Lyckligt lottad

Jag tog nyss en promenad förbi barnens förskola för att kika lite på det nya hus med tillhörande gård som Pirum ska börja vistas i om två veckor. Ett nytt hus bara för småbarnsgrupperna.

Det ser så fint ut och jag kan inte annat än konstatera att det är ganska lyxigt att få ha sin tvååring i en lite grupp med bara fem barn och att de kommer att få en mycket lugn och ombonad tillvaro samtidigt som gården lockar till lek där den ligger insprängd i naturen.

Jag passade också på att ta ett varv över den gamla gården och titta till solrosorna, potatisen och ringblommorna. Jag beundrade också väven som barnen arbetar med på gården och hönshuset som skolbarnen har byggt och som förhoppningsvis snart får några invånare. På den här delen av förskolan får Äppel vara kvar även under sexårsverksamheten och kan njuta fullt ut av att vara bland de äldsta och ha en massa privilegier.

Vilken tur vi har haft som har hittat den här förskolan! Bättre kan det inte bli.

Naturens lotteri

Förra året svämmade vår odlingslåda över av sallad och morotsblasten stod tätt. I år har sniglarna tagit allt.

Å andra sidan sitter körsbären för första gången kvar orörda på det stora vackra trädet på gräsmattan. Jag har till och med upptäckt ett nytt körsbärsträd i en vildvuxen del av trädgården tack vare att det lyser av röda bär.

Dödgrävarens dotter

Joyce Carol Oates har blivit en favorit hos mig på senare tid. Dödgrävarens dotter var ännu bättre än de tidigare böcker av henne jag läst så det lär bli fler.

Rebecca föds av tyska flyktingar i New Yorks hamn. Läsaren får följa hennes liv från den fattiga uppväxten i ett stenruckel på en kyrkogård där fadern är vaktmästare via ett äktenskap med en våldsam man som ljuger och bedrar till en allt mer ordnad tillvaro med en begåvad son och en make som älskar henne högt.

Historien är tragisk men lågmäld och rullar vidare sida efter sida på ett sätt som gör att man hela tiden vill läsa vidare.

Syrran upp i dagen

Igår kväll berättade jag för Pirum att hon skulle fylla två år och få paket. Gissa vad hon svarade?

Två år

Det är inte klokt.

Det är två år sedan vi förberedde oss för att åka iväg och få fart på den där förlossningen.

Två veckors extra väntan som var olidliga då känns nu som en bagatell.

Båten

Båten av Nam Le är en fin novellsamling. Författaren imponerar genom att skriva lika trovärdigt om till exempel kampen för kvinnors rättigheter i Teheran som om kriminellas uppgörelse i Colombia. Han gör nedslag i helt skilda världar med en fantastisk förmåga att fånga stämningar, språk och karaktärer.

Läs själv och se.

Heltidsjobb

Den här veckan har jag besökt remautologen, sjukgymnasten och en läkare på vårdcentralen. Nästa vecka är det dags för nya prover och ytterligare ett besök hos sjukgymnasten. Sedan närmar sig min röntgentid och därefter väntar jag på kallelse för någon neurologisk undersökning. Och så är det ju provtagningsdags igen. Och sjukgymnast.

Ni kanske inte är så intresserade?

Sade jag att jag har lyckats komma upp i frikort på en månad?

Var det heller inte intressant? Gissa varför jag inte har så mycket att blogga om då.

Semesterslött tillägg till gammal rapport

Och när vi tittade lite på det där rallyt försökte jag förbereda barnen på att vi strax skulle åka hem.

- Vi ska bara se på det här en liten stund. Sedan ska vi åka.
- Var är vår bil? undrade Päppel.
- Där, pekade jag. Den stod ju precis bakom, men Päppel kan vara lite förvirrad.
- Ska vi köra med den?
- Ja. Eller vänta nu. Vi ska alltså hem. Inte åka rally.

Sade jag att Päppel kan vara lite förvirrad?

Om inte nu så när

Om inte nu så när av Annika Thor var en helt okänd bok för mig när jag fick låna den under min sjukvistelse i Köpenhamn. Ibland tycker jag att det är skönt med böcker som jag inte har några som helst förväntningar på.

Boken är lättläst och enkel samtidigt som den behandlar ett intressant ämne. Den skildrar människor i Sverige under andra världskriget. Här finns Ilse vars judiska familj är kvar i Tyskland, Ingrid som förflyttas från utlänningsbyrån då hon förälskar sig i en man med judiskt påbrå och ett antal andra personer vars öden vävs samman på ett sätt som tilltalar mig.

Jag tyckte om boken och tyckte att det var intressant att läsa om krigstiden ur ett för mig nytt perspektiv. Det var ingen storartad läsupplevelse, men helt klart en godkänd.

Sommarlov

Vi har bott på en bondgård i fyra dagar. Jag har klappat kalvar, matat höns, gått på en dammig grusväg, simmat i en varm sjö, åkt roddbåt, plockat ägg, ätit dammiga smultron och sett lite rally.

Trots min åldrande kropp känner jag mig som en sjuåring.

Fågeln som vrider upp världen

Det var ren njutning att läsa Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. 

Om jag inte gillar böcker med övernaturliga fenomen så gillar jag desto mer dem som rör sig i gränslandet mellan dröm och verklighet. Jag gillar att känna mig lite överlistad och att inte riktigt vara säker på vad som har hänt och vad som bara är en produkt av karaktärenas fantasi.

Jag gillade i och för sig Norwegian Wood, men nu är jag verkligen helsåld på Murakami. Jag måste beställa hem några fler av hans verk.

Rent tekniskt var det han som shoppade, för mina pengar

Jag trodde aldrig att jag skulle köpa ett mjukdjur till något av mina barn. De har redan en hel balja full med sådana i barnkammaren.

När Pirum var hos öronläkaren gick jag dock en sväng i det lokala köpcentret med de två äldre barnen. Plötsligt siktade Äppel in sig på några superfina barbapappor på Åhleńs och sade att han ville köpa något till Pirum som säkert hade varit duktig hos doktorn.

Jag tyckte att det var så gulligt att jag inte kunde låta bli att instämma. Pirum blev jätteglad, Äppel blev jättestolt och jag blev ännu stoltare. Just nu bortser jag från att den nog snart ligger bortglömd bland de andra mjukisarna.

Statusrapport

Vi har verkligen etablerat semester här hemma. Barnen har fått en sådan där gigantisk studsmatta som finns på var och varannan villatomt nuförtiden. Vi (läs maken) har också ställt i ordning en enkel verkstad i källaren där Äppel kan pyssla och bygga saker och så har vi (maken, alltså) möblerat lekstugan för säsongen. Vi är kort sagt rustade för de flesta väder. Och skulle det bli allt för långtråkigt någon gång har vi en briotågbana att hala fram ur gömmorna.

