nivåer. Den första är att hon pladdrar på som bara den i något tungomål som ingen förstår ett ord av. Den andra är att hon härmar det någon precis sade. Som en liten papegoja. Och sist, men inte minst, så använder hon såklart det lilla ordförråd hon har.

Det är fascinerande hur mycket som kan kommuniceras på det här sättet. Hon gör sig förvånansvärt ofta förstådd.

På återseende

Tittade in för att göra ett inlägg, men råkade läsa det förra. Oundvikligen blev jag så glassugen att jag inte klarar av att blogga för tillfället.

Stammis

Jag får tacka Äppel för att jag kom ut i solen idag!

Hade han inte slagit ytterligare en tand ur position* så hade jag spenderat så gott som hela dagen i källaren sorterandes bråte så att hantverkarna kommer fram efter påsk.

Nu blev det åtminstone en tur till tandläkaren med efterföljande glass i solen. Inget ont som inte har något gott med sig.



* Den sitter kvar än så länge. Vi får se hur det hela utvecklas.

Utmaningen sista veckan

Ni kanske tror att jag misslyckades med den sista utmaningen? Men nej då. Jag har faktiskt gjort en lite korg där jag fullt ut tagit fasta på temat "Använd det du har".

Det var inte så att jag sprang ut och handlade inför de tidigare alstren, men det kändes inte så svårt att plocka fram ett sprojtans nystan i prima skick från pysselskåpet. Tuffare än så fick finalen bli.

Så jag klippte gamla trikåkläder i remsor och virkade en jätteful korg. Jag har ingen aning om vad jag skall ha den till och känner att det kanske är lika bra att jag inte har orkat ta något foto. Men tekniken kommer jag nog ge mig på igen. Nästa gång blir det dock lakan snarare än barnkläder som faller offer för saxen. Fy attans vad tråkigt det var att klippa remsor av små stycken med massa sömmar i vägen!

Hur är det där ute?

Igår var det vår. En strålande dag att vara hemma med två finfina barn. Vi räfsade löv, pratade med grannarna som också vågat sig utanför dörren och hade det trevligt i största allmänhet.

Är det månne meningsfullt att sticka ut näsan idag också? Jag har ingen aning eftersom jag var på jobbet före sju och har haft möten sedan dess. Jag anar dock en solstråle utanför det fruktansvärt smutsiga fönstret och tror att jag skall chansa på att packa ihop och ta en promenad.

Vägen

Idag är det bokträff! Det skall bli så kul att diskutera Vägen av Cormac McCarthy. För den ger definitivt upphov till tankar som tål att diskuteras.

I boken får vi följa en man och hans son som går genom ett öde landskap i spåren av någon katastrof som gjort att de få människor som finns kvar konkurrerar om de nödvändigheter i form av filtar, kläder, mat, vatten och annat som ännu går att hitta. Deras dröm är att hitta andra goda människor. Deras värsta mardröm att dödas för att bli föda åt andra svältande.

Det är bra, tänkvärt och fängslande. Men ack så hemskt och skrämmande.

Ombytta roller

Jag tycker att det har blivit stökigare här hemma sedan vi fick barn. Fler prylar framme, mer grus i hallen och en hel del smulor, ris och andra matrester på köksgolvet.

Idag när jag skulle fixa middag fick jag dock en tankeställare. Jag råkade nämligen välta ett paket quinoa och de små kornen spred sig över en bra bit av köket. Snabbt och målmedvetet tog Äppel kommandot och medan han stod där och dammsög berättade han sanningen:

- Det är tur att ni har en pojke som hjälper er att städa när ni spiller.

Jag som trott att det är barnen som stökar ner, men det är helt enkelt vi vuxna som blivit slarvigare och mer stökiga. Tänk hur det hade sett ut om inte de höll efter oss!

Gå om

På väg hem från förskolan berättade Äppel att påskharen bara kommer med röda ägg, men i sagan var det en som kom med blå.

- Den sagan kan inte jag. Kan du berätta den? frågade jag.
- Näeeeh, svarade Äppel. Jag kan inte. Men när du börjar skolan. Eller när du börjar dagis. Då kan din fröken berätta den.

