Värdefulla stripor

I torsdags tog jag Pirum till frisören för att klippa av de tunna testar till page som konstant hänger i ansiktet och allt som oftast hamnar i maten. Det var tydligen ett mycket uppseendeväckande beslut.

När jag innan berättade om planerna för en kompis tyckte hon att det var lite väl drastiskt och till och med frisören undrade om vi inte bara skulle klippa upp håret så att det blev lite mer volym. Jag var dock bestämd. Att klippa upp håret skulle vare sig lösa problemet med hår i ansiktet eller med att försöka reda ut sovtovorna i nacken.

Både Pirum och jag var mycket nöjda efter klippningen. Hon är ännu finare när man ser hennes söta ansikte ordentligt. När jag lade upp en bild på facebook fick jag dock en fråga om varför hon fått denna frilla.

Varför inte? Vad är det som är så provocerande med en flicka med kort hår? Sitter hela könsidentiteten i håret? Hon är tre år. Vill hon ha långt hår när hon blir äldre får hon givetvis det. Just nu bryr hon sig dock inte nämnvärt om vare sig hår eller kön.

Motsägelsefullt

Äppel protesterade högt mot solhatt imorse och ville absolut ha keps.
- Killar har inte solhatt. Jag kommer att se fånig ut!

Och det ska komma från en pojke som bär stora plastringar och pärlhalsband till skjorta och slips.

Tydligt vem som ska bestämma

- Innan jag gifter mig med Amanda ska jag dricka massor med läsk och bara äta godis, deklarerar Äppel.
- Jaha? Varför då? undrar jag.
- För sedan kanske hon säger att jag inte får.

Mer unisex åt barnen!

Idag skriver Anna Laestadius Larsson åter om könsroller, som tycks vara en av hennes hjärtefrågor. Frågan är bara varför dessa kolumner aldrig går att återfinna på svd.se. Står inte tidningen för dem?

I samband med detta vill jag passa på att uppmärksamma er på Cubus utbud av kalasbyxor strumpbyxor tights. Jag var inne i en sådan butik för första gången igår och var rätt skeptisk mot att allt jag tittade på var i akryl och polyester. Men jag vill gärna ge dem en eloge för att de sålde tights med Blixten McQueen och Toy Story.

Unisex

Och när jag ändå är inne på de där klippdockorna måste jag säga att jag gläds när Äppel genast sätter riddardräkten på prinsessan och den passar!

Första gången jag stöter på klippdockor där inte killen och tjejen har olika konstruktion så att det tydligt syns vilka kläder som hör till vem. I och för sig är det väl en del av temat i Per Gustavssons böcker, men det får ändå uppmärksammas att de har tänkt hela vägen.

Finfint

Jag är, som ni nog har förstått, inte så förtjust i ovanan att klä småflickor helt i rosa. Nu har jag hittat en tjej som syr helt i min smak och har lust att köpa allt som finns i hennes webbshop Kinoko.


Dessutom lottar hon just nu ut en vacker kjol för vuxna kvinnor. Missa inte tävlingen som pågår här till och med 21 juni.

Utmaningen antagen

Jag pratade med en kompis om det där med pojkar som vill ha klänningar och volanger. Jag sade att jag inte hade något emot att Äppel klär sig i flickkläder. Han skulle gärna få ha på sig klänningar om vi hade haft några i hans storlek. Däremot bär det mig emot att gå och köpa kläder som jag själv inte ens tycker är särskilt snygga.

Jag kände att mina argument var ganska dåliga och att jag trasslade in mig i resonemanget. Så imorse läste jag dagens kolumn i SvD av bästa Anna Laestadius Larsson. Jag hittar den tyvärr inte på nätet ännu, men länkar dit när den dyker upp.

Anna utmanar alla pojkmammor att nu till mors dag köpa något rosa till sina söner. Eller en danslektion.

Jag for till second hand-butiken på stört och kom hem med en blå klänning med fjärilar, en brunblommig liten stretchklänning och en hiskelig rosa tyllkjol.

Härmed skickar jag utmaningen vidare. Låt pojkarna utmana sina könsroller på samma sätt som vi låter flickor göra det!

Orättvist

Jag har rotat fram sommarkläder som barnen provar. Päppel har travar med ärvda rosa volangklänningar och gröna klänningar med äpplen och prickar som jag har köpt. En och annan skir blus kommer också upp ur kassarna. Till slut kan inte Äppel dölja sin avundsjuka:

- Jag tycker det där vita linnet med blommor är jättefint. Det här till mig är bara svart och ingenting på.

Substitut

Medan ni väntar på att jag skall författa ett genialt inlägg kan ni läsa min favoritkolumnists senaste spalt. Jag skriver under på den.

Drottningar

Men alltså? Jag undrar vad hela den här rosa-spets-normen för flickor kommer ifrån. Alla förväntar sig att småflickor skall bära sådant och ger dem komplimanger när de kommer i sina skira prinsessklänningar, men sällan har jag sett någon över tio år iklädd dessa stereotypa kläder.

Om det nu är så snyggt och kvinnligt borde det då inte avspegla sig även hos oss vuxna?

Prinsessor

Imorse inträffade följande incident.