Hemmalunken varvar vi dock med diverse besök hos läkare och sjukgymnaster. Främst jag då, men igår var det Pirums tur.

Min mamma har påtalat att Pirum låter precis som en grannflicka till oss gjorde när vi var små. Hon visade sig sedan ha vätska i öronen och höra lite dåligt. Det åtgärdades med rör. Med remiss från BVC var vi därför hos en öronläkare. Det visade sig att Pirum har rejält med vatten bakom trumhinnorna, men det behöver alls inte påverka hörseln menar läkaren och har gett oss en återbesökstid i oktober. Dessutom hade han ingen erfarenhet av att barn talade i vokaler.

Vilket sammanträffande då. Jag satsar gärna en slant på att hon kommer att börja använda konsonanter när hon slipper den där vätskan. Någon som vill sätta emot?

Semester

Barnen har idag påbörjat sitt sex veckor långa sommarlov och jag förvandlar härmed huset officiellt till sommarstuga.

Människohamn

Jag är inte så förtjust i vare sig skräck eller övernaturliga inslag i böcker. Därför skulle jag aldrig ha kommit på idén att läsa Människohamn av John Ajvide Lindqvist. När jag fick den i present av min syster såg jag det som en utmaning och ett sätt att berika mig som jag annars hade missat.

Boken var inte lika vampyrspäckad som jag var orolig för. Det övernaturliga gömde sig framför allt i havet. Och vad vet vi egentligen om vad världens ofantliga vattenmassor döljer? Den delen var spännande och fantasieggande. De människor som hade ofoget att ta sig upp och ner ur havet utan att kunna definieras vare sig som döda eller levande hade jag lite svårare att ta till mig.

Boken var till viss del underhållande och intresseväckande. Jag tog mig igenom den utan att irritera mig allt för mycket på de övernaturliga inslagen. Den gav dock ingen större behållning i längden. Jag har inte direkt tänkt på den sedan jag avslutade den för någon månad sedan.

Pladder till tusen

Det står att jag har gjort tusen inlägg på den här bloggen. Det är ju jättemycket.

Fallen

Jag gillade Fallen av Joyce Carol Oates, men störde mig oerhört på bokens alla slarvfel. Personer bytte namn och en meningsskiljaktighet mellan en man och hans svärfar blev plötsligt en sak mellan honom och hans far. Dessa enerverande detaljer misstänker jag dock beror på översättaren och därför försöker jag överse med dem i mitt omdöme om boken.

Boken börjar med att ett nygift par besöker Niagarafallen där mannen minder än ett dygn efter vigseln kastar sig i vattenmassorna. Kvinnan kommer sedan att bli kvar i samhället, bilda familj och leva ett tämligen lågmält men ändå dramatiskt liv. Läsaren får följa såväl henne som hennes make och barn i olika lite spretiga historier som ändå hålls ihop inom familjens ramar.

Jag sträckläste boken och var helt fast. Jag kan dock tänka mig att det är svårt att hålla koncentrationen genom de nästan 500 sidorna om man bara hinner läsa ett stycke varje kväll.

Mordets praktik

Jag har för tillfället gott om tid att läsa. Första boken som avslutades denna vecka var Mordets praktik av Kerstin Ekman.

Boken är en replik till Doktor Glas. Kerstin Ekman sätter sig över Hjalmar Söderberg genom att göra sin huvudperson till läkaren som ska ha varit modell för Tyko Glas och tar till och med kontroll över den äldre författaren genom att skriva in honom personligen i sin handling.

Jag gillar greppet. Jag gillar språket och jag gillar atmosfären. Mordets praktik håller lika bra som Gregorius. Vem vågar sig på nästa variant?

Där jag hör hemma

Päppel och jag låg tillsammans i soffan igår kväll.

- Jag har saknat dig varje dag, sade hon.
- Jag har saknat dig också. Hela tiden.
- Men nu är vi hos varandra.

Trendmedveten

Äppel tittade upp i taket i sin morfars vindslägenhet i Köpenhamn och fick syn på de omålade takbjälkarna.

- Här ser jag att ni har tagit in naturen.

Dagens depp

Jag har diskbråck. Jag ska ta det lugnt och vila tills den värsta smärtan ger med sig. Sedan kan jag börja med sjukgymnastik och lugna promenader.

Det är inte riktigt min grej. Jag gillar att springa. Jag är rastlös redan nu för att jag inte har sprungit sedan i lördags. Jag var faktiskt på väg ut för en löprunda i Köpenhamn i måndags morse trots att benet kändes stelt och lite märkligt. Som tur var hade min pappa råkat låsa in oss när han gick till bageriet. En halvtimme senare låg jag nämligen ned med intensiva smärtor.

Jag gillar att äta god mat. Jag gillar däremot inte att gå upp i vikt så det är inget jag kan unna mig så mycket av i kombination med utebliven träning.

Jag gillar att ta ett glas vin till maten på semestern och kanske någon drink då och då. Det får jag inte för att jag äter mediciner.

Jag har precis börjat känna mig motiverad att ta tag i rabatterna. Jag tror tyvärr inte att ogräsrensning funkar så bra i kombination med diskbråck.

Så, nu tror jag att jag har gnällt färdigt för ett tag.

Dagens positiva

Jag har en diagnos.

Jag har tillräckligt med galet starka värktabletter för att våga sätta mig på tåget imorgon bitti. Jag kommer att få träffa mina barn imorgon!

Jag mår dessutom lite bättre.

Kan inte leva upp till mina ambitioner

Min syster undrar varför jag inte bloggar när jag ändå bara ligger och inte kan göra annat.

Det beror på att jag inte har så mycket kul att berätta. Den här bloggen skulle avhandla livets alla goda ting och hur många sådana tror ni att man trillar över när man är sängliggande och strandad med fruktansvärd värk i ett ben i ett regnigt Köpenhamn medan familjen är hemma sedan flera dagar och äter glass i solen?

Dagens positiva nyheter är att jag har lyckats förflytta mig från Köpenhamn till Göteborg halvliggande i ett baksäte och att jag har träffat en läkare som har tagit lite prover och i alla fall uteslutit blodpropp och infektion.

Imorgon händer säkert något annat roligt som jag kan berätta om.

Skodrömmar

Alltså. Det här med dräneringen var egentligen en präktig grej jag kände att vi behövde ta tag i innan vi lade plattor och gjorde fint på gården. Börja med grunden, så att säga.

Nu har jag dock insett att vi har ett par rum, som förut varit som fuktiga jordkällare, som kommer kunna tas i bruk.

Jag ser ett rum fullt med skor framför mig. Tänk att kunna ha familjens alla skor samlade på ett ställe och slippa leta i en massa garderober, små skoskåp och i badkaret. Det känns som en våt dröm för en förvaringsnarkoman.

