Förstående

Päppel är snorig och gnällig. Det har de två senaste kvällarna resulterat i en massa gråt vid läggning. Eller egentligen efter läggning. Det har gått bra att stoppa henne i säng som vanligt, men efter en stund har hon börjat gråta otröstligt.

I förrgår tog jag upp henne och lade mig med henne i vår säng. Det gick så där. Hon blev jättepigg och rumlade runt i en dryg halvtimme innan hon somnade. Igår testade vi därför en ny taktik. Vi bara satt bredvid hennes säng till hon lugnade sig.

Maken tog första försöket. Han var kaxig och gick när hon låg tyst och stilla. Det tog inte många sekunder innan hon skrek efter sällskap igen. Då gick jag in och satt kvar till hon somnade. Hur irriterande var det då inte att hon skrek efter bara några minuter igen. Och då verkade helpigg. När jag åter satt där bredvid henne låg hon mest och lekte med napparna och pladdrade lite.

Det här håller inte. Jag kan inte sitta här hela natten, konstaterade jag snabbt och bestämde mig för en kupp:

- Päppel. Jag går ut en stund. Jag kommer snart tillbaka.
- Nej!
- Jo. Jag kommer strax.
- Näeeehhh!
- Jo. Öh. Hm. Jag måste gå på toaletten sedan kommer jag.
- Nääää.
- Jo.

Så gick jag ut. Döm om min förvåning när hon var helt tyst. Och fortsatte med det.

Nöden har ingen lag. Det accepterar till och med genomledsna töser på dryga 19 månader.