Tror ni att jag verkligen får en chans till?

Utmana sig själv

Idag var jag och köpte de skor Äppel behöver inför vår- och sommarsäsongen. När han kom hem för en stund sedan var det dags att prova.

Päppel blev ganska avundsjuk. Inte konstigt: tre par splitternya dojor till brorsan. Hon gav sig inte förrän hon fick prova. Så nu går hon omkring i ett par sandaler i storlek 29.

Det så klart, efter två veckor på egna ben är det givetvis dags att testa någt nytt.

Kändisspotting

Imorse när vi kom till förskolan klev en man, lite större än genomsnittet, ur en bil.

- Vem är det? undrade Äppel. Kanske Magnus.
Medan han pratade på klev även mannens respektive och deras lilla dotter ur bilen.
- Nej, fortsatte Äppel. Det är nog inte Magnus. Det är nog någon som skall lämna sitt barn. Magnus har ju inga barn. Juh!

Nu började jag bli nyfiken:
- Vilken Magnus?
- Han som dansar.
- Jaså! Såg pappa och du på det?
- Jaa, på teve. Och sedan tittade vi på datorn. Då såg vi att Magnus vann!

Här har jag kollat på Let's dance varenda fredag som jag inte haft något bättre för mig. Och först när jag är borta engagerar sig gossarna.

Nattsuddare

Jag minns en vårnatt under gymnasietiden när mina kompisar och jag hade varit på konsert i Vällingby och insåg att komunikationerna hem till Södertälje hade slutat gå för länge sedan. Jag minns glädjen när vi kom på att det var natten för att ställa fram klockan och att det inte var fullt lika lång tid kvar till första morgontåget.

I år var jag alls inte lika glad för den där förlorade timmen. Jag har fortfarande inte återhämtat mig. Fast egentligen kanske den inte har så stor betydelse i sammanhanget.

Undrar om det spelar någon större roll om man hinner sova tre eller fyra timmar innan man utsätter sig för en nästan fem timmar lång tågresa med en trött och grinig tös på ett och ett halvt som sällskap.

I rikets tjänst

Jag får stänga här ett par dagar. Jag skall iväg på ett uppdrag.

Det har absolut ingenting med rubriken att göra, men visst låter det spännande?

Ge mig styrka

Jag har varit på utflykt till stan och känner mig helt slut. Graviditeten börjar göra sig påmind och det är inte längre en baggis att åka buss och promenera med två barn.

Nu sitter jag här och gäspar och pustar och önskar att jag hade kunnat ta en liten lur på bussen som de övriga två resenärena.

Hur tusan skall jag orka laga middag, packa och gå på spinning som planerat? Tyvärr är det bara en av dessa saker som går att prioritera bort...

Lågkonjunktur

Den där underbara biografen är nog ett minne blott. Nu har vi en glassfabrik i vardagsrummet och de hårda tiderna tycks ha nått även oss. Där kostar det nämligen pengar att få jobba.

Tydligen är både Äppel och Päppel tillräckligt välbärgade för att gå med på arrangemanget. Nyss hörde jag storebror säga följande:

- Päppel, vad bra att det jobbar både en pojke och en flicka här. Vad bra att vi har en lillasyster för annars skulle pojken få jobba ensam.

Välartad gosse

Ibland beter sig Äppel så lillgammalt och världsvant att jag nästan blir full i skratt. Vid middagen frågar jag ofta vad han har gjort under dagen. Han verkar ha anat mönstret för idag kom det självmant:

- Idag på jobbet berättade Ann en jättelång saga. Den handlade om ett får som hette Ullgott. Sedan lekte vi att vi var Ullgot och Ann var vargen.

Liten paus för att ta en tugga. Och sedan:

- Det här var verkligen gott.

Kan själv

Tänk att vara knappt ett och ett halvt. Allt är nytt. Så mycket att prova. Päppel genomförde precis följande lilla procedur.