Jag tror till och med att jag skulle kunna tänka mig att utöka skoinnehavet. Jag tänker att jag kunde vinna 40 par här.

El choco

El choco: svensken i Bolivias mest ökända fängelse är en fängslande historia. Journalisten Markus Lutteman berättar om svenske Jonas Anderssons öde då han åker fast med kokain i bagaget och hamnar på en anstalt som är som ett helt eget samhälle.

Fångarna lever fritt på avdelningarna, cellerna har inga lås och det finns inga vakter. Handeln med celler fungerar på samma sätt som våra bostadsrätter. Kan du inte betala får du sova i en korridor. Även mat köps av fångarna själva. I fängelset lever förutom tusentals kriminella män även deras kvinnor och barn.

Historien om Jonas vävs ihop med fakta om Bolivias drogpolitik och brist på rättssäkerhet. Boken levandegörs genom en rad exempel på verkliga fall och blir aldrig torr. Då och då lämnar språket en del att önska och författaren har kanske inte förvaltat historien på bästa sätt, men den är så spektakulär att det ändå blir läsvärt.

Ett paket med kärlek

Jag har inte direkt sett fram emot allt pyssel som barnen kommer att knåpa ihop och förse oss med till bemärkelsedagar.

Idag fick jag dock två underbara saker av Äppel. Det första var ett kort där han hade ritat mig med en tankebubbla innehållande en överkryssad hund.
- Du tänker på en hund som du inte vill ha, mamma.

Det andra var ett paket med omslagspapper som innehöll ytterligare ett papper med lite presentsnöre fasttejpat.
- Det är ett hjärta, mamma. Jag försökte göra ett hjärta, men det blev inte så bra.

Kanske inte världens vackraste presenter, men världens vackraste tanke. Och världens vackraste pojke.

Land i sikte

Grävarna avslutade i onsdags, igår rullades gräset ut och idag är elektrikerna igång. Jag börjar ana målet.

Ett hål i välfärdssystemet

Om jag hade jobbat hade jag sjukskrivit mig idag. Istället har jag varit hemma med tre barn.

Nu är det bäst jag går och lägger mig och kurerar förkylningen. Imorgon är jag hemma med två barn och tar emot elektrikern och 220 kvadratmeter gräs. Sedan förbereder jag och serverar middag åt fyra killar som ska rulla ut den gröna mattan.

Fetma

Päppel undrar varför jag har så tjocka tår.

- Det är väl för att jag har stora fötter, funderar jag.
- Eller för att du har ätit för mycket, misstänker hon.

Ofrivillig nykterist

Så här pigg har jag aldrig varit efter en tvådagars konferens med jobbet. Det brukar vara rejält partaj. Det var i och för sig inget undantag den här gången. Jag såg både det ena och det andra som kanske vore oetiskt att berätta här.

Själv var jag dock löjligt skötsam eftersom jag börjat med en ny medicin igen. Jag klämde tre Loka till middagen och blev inte det minsta snurrig.

Skönt idag, men ärligt talat hade gårdagen varit mycket roligare med några öl innanför klänningen. Och jag undrar hur många av mina kollegor som misstänker att jag är gravid igen.

Livstecken

Jag vinkar lite från min position innanför vallgravarna.

Imorgon ska jag åka på konferens med jobbet och slippa jordhögarna i två dagar.

Med lite fantasi går det faktiskt att förstå

- Mamma! Mamma! O-ä u-e!
- Slog du dig i huvudet?
- A!

Flyt

Klockan tio stod jag beredd utanför lampbutiken för att beställa två lyktstolpar. Jag passade också på att fixa några andra ärenden och var hemma strax före halv tolv. Vid det laget var Pirum helt slut och åkte omedelbart i säng för siesta.

Strax därefter ringde det på dörren och där stod dräneringskillarna som sagt att de skulle ringa innan de kom. Jag hann växla några ord med dem innan de såg sig omkring och sedan drog iväg för lunch.

Jag fick full fart att fixa de sista markeringarna i trädgården och slänga i mig lite mat innan jag hade telefontid med min läkare strax efter ett.

Därefter kom dräneringsfirman tillbaka med grävare och allt och jag passade på att instruera dem vilka växter som skulle flyttas innan jag väckte Pirum och fick i henne lite mat.

Sedan fick jag kila iväg lite tidigare till förskolan eftersom vi måste vara hemma före halv fyra då jag lovat att vara barnvakt åt två grannpojkar en stund. Vi var hemma kvart över tre och de kom fem minuter senare.

Strax före fem kom maken hem och vände för att ta bilen och uträtta ett ärende. Därefter blev pojkarna hämtade och jag satte igång med middagen. Sedan kom maken tillbaka och vi åt middag. Strax efter vi hade ätit färdigt kom grannen gående för att kolla vad det var för fel på den gemensamma pumpen och vi gick ut och visade var kabeln hade grävts av.

Sedan var det läggdags för barnen. Därefter vattning av flyttade växter och sedan kom Schenker och levererade stora paket med studsmatta som skulle gömmas i garaget.

Vad är det jag vill ha sagt? Egentligen bara att ibland ordnar sig saker och ting till det bästa. Det hade lika gärna kunnat bli så att dräneringskillarna stod här och väntade när jag kom hem och jag inte lyckades lägga Pirum utan fick försöka hålla reda på henne samtidigt som växterna skulle flyttas. Eller att de dök upp just när läkaren ringde. Eller att Schenker kom samtidigt som jag var ensam hemma med fem barn.

Mitt hem är inte ett renoveringsprojekt

Vi bor i ett hus byggt runt 1940. Det har haft samma ägare sedan dess fram till att maken och jag flyttade in för snart sju år sedan.

De tidigare ägarna var en familj med både murare och snickare så det har gjutits och murats på de mest förvånande ställen och skåp och lådor är platsbyggda. Genom åren har det också lappats och lagats en hel del. Jag tror att mannen i familjen var snål från början och gärna tog det material han hade, men blev ännu värre med åren och sparade på allt och vi hittar fortfarande järnbalkar och gammalt kakel i olika hörn av tomten.

När vi flyttade in hade huset stått tomt ett antal år. Trädgården var igenvuxen och invändigt var det mörkt och murrigt. Vi målade över en massa gamla sjuttiotalstapeter och flyttade in. Sedan har vi fixat en del allt eftersom. Vi har till exempel renoverat barnens sovrum och byggt en ordentlig tvättstuga. Vi har totalrenoverat en toalett och satt in ett glasparti i köket. Vi har grävt fram rabatter och nu ska vi dränera och göra i ordning gårdsplanen. Jag skulle faktiskt kunna fortsätta uppräkningen ganska länge.

