Jag är kroniskt sjuk.
Det är egentligen ingen nyhet. Jag har haft hosta i många år och för snart fyra år sedan när jag var gravid med Päppel lades jag in på sjukhus med andnöd. Efter en vecka med många prover uppdagades en ovanlig reumatisk sjukdom som uppenbarar sig som inflammation i blodkärl i lungor och andningsvägar. Sedan dess har jag ätit kortison och mått alldeles utmärkt. Faktiskt så bra att jag oftast har svarat ja på frågan om jag är fullt frisk, innan jag har kommit på att jag har någon diffus grej där i bakgrunden.
I höstas slutade jag med kortisonet efter att ha ätit en mycket låg dos under flera år. Jag tog för givet att jag skulle leva symptomfritt. Så blev det inte. För en liten tid sedan började jag hosta på nätterna och plötsligt började det bli jobbigt att skjuta barnvagnen den knappa kilometern till förskolan.
Nu var det hela lätt åtgärdat eftersom läkarna visste vad det berodde på. In med nytt kortison så kände jag mig frisk igen på en vecka.
Det är bara det att den här gången har jag förstått att det är kroniskt. Jag kommer antagligen aldrig att kunna leva utan mediciner. Just nu håller jag på att fasa in någonting annat istället för kortisonet. Jag måste ta massor med prover och kommer inte att kunna dricka mer än ett par glas vin i veckan eftersom det påverkar levern. Det känns plötsligt som att mitt liv har begränsats på ett helt annat sätt. Jag ska komma ihåg att äta mediciner tre gånger om dagen och jag måste tänka mig för när jag går bort på middag. Framförallt vet jag inte när eller om symptomen dyker upp igen och om det en dag blir värre.
Jag kanske tar ut sorgen i förskott, men jag känner mig lite nere just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Kram
Inte så konstigt att du är lite låg just nu. Det är jobbigt att tvingas inse att man måste medicinera resten av livet - det blir ganska dramatiskt. Jag har precis fått veta att jag kommer att vara tvungen att ta blodtrycksmedicin varje dag och att slarv obönhörligen kommer att resultera i att jag svimmar. Min rökning har hållit trycket uppe på konstlad väg och sedan jag strax efter årsskiftet slutat röka har kroppen återgått till normaltillstånd vilket innebär väldigt lågt blodtryck. Efter att ha svimmat några gånger i de mest olämpliga situationer - i Tunnelbanan tex där ingen hjälpte mig :( tog jag mig i kragen och besökte företagsläkaren som skickade mig på utredning. Skickar lite sympatikramar!
Nej, det är verkligen inte konstigt att du mår dåligt över det. Det tar nog tid att låta det sjunka in eftersom du ändå innan trott att du kunde sluta med medicinerna.
Jag vet inte hur det är att ha din sjukdom, men jag själv har ju astma och det känns trist ibland. När man är täppt i luftvägar, trött och orkeslös. Tänker på dig. Kramar
Att inse att man har en kronisk sjukdom är en sorts sorg och följer samma mönster. Så sörj du och när du är klar med det kommer du säkert ha anpassat både tankar och känslor för att kunna leva ditt liv.
jag lider med dig. det kan inte vara lätt att acceptera en kronisk sjukdom eftersom det kommer med insikten att livet begränsas i viss mån.
stor kram
Jag förstår att du känner dig låg, kan inte vara kul att inse att man är beroende av medicin för att må bra. Å andra sidan är det ju tur att det finns medicin som hjälper dig. Hur som helst, stor kram till dig och hoppas att du får må bra!
Åh vad trist, inte konstigt att du är låg.
Kram
Tack för din snälla fina kommentar inne hos mig idag!
Jag förstår av ditt inlägg att du känner dig låg, men man accepterar och går vidare....för att sen ibland komma tillbaka till att det är tråkigt med mediciner..till att glömma igen..
Hoppas att din nya medicin kommer att fungera bra!
Och vet du, det var jag som köpte din blårutiga flannelklänning inne hos Katinka för något år sedan..:-)
Vad hette den...glazing check dress!
Kramar till dig finaste äppelträd och jag tror att du blommar stort till våren!
KRAM!
Tråkigt med kronisk sjukdom o att man är tvungen att medicinera resten av livet. Det är sorligt o tar väl ofta en tid (jag har själv några kroniska, varav en jag fortfarande inte accepterar efter lång tid..)att acceptera det i tanken. Sedan biten med mediciner som skall provas in o inte alltid passar, skall tas ut o provas nytt igen kan vara påfrestande. För att komma ihåg alla fick jag förra sommaren krypa till korset o köpa mig en dosett på apoteket, kändes inte så kul. Man vänjer sig dock efter ett tag.
Var rädd om dig o försök njut av våren!!
KRAM
Tack för era snälla kommentarer!
Jag mår ju egentligen bra så jag är nog snart på banan igen. Lite omtumlande just nu bara och kanske behöver jag ta mig tid att reflektera.
Skicka en kommentar