Hon stod här bredvid mig och snörvlade teatraliskt och pekade uppfodrande på hushållspappret. - Vill du snyta dig? frågade jag och torkade henne lite runt näsan. Hon nöjde sig inte utan skulle tydligen hålla pappersbiten själv. Efter att ha torkat sig lite någonstans i nästrakten knatade hon iväg över golvet mot ett köksskåp.
- Vill du slänga? frågade jag och öppnade det rätta skåpet.

Mitt i prick. Ni anar inte hur nöjd hon såg ut.

Progression

I måndags tog Päppel sin första promenad över köksgolvet. Idag knatade hon omkring på gården i vinterkängor.

Det går plötsligt undan må jag säga.

På sin plats

Här följer ett utdrag ur dagens middagskonversation.

Äppel: - Pappa, jag undrar var ditt arbetsrum skall vara.
Maken: - Det skall vara i källaren. I rummet nedanför trappan.
Ä: - Där stegen står?
M: - Just det. I det som är arbetsrum nu skall ni få ett lekrum.
Ä: - Och mamma får vara här i köket och laga mat.

Lönsamt nöje

Äppel driver en biograf. Själv är han den som sitter och delar ut pengar. För man behöver pengar när man skall gå på bio.

Det har han rätt i. Bra biograf.

Dum och dummare

Imorse blev jag skickad till bilverkstan av min make.

Jag tror inte att det finns något ställe där jag känner mig mer korkad. Jag känner hur jag börjar stamma och pladdra osammanhängande vid åsynen av en mekaniker bara för att jag är så rädd för att säga något helt korkat.

Idag lyckades jag inleda med att förklara att det var listen på dörren bakom passageraren som var lös bara för att minuten senare säga att det var på vänster sida, alltså bakom föraren.

Inte blev det bättre när mekanikern tryckte tillbaka listen i sin skena och sade att det inte var något fel på den. Någon hade väl fastnat i den så den kom ur position helt enkelt.

Nästa gång får maken åka till verkstan. Och mekanikern är hjärligt välkommen att besöka mig på mitt jobb så skall vi se hur mycket han fattar.

Konstigt namn

Igår fick båda barnen åka på utflykt till mitt jobb. Jag visade mitt skrivbord och presenterade min kollega Peter som sitter strax intill.

Efteråt funderade Äppel:

- Petar han i ögat?
- Va? Nej, vad menar du?
- Men varför heter han Peter?

Besiktning

Imorgon är det dags för den första kontrollen hos barnmorskan. Nu har jag googlat fram att jag är i vecka 25. Bara dryga tre och en halv månad kvar. Sånt bör man ju veta.

Det är konstigt. I första halvan av graviditeten känns det som att ingen bryr sig det minsta om att man är på smällen och man nästan längtar efter att mödravårdsbesöken skall börja. Sedan, framåt slutet, så känns det som att man springer på den där mottagningen hela tiden och önskar att de skulle sluta vilja kolla så himla ofta.

Apropå barnmorskan är jag lite nervös för att gå dit just den här gången. När jag var där för inskrivning träffade jag nämligen något stolpskott som inte ens presenterade sig och som bara tittade på mig en gång över huvud taget. Det var när hon talade om att det var totalförbjudet med alkohol. Inte ens en lättöl under hela graviditeten fick passera. Så när jag skulle boka in den här tiden bad jag att få Lotta som jag hade min förra graviditet.

Jag drog mig för att ringa. Tänk om det var Lotta som svarade. Det skulle kännas så löjligt att säga att jag absolut ville gå hos henne. Eller ännu värre. Tänk om det var den andra jag fick prata med. Det skulle jag inte ens veta eftersom jag inte visste hennes namn. Oron var helt obefogad. Det var en tredje person jag pratade med. Hon tyckte det var hur naturligt som helst att jag ville gå hos samma som sist och sade att det säkert var meningen trots att en annan skrivit in mig.

Det kändes som att det gick för smidigt. Tror ni att Lotta håller förhör om bytet imorgon? Det känns så fånigt att behöva säga att inskrivningen liksom bara inte kändes bra. Vadå gravid kvinna som tror att världen kretsar bara runt henne?