Framför allt har vi dock levt våra liv. Vi har fått tre barn, vi har rest och vi har arbetat. Vi har umgåtts med vänner och vi har slappat i soffan.

Vi har aldrig någonsin sagt att tanken var att vi skulle flytta in och sedan totalrenovera. Vårt hus fungerar fint för vår familj trots att köket är från 1975 och badrummet från åttiotalet. Visst kan vi drömma om andra lösningar i framtiden, men just nu finns ingen ambition att slita med stora projekt och att nå någon slags fulländning.

Kära vänner och bekanta. Ni kan sluta att fråga om vi har renoverat ditten och datten och om vi är klara med huset varje gång vi ses. Vi trivs i vårt hem och är helt nöjda med att bo och leva. Klara kommer vi aldrig att bli.

Övertalningsförmåga

- Kan jag få ta ett klistermärke med fiskar av dig, Päppel? frågar Äppel.
- Nej.
- Snälla, jag behöver det...
- Har jag sagt nej så får du inte, avbryter Päppel.
- Men, jag ska ha det på min namnskylt så den blir fin.
- Nej.
- Men du har ju andra klistermärken med djur också. Jag kan få en sort. Vilken sort får jag? Du får välja.
- Vänta ska jag titta...

Envis som en gammal get

Som mamma till tre barn har jag lärt mig att de små varelserna har mycket bestämd vilja, men jag kan ändå inte förstå varför de lägger så stor vikt vid konstiga saker.

Pirum vill till exempel allt som oftast ha ett halvt dussin skedar bredvid sin tallrik och härom dagen plockade hon fram en påse Zoo från skafferiet som absolut skulle ligga på hennes plats. Det blev ett fruktansvärt liv om jag försökte ta bort den. Ungefär lika mycket skrik som det blir nästan varje morgon när jag ska ta av hennes kissiga nattblöja.

Det måste vara jobbigt att försöka erövra världen. Tur man har kommit förbi det där.

Marknadsföring

Det snöade imorse och vi ondgjorde oss lite över Kung Vinter som aldrig har vett på att dra sig tillbaka till Nordpolen. Äppel tyckte dock inte att vi skulle ta det alltför allvarligt.

- Det är nog bara reklam. Han gör nog lite reklam för vintern.

Jag har svårt att tro att Kung Vinter kan sälja in konceptet just nu.

Det tar sig

Jag jobbar hårt på att provocera fram trädgårdspassionen och det fungerar faktiskt hyfsat bra.

Om en vecka ska vi börja dränera och sedan anlägga en trevlig gårdsplan med gräsplätt till barnen och en fin stenläggning till dem som hellre sitter still. I och med detta har vi fått planera lite mer för trädgården, flytta växter, fälla träd och lite annat smått och gott. Idag byggde vi ytterligare en odlingslåda för att få plats med mer potatis och grönsaker och ärligt talat riktigt längtar jag ut för att få göra mer fint.

Tänk om man kunde ha lite mer tid bara. Lite föräldraledighet utan barn till exempel.

Den utstötte

Jag har läst ytterligare en bra bok. Nämligen Den utstötte av Sadie Jones.

Boken utspelar sig i en mindre stad i England under 40- och 50-talen. Familjen Albright råkar ut för en tragedi: modern drunknar på en utflykt hon gör tillsammans med sin son. Tioårige Lewis som både blir vittne till det fruktansvärda och förlorar sin mor plågas av sorg och skuldkänslor, men får inget stöd från vuxenvärlden. Historien förtigs och Lewis blir behandlad styvmoderligt i samhället. Med tiden övergår det mer och mer i utfrysning då barnen slutar att leka med honom och de vuxna ser honom som en fara och ett problem. Lewis mår allt sämre, lever destruktivt och kan inte kanalisera sina känslor. Till slut hamnar han i fängelse och boken börjar egentligen med hans frigivning.

Det jag framför allt gillade med boken är att den beskriver Lewis smärta på ett lågmält och trovärdigt sätt utan att vara övertydlig. Den skildrar också småstadens invånares typiska sätt att försöka blunda för det som är för jobbigt och deras snabbhet att sammansluta sig mot det som inte passar in.

Vi diskuterar just nu boken här.

En Big Mac, någon?

Jag är ingen storkonsument av vare sig halvfabrikat eller snabbmat. Utan att orka sätta mig in i alla detaljer är jag generellt misstänksam mot denna typ av mat.

Som tonåring arbetade jag extra på hamburgekedjan Clock. På helgerna var resturangerna proppfulla med barnfamiljer som verkade se besöket som en trevlig helgritual. Sorgligt, tycker jag som småbarnsförälder idag.

Vill du veta mer om innehållet i en Big Mac kan du läsa här. Och inte tror jag att det gör någon större skillnad om man väljer en annan snabbmatsrestaurang.

En ganska vanlig onsdag

Ibland känns det som att jag inte får något gjort. Idag är en sådan dag då jag knappast har uträttat några storverk och kan behöva påminna mig själv om att jag stretar på även om det inte alltid syns.

Förutom att ta hand om och utfodra tre barn med frukost, lunch och mellanmål har jag lagat middag till familjen, kört 90 minuter spinning, tvättat och hängt två maskiner tvätt, sått grönsaker tillsammans med barnen, dammsugit de delar av hemmet som behöver ett varv var och varannan dag, bakat två limpor bröd, monterat en putta-på-stång på Päppels cykel, höjt sadeln på Äppels cykel, lekt lite på gården och deklarerat.

Så, nu känns det lite bättre. Nu ska jag vika två andra maskiner tvätt innan  jag förklarar dagen avslutad.

Ett steg fram och två steg bak

De ringde från sjukhuset och berättade att mina senaste prover visade på förhöjda levervärden.
- Har du druckit mycket alkohol i påsk?
- Ungefär två glas vin och två mellanöl utspritt över dagarna. Det trodde jag skulle gå bra.
- Ja, det borde inte vara något problem. Då är det nog inte det det beror på. Du får gå ner på startdos igen för säkerhets skull.

Suck. Jag som nyss slutat må illa efter den andra höjningen.

Motsägelsefullt

Äppel protesterade högt mot solhatt imorse och ville absolut ha keps.
- Killar har inte solhatt. Jag kommer att se fånig ut!

Och det ska komma från en pojke som bär stora plastringar och pärlhalsband till skjorta och slips.

Glad påsk

I brist på annat visar jag några bilder på kaninen som min systerdotter fick i välkomstpresent när hon föddes i vintras.

Inte förrän jag virkade den andra foten insåg jag att jag hade missat några varv på den första. Jag orkade inte göra om utan hoppades istället att kaninen skulle få en särskild plats i lilla Signes hjärta och att hon skulle se det som självklart redan från tidig ålder att vi alla är olika skapta.

