Jag är inte så förtjust i vare sig skräck eller övernaturliga inslag i böcker. Därför skulle jag aldrig ha kommit på idén att läsa Människohamn av John Ajvide Lindqvist. När jag fick den i present av min syster såg jag det som en utmaning och ett sätt att berika mig som jag annars hade missat.
Boken var inte lika vampyrspäckad som jag var orolig för. Det övernaturliga gömde sig framför allt i havet. Och vad vet vi egentligen om vad världens ofantliga vattenmassor döljer? Den delen var spännande och fantasieggande. De människor som hade ofoget att ta sig upp och ner ur havet utan att kunna definieras vare sig som döda eller levande hade jag lite svårare att ta till mig.
Boken var till viss del underhållande och intresseväckande. Jag tog mig igenom den utan att irritera mig allt för mycket på de övernaturliga inslagen. Den gav dock ingen större behållning i längden. Jag har inte direkt tänkt på den sedan jag avslutade den för någon månad sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker nog detta är hans bästa bok. Uppskattar att det övernaturliga är mer nedtonat i denna trots allt och tyckte att resonemangen kring Skärgården var intressanta. Sen att barndomens GB-clown fått en helt annan laddning nu....
Kram
Jag har inte läst något annat av honom och kommer nog inte göra det heller. Jag har sett Låt den rätta komma in och tror mig efter dessa upplevelser vara säker på att Ajvide Lindqvist inte är något för mig.
Om de andra böckerna dessutom är mer övernaturliga... näe.
GB-clownen, ja. Den vill jag inte möta en mörk natt. Hua.
Skicka en kommentar