Störande

Igår var barnen och jag på biblioteket. När vi skulle åka hem frågade Äppel:

- Är pappa hemma?
- Nej, han har inte kommit hem ännu.
- Bra. Då kan vi läsa i ro och fred. Utan att någon stör. Och ingen som tar böckerna.

Jo, det är ganska jobbigt att det alltid blir slagsmål om bilderböckerna här hemma. Maken skall alltid läsa dem först av alla.

Effektivitet

Jösses är klockan bara tjugo över två? Jag som redan har varit på öppna förskolan, jobbat lite, kört två maskiner tvätt och bloggat en hel del.

Tänk om man var så här effektiv varje dag.

Utmaningen: vecka tre

Jag har verkligen kommit igång. Bidraget till marsutmaningen denna vecka är... tamtadam... ett par blå ulltofflor.

Egentligen skulle det vara ett litet band som knäpptes i en knapp över, men har man ingen knapp så får det gå bra utan.

Någon av de närmast sörjande som behöver ett par tofflor? Annars kanske det är dags att prova att arrangera en utlottning.

Ve och fasa

All den där snön som föll förra veckan försvann mycket fort. Efter att ha varit flera decimeter ligger här nu bara några vita högar här och där.

Nog för att jag inte gillade småregnet som föll när jag gick till förskolan imorse, men jag hann i allafall börja fundera på att ta tag i mina löften.

Men så var det där med att inte glädja sig. Nu vräker snön ner!

Du skall inte glädja dig utan straff

Härom dagen tänkte jag på hur underbara de bruna plyschmysbyxorna från Me&I som Äppel har är.

Tacke var att det är en rejäl puff tyg innan resåret längst ned kan de användas nästan hur länge som helst. De är storlek 98/104 och trots att han säkert är 108 cm lång sitter de fortfarande hur snyggt som helst. Otrolig kvalitet är det också. Han har haft dem i över ett år och fortfarande ser de nya ut.

Det här är ett par byxor som kommer kunna hålla både till Päppel och Pirum, tänkte jag. Härom dagen alltså.

Nu har byxorna en rejäl reva rakt igenom tyget på låret. Äppel testade att skära med bordskniv och fick visst till tekniken riktigt bra.

Dålig på att lyda

Äppel sitter i detta nu på badrummets tron och bajsar. På golvet intill hans fötter sitter Päppel och leker. Likt en kung ger Äppel order:

- Nej, inte den. Den röda! Nej, den röda säger jag. Nu den blåa. Nej!!!

Uppenbarligen minns han inte att det inte var speciellt länge sedan han själv lärde sig färger.

Direkt från Afrika

Jag är i Afrika idag. Vi flög dit redan imorse innan jag lämnade Äppel på förskolan.

Här finns lejon, elefanter och "araffer". Äppel har lovat att vi skall stanna hela dagen. Kanske stöter jag på någon buffel på väg till jobbet.

Överkörd

Någon som minns min efterlysning om bra ny musik? Det gjorde inte så mycket att jag inte fick några tips eftersom jag inte ens hunnit lyssna mig mätt på mina gamla favoriter.

Äppel har nämligen lagt beslag på mitt Spotify-konto. Titt som tätt vill han lyssna på musik, men inget som jag vill höra på minsann.

Det skall handla om älgar, grodor, trollkarlar eller troll. Annars skall det gå att göra roliga honky-tonky och klappa-händer-rörelser till.

Lätt less

Det är inte sant! Det får inte vara sant! Det snöar!

Snälla Gumman Tö, jag lovar att så tomater och räfsa löv bara du kommer hit och jagar bort de där andra filurerna!

Shantaram

Ni kanske trodde att jag hade slutat läsa, men icke! Jag har bara läst samma bok ganska länge nu.

Shantaram av Gregory David Roberts är drygt 900 sidor lång. Låt inte det avskräcka er. Den är klart läsvärd. Äventyr i den mest fantastiska miljö. Eller miljöer kanske jag skall säga. För huvudpersonen Lin hinner förflytta sig mellan minst sagt skilda världar under de år vi får följa honom.