Boktjuven

Jag har läst en riktig bra bok: Boktjuven av Markus Zusak. Handlingen utspelar sig under andra världskriget och unga Liesls öde är verkligen gripande tragiskt. Hon förlorar sin lillebror redan i bokens början och får snart vänja sig vid förluster och hemska händelser. Ändå är stämningen i boken varm och mitt i allt det tragiska finns livsglädje och kärlek.

Det är ett annorlunda grepp att låta Döden vara berättare. Egentligen vet jag inte om just det tillför boken något, men jag gillar sättet den är skriven på där berättaren kommenterar och syns igenom texten. Ibland förvarnar han öppet om att något ska hända och ibland påminner han om sådant som har inträffat tidigare.

Språket är skarpt, handlingen fängslande och hela boken har ett driv som gjorde att jag inte ville sluta läsa. Samtidigt önskar jag att boken aldrig tagit slut.

Lexikon

Vi ska hänga med släkten i påsk och jag tänkte underlätta genom att ge dem några glosor så att de kan förstå Pirum.

a-e: vatten eller kaffe beroende på sammanhang
ä-a-e: hjälpa mig
i-ä: sitt(a) knä
u-u: slut
i-ö-i: kissnödig
u-i: snuttis
bappe: nappen
om: kom
bi: bil
u-u: smörgås (skiljer sig från slut genom fallande betoning)
a: katt (kan också förekomma i bestämd form och låter då ungefär som vatten)
u: hund

Generöst

- Oliver har jättemånga kristaller hemma, berättar Äppel.
- Han har lovat att jag ska få en osynlig.
- Vad snällt, svarar jag och har lite svårt att hålla mig för skratt.
- Är alla osynliga? fortsätter jag retsamt.
- Nej, en del är lila och andra färger och några är osynliga som den i mitt halsband.
- Åh, du menar genomskinlig! utbrister jag.
- Ja, just det.

Vårvärme ger bloggtorka

Jag har varken inspiration eller tid till att blogga just nu. När solen strålar vill jag bara gå ut och det gäller att ta tillvara på det eftersom jag har en vanskött trädgård som jublar varje gång jag bestämmer mig för att göra minsta lilla insats. Några mer detaljerade inlägg om det blir det dock inte. För här talar vi nybörjarnivå.

Igår blev det dock ett trevligt avbrott från trädgårdspysslet. Septemberflikkan och jag bor inte allt för långt ifrån varandra och träffades för lunch och efterföljande promenad. Mitt livs första träff med någon jag lärt känna via bloggen.

Rusar mot medelåldern

Nu ska jag gå ut och jobba lite på mitt nya intresse. Det stämmer fint med min nya image, tycker jag.

Ifrånsprungen

Maken har arbetat hemifrån ett par dagar, vilket helt klart har begränsat min bloggtid. Jag sköter nämligen mitt surfande från en stationär dator i källaren. Inte helt modernt inåg jag igår kväll när jag dessutom hamnade framför teven i brist på datortillgång. Där såg jag reklam för något som skulle ge tillgång till en massa appar och annat.

Appar, iPhone, Android. De är alla bara ord för mig.

Jag är mycket nära att bli en hopplös bakåtsträvare som inte kan hantera modern teknik och är pinsam. Snart kommer mina barn att kunna mer än jag på området och jag känner mig helt tillfreds med det faktiskt.

Djurvänner

- Akta så du inte kör på mördarsniglarna, utbrast Äppel på väg till förskolan i morse.
- Ja, de är så gulliga, lade Päppel till.

Dilemma

Äppel funderar lite över sin framtid tillsammans med Amanda. De är födda samma år. Hon i januari och han i december.

- Amanda är ju lite äldre än jag. Hon blir vuxen före. Då kanske inte hon vill vänta på mig utan hinner gifta sig med någon annan.

Gratis är gott

I och med nya soffan roterade vi lite möbler här hemma och fick bland annat ett par tio år gamla IKEA-fåtöljer över. De köpte jag när jag bodde i andra hand och om jag inte minns fel var det IKEAs billigaste modell. Inte speciellt bekväma och inte speciellt snygga. Dessutom har de blivit ganska fläckiga med åren då de flyttat hit och dit och bland annat stått i vår källare en period.

Fåtöljerna lade jag ut på Blocket i eftermiddags. Bortskänkes mot avhämtning. Efter bara en halvtimme var det en tjej som ringde och kastade sig i lånad bil för att köra säkert fyra mil för att hämta dem. Sedan dess har många fler intressenter hört av sig.

Jag kan inte låta bli att undra om det hade funnits något intresse alls om jag lagt ut dem för en hundring eller två. Är det själva ordet bortskänkes som får folk att bli så till sig? Jag är glad att de kommer till användning i allafall.

Sparade slantar

Pust. Det gick ju bra. Jag lyckades dessutom kasta in några fler punkter och pruta 25 000 kronor. Det borde firas.

Eller vid närmare eftertanke; maken borde köpa mig något fint.

Dagens anspänning

Jaha. Om man skulle ta och ringa schaktföretaget och diskutera deras offert då.

Hjärngympa

När jag kom till ICA Maxi i morse insåg jag att jag glömt inköpslistan hemma. Först övervägde jag att åka hem och hämta den, men en extra utflykt på två mil kändes inte helt lockande. Smartare att försöka handla ändå och göra den där extra utflykten senare om det visar sig nödvändigt.

Couscous-salladen på måndag blir kanske lite torftig utan zucchini och kanske kommer vi äta lite för mycket pasta och kyckling på tisdag eftersom jag glömde blomkålen som skulle dryga ut rätten. Men det kommer absolut inte gå någon nöd på oss. Allt annat fick jag med!

För stor för att leka

Äppel är ganska lång. Inte direkt extremt långt, men en bra bit över medellängd. Han är fem år och drar 122/128 och det är inte ovanligt att det står 8 år i kläderna.

Problemet är att kläder för 8-åringar inte alls är anpassade för förskolebarn som älskar att rulla i lera och krypa på knäna. När jag tittade på överdragsbyxor på KappAhl slutade till exempel småbarnsmodellen med hängslen och resårband under fötterna på storleken under för att ersättas av enklare byxor med resår i midjan i de större storlekarna.

Att hitta praktiska innetofflor i storlek 32 till en vilt lekande femåring är heller ingen enkel match. Mockasiner verkar knappast existera i större storlek än 27/28.

Kan någon tillverkare försöka ta sig an de här problemen snarast för jag misstänker att problemet kommer att kvarstå i vårt hem ytterligare några år.

På andra sidan solen

Jag har tidigare skrivit om flera av Maria Ernestams böcker och rekommenderat dem varmt. De brukar vara välskrivna med ett fint språk, bra driv och oväntade skruvar. På andra sidan solen lever dock inte upp till förväntningarna.

