Tacksamhet

Alltså, entusiasmen man kan uppbringa när man packar upp matkassar!

- Åh, en sån!

- Ja, det är en sötpotatis.

- En till! Vag elkar den! Och väghurt! Vag elkar den osså! Mamma, titta! En liten ost!
- Ja, vad bra. Vi lägger den här.
- Äpplen! Åh! Och broccoli! Åh! Oj, titta mamma!

- Ja, grönkål.

- Åh! Och en stor ost! Dom bästa kompisar!

Trevligt sällskap

Vi har haft en intensiv och social helg.

- Har du haft roligt i helgen, Parum? frågar jag.
- Var det roligt med Thor?
- Ja! svarar Parum glatt.
- Och roligt med Jenny?
- MmmMmm. Å voligt dig, mamma!

Berätta vad jag tänker, mamma!

Ibland när vi frågar Parum vad han har fått till lunch på förskolan funderar han en stund innan han säger:

- Berätta mig, mamma!

Jag har tolkat det som att han helt enkelt inte kommer ihåg och tänker att jag vet vad de åt. I morse började han dock att försöka berätta något om en av Äppels kompisar och orden kom liksom inte fram. Då drog han till med samma uppmaning. Han tänker alltså att jag helt enkelt borde kunna tala åt honom när han inte vet vad han ska säga?

Måste man så måste man

Jag har en bok under armen. Parum står bakom mig och drar i den:
- Parum måste ha den!
- Nej, det är min bok. Jag ska läsa den.
- Jo, Parum MÅSTE ha den!

Jag tar fram boken och inser att jag har en pixiebok som bokmärke. Det är den som Parum tydligen inte kan leva utan just nu.