Persongalleriet är lika imponerande som miljöbeskrivningarna. Boken är fängslande från början till slut även om jag såklart fattade mer tycke för somliga personer och avsnitt. Precis som i verkliga livet.

Jag kommer sakna Lin. Han har stått mig nära i en dryg månad.

Vintervetenskap

Det här med snö och vinter är ganska krångligt. Äppel förklarade det hela för mig när vi gick till förskolan och jag känner att jag bör dela med mig av mina nya kunskaper.

Det är Kung Vinter som gör så att det snöar. Ibland kommer det snö om man ropar på honom. Och mycket riktigt. Just när Äppel hade berättat detta föll en massa snö från träden rakt ner på oss.

Att det glittrar så fint i snön är däremot Drottning Snös förtjänst. Den som sedan smälter snön är Gumman Tö. Det kan vara bra att hon smälter bort så där lite lagom så det inte blir för mycket. Går hon för hårt fram får man ropa: Gumman Tö, Gumman Tö, sluta smälta bort vår snö!

Utmaningen: vecka två

Den här veckan var jag inte lika sent ute. Så redan i förrgår hade jag det här hjärtat klart.

Utmaningen i det hela var att det var första gången jag virkade efter en engelsk beskrivning samt att jag aldrig tidigare har virkat något som börjar som två separata delar som sedan virkas ihop.

Kul! Nya möjligheter öppnar sig.

Vill ha!

Jag älskar Moonkids kläder. Så här kommer ett tävlingsinlägg till.

"Jag är med o tävlar om ett hemligt paket från Moonkids till ett värde av 600kr hos Tant Ulrika. Tävla HÄR du oxå!"

Svettig utflykt

Äppel gillar att göra samma sak som mamma och pappa. Oavsett om han kan eller ej. Han läser tidningen och brukar också berätta för oss vad det står i receptet när vi lagar mat.

På morgnarna innan vi går till förskolan brukar han kontrollera termometern. Och så konstaterar han att det är åtta, fjorton eller sitton are.

Idag när jag kollade var det -6,5 are. Märkligt, tänkte jag. Det kändes verkligen inte så kallt när vi var ute och röjde fram bilen före lunch. Men det kunde väl bero på att jag jobbade så hårt med att borsta och skotta. I pulkabacken kan det dock bli kallt så jag förberedde oss väl med ullstrumpor och varm saft.

Bilens termometer visade 2 are. Plus. Först då mindes jag att det faktiskt har hänt förut att Äppel har pillat på termometern så den visar något gammalt min-värde.

Det blev svettigt i pulkabacken.

Olika viljor

Jaha, flera decimeter snö alltså. Inte riktigt vad jag drömde om. Nog för att jag gillar att åka längdskidor, men det känns för sent på säsongen för att komma igång med det nu.

Så det är bara att göra det bästa av situationen.

Sitta inne och läsa och dricka kaffe, tänker jag. Gå ut och åka pulka, tänker Äppel.

Suck. Inte kan jag missunna honom det.

Äppel vinner.

Härledningsförmåga

När Äppel säger något tänker jag ofta: vad har han fått det ifrån? Ibland tror jag mig kunna identifiera källan.

Äppel sover middag lite sporadiskt och om han bestämmer sig för att sova så lägger han sig helt enkelt för en lur på soffan. När jag senast skulle bädda om honom lite sade han:

- Jag lägger mig så här så att jag kan se ut genom fönstret. Annars blir jag sjuk.

Detta uttalande kopplade jag efter lite funderande till att hans morfar sade att han måste se ut genom rutan när han åker bil för att inte må illa.

Snabb replik

Det såg ganska lustigt ut strax före läggdags när Äppel satt på toaletten och Päppel satt på pottan och båda var iklädda endast strumpor.

- Titta, här sitter två strumpmonster, sade jag.
- Titta, här står två toffelmonster, svarade Äppel blixtsnabbt.

Maken och jag tittade på våra fötter och skrattade.

Längtan till sommaren

Tuppen gol när vi passerade på väg till förskolan.