Stilmässigt påminner mig boken mycket om Vulkanens mun då den på ett övertydligt sätt ältar karaktärernas relationsproblem utan att komma någon vart. Innehållsmässigt är historien tunn och språkligt är den outvecklad. Jag läste vidare bara för att jag var övertygad om att det skull hända något oväntat och överraskande som vände upp och ner på hela boken. Jag förväntade mig något som skulle få mig att skratta åt mig själv och förstå att författarinnan egentligen hade lurat mig genom att använda sig av det enkla stilgreppet.

Vändningen kom aldrig och jag konstaterar att hela boken är ett intetsägande platt fall.

Baskunskap

I helgen hade vi barnens treårige kusin på besök. På väg hem i bilen undervisade Äppel honom om allt som vi passerade. Han pekade ut Finlandsfärjan, flaggor, ICA Maxi, Skurubron och annat som kan vara bra att känna till.

Päppel ville väl inte vara sämre hon utan lade sig i lektionen:
- Där är ett berg.

Frusterad

Våren är på ingång. Snöhögen under gungställningen är borta och snart kan man säkert skymta sandlådan. Rabatterna är i stort behov av vårstädning och jag längtar ut! Äntligen finns det något att sysselsätta sig med på tomten.

Det är ju så typiskt att barnen turas om att vara kräksjuka här hela tiden. Varför kunde de inte vara det för en månad sedan istället?

Sarahs nyckel

Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay börjar starkt med ett växelspel mellan nutid och tillbakablickar till andra världskriget. Avsnitten är precis så långa att läsaren längtar efter att läsa vidare för att komma till nästa möte med karaktärerna. Upplägget gör också att boken blir lättare att hantera eftersom de historiska avsnitten är starka i sin smärta.

Det är hela tiden tydligt att de parallella historierna strävar mot varandra och när de väl möts övergår boken till att helt behandla modern tid och blir lite för tillrättalagd, enkel och så att säga amerikansk i sin framtoning. Tyvärr förtog det lite av berättelsen även om jag fortfarande anser den läsvärd.

Vi får aldrig glömma förintelsen och genom denna bok hålls historien levande.

Drottningen vänder blad

Jag såg fram emot att läsa Drottningen vänder blad av Alan Bennett, men besvikelserna började faktiskt redan när jag fick hem den i brevlådan. Jag hade missat att den var en riktig tunnis på 124 sidor.

Tunt var även innehållet. Där jag hade väntat mig humor, underfundigheter och något slags kärleksfull beskrivning av läsandets påverkan på en människas liv fanns bara en intetsägande historia om en kvinna som började läsa och prioriterade bort sina plikter helt utan att egentligen förmedla några av hennes tankar, upplevelser och funderingar.

Visst, lättläst och ett par timmars förströelse, men knappast en bok som själv skulle omvända någon till litteraturälskare.

Det där med förvaring

Soffan är klar. Snygg och piffig med tretton kuddar. Det bidde också ett bord med fin glasmosaik. Däremot bidde det ingen lakansförvaring, som vi hade tänkt oss, eftersom det är ett ganska stort projekt att lyfta undan alla dynor och tunga lock för att komma åt lådorna under.

Det blir nog bra ändå. Jag tog en tur till IKEA igår och köpte sänglådor att ha lakan i. Och under soffan kan jag lägga alla mina ullkläder som behöver stuvas undan i sommar. Man kan aldrig få för mycket förvaring.

Envis

Till dig som ringer oss från Skåne varje dag mellan 12 och 14:

Du kanske borde ändra din taktik lite. Vi är inte alltid hemma den tiden, men helt omöjligt är det inte. Du kan prova med att låta fler än tre signaler gå fram. Hjälper det inte kan du prova en annan tidpunkt.

Lite låg

Jag är kroniskt sjuk.

Det är egentligen ingen nyhet. Jag har haft hosta i många år och för snart fyra år sedan när jag var gravid med Päppel lades jag in på sjukhus med andnöd. Efter en vecka med många prover uppdagades en ovanlig reumatisk sjukdom som uppenbarar sig som inflammation i blodkärl i lungor och andningsvägar. Sedan dess har jag ätit kortison och mått alldeles utmärkt. Faktiskt så bra att jag oftast har svarat ja på frågan om jag är fullt frisk, innan jag har kommit på att jag har någon diffus grej där i bakgrunden.

I höstas slutade jag med kortisonet efter att ha ätit en mycket låg dos under flera år. Jag tog för givet att jag skulle leva symptomfritt. Så blev det inte. För en liten tid sedan började jag hosta på nätterna och plötsligt började det bli jobbigt att skjuta barnvagnen den knappa kilometern till förskolan.

Nu var det hela lätt åtgärdat eftersom läkarna visste vad det berodde på. In med nytt kortison så kände jag mig frisk igen på en vecka.

Det är bara det att den här gången har jag förstått att det är kroniskt. Jag kommer antagligen aldrig att kunna leva utan mediciner. Just nu håller jag på att fasa in någonting annat istället för kortisonet. Jag måste ta massor med prover och kommer inte att kunna dricka mer än ett par glas vin i veckan eftersom det påverkar levern. Det känns plötsligt som att mitt liv har begränsats på ett helt annat sätt. Jag ska komma ihåg att äta mediciner tre gånger om dagen och jag måste tänka mig för när jag går bort på middag. Framförallt vet jag inte när eller om symptomen dyker upp igen och om det en dag blir värre.

Jag kanske tar ut sorgen i förskott, men jag känner mig lite nere just nu.

Det är mycket nu

Det är lite rörigt här hemma med hantverkare som springer in och ut, verktyg och material överallt och en övertalig soffa.

Det hela blir inte direkt smidigare av att jag försöker gömma undan en kräksjuk liten tös.

Just nu längtar jag tills imorgon kväll när projektet ska vara avslutat. Och hoppas att ingen annan börjar spy innan dess.

Och julen vara fram till påska...

Päppel kom instormande när jag stod i duschen.
- Mamma, var var vi i tisdags?
- Ööööhhh... vad menar du? Det är tisdag idag.
- Jag menar i fredags. När Pirum var hos farmor.
- Va? Vi var väl ingenstans i fredags?
- Jo, när Pirum var ensam hos farmor. Och vi var någon annanstans.
- Menar du när vi var på julbord?
- Ja! Just det! Julbord, utbrast hon glatt och sprang ut till Äppel för att säga vad det nu var hon hade tänkt säga när hon plötsligt hade stort behov av att använda ordet julbord.

Bästa dealen

Imorgon kommer Martin Timell och bygger en soffa åt oss och vi behöver inte ens synas i teve.

Blonde

Förlaget lovade att skicka en ny bok, men den har jag ännu inte sett röken av. Som tur var fick jag låna ett fullständigt exemplar av min syster.

Blonde av Joyce Carol Oates är något särskilt. Som roman är den klart läsvärd. Som skildring av Marilyn Monroes liv blir den ett magiskt epos. Vem var denna kvinna egentligen? Vad tänkte hon? Fanns det egentligen någon som stod henne nära? Blev hon bara utnyttjad eller var det hon som utnyttjade människorna runt omkring?

Jag hade egentligen inga frågor innan utan de föddes under tiden och nu är jag så nyfiken på henne. Hur mycket är egentligen Oates på spåren? Diktar hon bara upp ett fascinerande liv? Jag måste nog börja med att åtminstone se någon film med Marilyn i rollistan.

Ljusare tider

Visst känner man sig piggare på morgnarna? Kanske inte fullt lika tidigt som Pirum dock som gärna skuttar upp vid sextiden för tillfället.

Kanske bäst att jag går och lägger mig nu. Jag är ju inte van vid sådana här rutiner.

Kanske bra för svettiga dagar

Alltså, är det bara jag som inte kan förstå hur man kan vilja gå klädd i plagg av frotté?

Jag kan inte komma ifrån känslan av att det är omsydda handdukar.

Trångt om saligheten

Aldrig är livet så jordnära som när ett barn sitter och bajsar på pottan, ett annat på toaletten och det tredje kommer inspringande och berättar att det måste uträtta samma behov.

Turgumma

Barnen har för andra gången i livet deltagit i en teckningstävling. Idag kom beskedet att Päppel vunnit ett presentkort på tvåhundra kronor i leksaksaffären.

Kalla mig curlingmamma, men jag tänker låtsas att det var både Äppel och Päppel som vann.

Plask i kvadrat

Äppel hade med en mycket smutsig mössa i plastpåse hem idag. Den var fröken Jonathans och skulle tvättas av Äppel eftersom han och en annan pojke hade badat den i en lerpöl.

Jag vet inte om det kan ses som ett straff att få plaska med tvätt i diskhon när man är fem år gammal.

Hur som helst var Äppel mycket förnärmad och har hela kvällen hävdat sin oskuld. Vad ska man tro? Jag vill inte vara en sådan förälder som bara tror gott om sitt barn, men jag vill heller inte förutsätta att han ljuger.

Lite väl långsökt

Äppel har numera en solklar uppfattning om hur barn blir till: när man gifter sig och kramas så kommer det ett frö från pappan till mamman.

- Fast Tora säger att pappan stoppar in snoppen i snippan, tillägger han med en min som visar att hon är lite tokig.

Öppna sinnen

Jag har saknat mitt luktsinne hela vintern. Den senaste veckan har jag fått det tillbaka. Det är både chockerande och glädjande. Livet får en ny dimension.

Här hemma har det idag bland annat luktat kissig nattblöja, nybakat bröd, planteringsjord, nytvättade kläder, smutsiga dagisbarn, nybadade barn, tomatsås och kaffe.

I skrivande stund luktar huset fortfarande nygräddad pizza trots att middagen intogs för över fyra timmar sedan.

Fördelarna överväger. Jag hoppas att mitt luktsinne stannar ett tag.

Äntligen fredag

Imorse drog Äppel som vanligt täcket över huvudet och försökte undkomma väckning.
- Nej, mamma. Dra inte bort!
- Jag ska bara komma åt att pussa dig.
- Du vill alltid ha fredagsmys.

Utrymmesbrist

Päppel studerar Äppels teckning.

- Är det mamma? Och det jag? Vad många fingrar mamma har. Jag har bara tre!
- Eh, jag fick inte plats med fler.

Ett mål är ett mål

Äppel och jag testade idag ett sådant där fotbollsspel där man står och vrider på pinnar med små gubbar som ser ut som att de ska stekas över öppen eld, ni vet.

Jag misstänkte redan innan att det inte skulle vara min grej. Det var det inte heller, men än så länge var jag snäppet bättre på att få bollen i mål än min femårige son. Jag petade in ett par bollar och brast ut i glada rop. Äppel var en ovanligt god förlorare och skrattade mest även om jag förstod att han gärna skulle vilja sätta bollen själv.

Till slut kom så Äppels första mål följt av ett jubel. Att det var självmål var tydligen helt irrelevant.

Festfixare

Äppel sade idag att han tror att Pirum gärna vill ha sitt tvåårkalas i sommar på Lådbilslandet. Själv tror jag att hon är det av syskonen som skulle vara minst road av aktiviteten.

Han anade dock en annan invändning och konstaterade snabbt att det skulle bli dyrt och att varje familj fick betala för sig.

Kanske en bra idé trots allt. Jag behöver nog bara fixa inbjudningarna.

Alla dörrar öppna

Jag gillar den där inställningen som barn har om att allt är möjligt. På ett självklart sätt och utan minsta tvivel på sin egen kapacitet.

- Mamma, om jag ska vara med i Let's Dance...

Bästa familjen

- Mamma, jag tycker bäst om dig. Och om pappa. Och Äppel och Pirum. Och mig.

Vårkänslor

Ute är det grått och trist, men jag har planterat om pelargonerna och fixat några små våriga blomsterarrangemang.

Nu ska jag äta tomatsoppa med nybakt bröd. Det går ingen nöd på mig.

Sångfågel

Nog för att Pirum är sparsam med konsonanterna. Tonsäker är hon i allafall.

Därför är det inga problem att höra att ej-å-a-så-å är hej-hå-vad-står-på från Sjörövarfabbe och att ia-ie-aa-ej är lilla-snigel-akta-dej.

Kul med en musikalisk avkomma tycker mamma som en gång var en hyfsad flöjtist.

Längtan

Solen strålar. Jag längtar efter en rask promenad eller kanske en skidtur på isen. Synd bara att det är barnens lediga dag. Ska jag orka avbryta deras intensiva lek, klä på dem en massa lager kläder och lapa lite sol.

Jag tror jag gör det.

Hälften vunnet

Pirum pratar mer och mer. Hon har dock inte riktigt klämt det där med konsonanter utan säger argt i-e när hon menar inte och e-i till en kär person vars namn jag undviker att avslöja här.

Min personliga favorit är nog ändå i-ö-i som hon hojtar varje gång hon behöver gå på toa.

Jag är så duktig

Päppel är i den bästa hjälpa-till-åldern. Hon vill skära grönsaker, duka och diska. Härom dagen hjälptes vi åt att plocka ur diskmasinen och sedan räckte jag henne smutsig disk som skulle ställas ner i den.

- Tack, mamma. Vad snäll du är som ger mig sakerna, berömde Päppel.