- God morgon tuppen, sade Äppel. Har du sovit gott? Vi kommer snart tillbaka. Vi skall bara gå och plocka lite hallon.

Undrar vem han försökte lura. Tuppen eller sig själv?

Bortbyting

Vi har fått en ny familjemedlem! Det är en liten tös som plötsligt bor här hemma. Som interagerar och kommunicerar med familjen genom en massa gester och ett och annat ord.

Härom dagen frågade jag henne om vi skulle gå upp och väcka Äppel och fråga om han ville se på Laban. Hon nickade glatt. När jag sedan gjorde ett ärende till arbetsrummet för att hämta något först blev hon skogstokig och satt i hallen och gastade och pekade mot trappan som för att påminna mig om vad vi hade bestämt.

Vid matbordet pekar hon på vad hon vill ha och visar tydligt när det är dags för påfyllning genom att sträcka fram tallriken och säga dlut eller tack, tack.

Hon skrattar och skämtar och visar upp nya färdigheter hela tiden. Hon klättrar i soffan, kör bobbycar och läser böcker.

Det är en go liten unge. Men mystiskt nog försvann min bebis spårlöst när hon kom.

Ekologiska leksaker

Vem skulle inte vilja vinna ett presentkort i den här underbara butiken?

"Jag är med i utlottningen om 1 presentkort värt 400kr från EKOLEKO hos Tant Ulrika. Var med du oxå!"

Det bidde ingen prinsesstårta...

Den första veckans utmaningspyssel gick inte riktigt som planerat.

Prinsesstårtan blev aningens toppig, men det går nog att få fason på den om jag stoppar den ordentligt. Jag tröttnade dock lite på den och lade den åt sidan medan jag virkade en ros. Där tog jag hjälp av ett mönster och nådde större framgång. Rosen är jag nöjd med, men den blev på tok för stor för tårtan. Så istället för att säga att resultatet blev en ofärdig tårta utan ros och botten säger jag att resultatet blev en mycket vacker ros. Å lite utmaning blev det trots allt. Det var länge sedan jag virkade något annat än fasta maskor.

Den här lilla spetsremsan blev...

... en vit ros.

Här pryder rosen grisen som jag virkade till guldgrisen Päppel förra året.

Presstopp!

Mina barn leker! Tillsammans!

De har haft roligt i flera minuter utan att det har spårat ur och blivit bråk och tårar. Halleluja!

Arbetsskada

Igår morse lät jag meddela Äppel att hans hår skulle klippas under kvällen.

- Skall jag gå till frisören?
- Nej, jag klipper dig själv.
- Jag vill gå till frisören.
- Vi kan leka att jag är frisör. Jag ordnar en frisersalong.
- Du är ingen frisör.
- Vi kan låtsas.
- Du har ju barn.

Jag har funderat på detta sedan dess. Kan frisörer inte få barn? Är det på grund av alla kemikalier de kommer i kontakt med?

Riktig utmaning

Jag tar den där utmaningen på största allvar.

Jag menar, skall det vara en utmaning så är det ju inte bara att plocka upp ett gammalt välbekant mönster och virka efter det. Nej nej, något man aldrig försökt sig på måste det såklart vara.

För min del blev första veckans utmaning frivirkning. Jag har nu påbörjat och lagt ner början till en vit liten maräng. Den blev alltför knölig och klumpig.

Nästa försök blir en rosa prinsesstårta. Får se om jag hinner skriva mer i helgen...

Fynd

Igår gjorde jag ett klipp. Jag köpte något till tio procent av marknadsvärdet. Det hade varit häftigt om det var ett hus eller en bil. Vilka pengar jag hade sparat.

Tyvärr var det bara en av Hirams kokböcker. Än dock. Exakt samma bok gick för 206 kronor på Tradera i förra veckan och nu hittade jag den för Köp nu-pris: 20 kronor.

Ibland skall man ha tur. Speciellt om man har fått sitt livs första P-bot dagen innan*.


* Självklart kommer jag överklaga.

Dementi

Jag tar tillbaka benämningen vattenpöl. Det är en pool!

Nästan så att jag själv blir sugen på att ta en simtur.