Idag har hon kallat mig gullig för att jag gav henne en klänning som hon kunde stryka och tackat mig hjärtligt för att jag är så snäll och serverar henne gurka.

Inte ofta jag får sådan uppskattning för mina insatser. Där hamnar hon helt klart på plus.

Stopp! Stopp! Stopp!

Det räcker nu. Det är inte rolig längre!

Nu vill jag valla mina skidor.

Stalins kossor

Stalins kossor av Sofi Oksanen är å ena sidan lättläst, å andra sidan fylld av smärta och förtvivlan. Den är tänkvärd och emellanåt fängslande, men lite spretig och rörig.

Anna är född och uppvuxen i Finland med en finsk pappa och en estnisk mamma. Historien växlar mellan Annas liv som ung vuxen med ätstörningar och mamma Katariinas historia.

Det är två månader sedan jag läste den här boken och jag trodde att jag skulle tänka en hel del på den, men det har jag egentligen inte gjort. Den största behållningen var kanske att jag fick inblick i hur esterna har haft det både på hemmaplan och som inflyttade i Finland.

Här kan du läsa vår diskussion hos bokyllet.

Minnet är kort

Det ser ut som att jag kan bli tvungen att skotta ikväll. Den känns faktiskt som att det var länge sedan.

Det ska bli riktigt roligt.

Alla dessa mackor

Ni kanske tycker att jag forfarande äter för mycket mackor och undrar hur det går med vikten?

Ärligt talat står vågen rätt still, men midjemåttet har minskat flera centimeter och det är väl egentligen det som räknas?

Överlistad

Innan jag for till spinningen ikväll tryckte jag i mig en smörgås. Maken och barnen skulle passa på att äta panerad fisk och potatismos, vilket jag inte är vidare förtjust i. Väl hemma tänkte jag fylla på med en tallrik grön ärtsoppa.

- Jag vill också ha smörgås, tjurade Äppel.
- Ni ska strax äta. Du älskar fisk och potatismos.
- Nej, det gör jag inte. Och du ska säkert äta mer mackor till soppan sen.
- Nej, det ska jag inte, ljög jag.
- Och förresten får du inte gå till dagis imorgon.
- Varför inte? frågade Äppel förvånat.
- För att det är soppdag och ni får säkert smörgås. Det får inte jag.
- Det är inte samma sak. Jag har inte fått smörgås till frukost innan. Det har du fått idag och du kan äta smörgås imorgon med.

Det är inte så lätt att kollra bort den gossen längre. Jag får slipa på mina argument.

Ofrivillig paus

Jag läser Blonde. Eller läste. Igår kom jag till sida 416. Sedan kom sida 385. Raskt bläddrade jag fram till nästa sida 416 och konstaterade att efter den följer sida 449.

Jag har mejlat förlaget och hoppas på snabb respons.

Blindstyre

Maken och jag satt och pratade om hur märkligt det var att DHL varit här med ett paket när jag inte var hemma och istället för att bara lägga en lapp i brevlådan posta den med ett konkurrerande bolag. Ett tillvägagångssätt som innebar en kostnad för dem och två dagars extra väntan för mig.

- Kan chauffören ha missat vår brevlåda eftersom den inte står på vår tomt? spekulerade maken.
- Han kanske var blind, föreslog Äppel.

Nyord

- Mamma, kan du hjälpa mig att smöra och osta?

Anspänning

Idag har jag haft besök av några tevekillar som har mätt lite här hemma.

Vårt hem ska alltså inte visas upp för att det är så vackert och trendigt utan vi ska eventuellt få hjälp med ett litet projekt. Ändå blev jag plötsligt smärtsamt medveten om alla skavanker här hemma.

Aldrig annars fäster jag särskilt stor vikt vid de oputsade fönstren, de bruna listerna eller avsaknaden av mysiga mattor och färgmatchade kuddar. Jag känner inget behov av att ha ett hem som ser ut som dem i inredningsmagasinen utan trivs egentligen bra.

Innan besöket lovade jag mig själv att inte be om ursäkt för något. Så när de frågade hur länge vi har bott här svarade jag sanningsenligt över sex år utan att lägga till att vi inte hunnit göra så mycket eftersom vi fått tre barn under tiden. Inte heller ursäktade jag den trasiga glödlampan eller sladdarna på golvet.

Jag undrar hur det ser ut hemma hos dem?

Here we go again

Imorse hade vi dubbelpass på BVC. Först femårskontroll med spruta för Äppel. Sedan 18 månaderskontroll med spruta för Pirum. Trodde jag.

När jag började plocka av henne kläderna inför vägning uppdagade sig fyra eller fem prickar på bålen som sköterskan tyckte såg ut som vattkoppor. Hon rekommenderade att vi väntar med sprutan för säkerhets skull.

Vi som trodde att vi var klara med vattkoppor.

Hurtbullar

Jag sprang en sjukilometers runda igår kväll och kände mig ärligt talat ganska duktig när jag gick på 90 minuter spinning idag.

Lite knäckande då när instruktören säger att han kör lite extra hårt eftersom han inte hann springa imorse och en tjej släpper ur sig att hon sprang på lunchen.

Hand upp alla som tycker att det räcker att träna en gång om dan! Och två händer upp om ni tycker att det är duktigt att träna 3-4 gånger på en vecka!

Ljusning

Ibland känns det som att vi har haft småbarn ganska länge. Den senaste fem åren har vi faktiskt hela tiden haft minst en på under två år i hushållet. Ibland två på samma gång.

Idag fick jag dock en känsla av hur livet skulle kunna vara. Efter frukost gick Äppel självmant och klädde på sig och borstade tänderna*. Därefter erbjöd han sig att plocka undan i köket.

Är det så här det kommer vara i framtiden? Är det bara tre och ett halvt år kvar tills jag kan luta mig tillbaka?


* Jag vet att man ska borsta barnens tänder tills de är typ tio år, men en gång kan väl knappast orsaka några hål?

Sömntutor

Känsliga föräldrar med sömnbrist varnas för stötande innehåll i det här inlägget.

Ah, imorgon är det onsdag. Då är barnen lediga och vi har sovmorgon.

Det är sannerligen jobbigt att försöka ruska liv i dem klockan sju på morgonen. De sover alla tre som grisar och det tar en god stund att få dem ur sängen. Vi har börjat lägga dem tidigare, men det tycks inte hjälpa. De kan sova tolv timmar i sträck och ändå vara lika trötta. Jag är verkligen less på att tjata och locka varje morgon.

Imorgon tippar jag att Pirum vaknar strax före åtta, Päppel en kvart därefter medan Äppel nog får väckas en stund efter nio när jag tycker att det börjar bli dags att duka undan frukosten.

Jag varnade faktiskt. Hata mig inte.