En förskolevikarie skulle följa med på utflykt med de små barnen och hälsade på Päppel och en annan flicka som vi kan kalla Alice. Det tror jag nämligen att hon heter.

Alice uppförde sig som små barn ofta gör och drog ner mössan framför ansiktet och ville inte hälsa. Vikarien började då att flirta med henne:
- Åh, vilken fin flicka! Så fina rosa kläder. Och fin röd mössa.
Där kunde jag inte hålla tyst:
- Och här står Päppel i sina blå och gula kläder. Och hon är lika fin ändå.

Höga tankar

Äppel ville ha sin Bamsekeps i eftermiddags. Jag letade på alla vanliga ställen i hallen: på hatthyllan, på krokarna och i korgen med mössor.

- Jag är ledsen, men jag hittar den inte.
- Jo! Jag vill ha den! Kan du inte ringa pappa och fråga var den är?
- Hahahahahaha!

Maken är inte den som brukar veta var saker ligger här hemma.

Fördelar som gräsänka

Efter några slitsamma dagar ensam med två vilddjur under 3,5 år och en stor gravidmage börjar jag ändå skymta fördelarna med att ha maken på annat håll.

En kanske inte alltför förvånande lättnad är att det går åt mycket mindre mat. Det blev mycket tydligt när jag var och införskaffade ny föda idag. Maken konsumerar t.ex. en halv liter fil om dagen. Bara det är 3,5 kilo per vecka att bära hem. Och det är bara en bråkdel av vad han äter.

Nu är det i och för sig inte alltid jag som handlar. Däremot är det nog alltid jag som tvättar och det märks en tydlig minskning av bördan som skall forslas runt även där.

En annan fördel som kanske inte var lika uppenbar är att det är mycket praktiskt att ha en halv dubbelsäng till övers. Där förvarar jag inte bara böcker och snorpapper inom praktiskt räckhåll utan där lägger jag också tjocka täcket. Således somnar jag sval och behaglig under bara lakan och skulle det sedan bli kyligare under natten drar jag bara åt mig täcket. Det är inte lika populärt när maken ligger där under.

Om några dagar är det väl dags att utvärdera om det är värt att han kommer hem eller ej. Jag misstänker att han kommer ha med sig ett tvättberg.

Bitterfittan

Jag är inte helt säker på vad jag tycker. Helt klart har Bitterfittan av Maria Sveland en hel del poänger. Den synliggör på ett mycket konkret sätt orättvisor könen emellan, både sådant jag själv redan tänkt på och annat som gav aha-upplevelser.

Samtidigt är inramningen lite för chic-lit för att boken skall känns riktigt kvalitativ.

Hur som helst känns det bra att ha läst den. Och kanske är tanken med det lättillgängliga formatet just att nå ut till en bredare publik. Frågan är dock om det inte bara blir ännu en intern diskussion kvinnor emellan. För inte lockar den väl några manliga läsare?

Mysterium

Hej maken!

Det är en sak jag inte fattar. Lampan som vi inte skulle använda. Varför bar du ner den och lade den på köksbänken istället för att lägga den i förrådet där uppe med de andra lamporna?

Har jag missat något? Jag menar, du måste ju ha passerat förrådet.

/Förvirrad fru

Fetischism

Päppel älskar skor.

Hon går titt som tätt och hämtar sina skor i hallen för att visa upp och ofta provar hon övriga familjemedlemmars dojor. Vid ett besök på Zara kröp hon hänförd in under ett bord för att titta närmare på plajettförsedda ballerinaskor.

Det skall börjas i tid som man säger.

På barrikaderna

För en liten tid sedan fick Päppel på sig ett nattlinne som hon ärvt av några töser i området. Genast ville storebror också ha.

Jag kände mig lite nöjd över att Äppel, fortfarande vid tre års ålder, var lyckligt ovetande om att nattlinne är en typisk tjejgrej och bestämde mig för att inte upplysa honom. Jag lyckades leta fram ytterligare ett från påsarna med arvegods. Det var någon storlek för litet, men när vi väl fått det över huvudet passade det ganska bra ändå.

Ganska förvånad blev jag när Äppel vid läggdags fnittrade och sade:

- Jag är en tjej. För jag har nattlinne.

Sedan bestämde jag mig för att vara stolt. Äppel känner alltså till könsaspekten, men väljer att stå över sådana fånigheter.

Jag ser redan framför mig hur han kommer kämpa mot könsdiskrimineringen i samhället.

På sin plats

Här följer ett utdrag ur dagens middagskonversation.

Äppel: - Pappa, jag undrar var ditt arbetsrum skall vara.
Maken: - Det skall vara i källaren. I rummet nedanför trappan.
Ä: - Där stegen står?
M: - Just det. I det som är arbetsrum nu skall ni få ett lekrum.
Ä: - Och mamma får vara här i köket och laga mat.

Dum och dummare

Imorse blev jag skickad till bilverkstan av min make.

Jag tror inte att det finns något ställe där jag känner mig mer korkad. Jag känner hur jag börjar stamma och pladdra osammanhängande vid åsynen av en mekaniker bara för att jag är så rädd för att säga något helt korkat.

Idag lyckades jag inleda med att förklara att det var listen på dörren bakom passageraren som var lös bara för att minuten senare säga att det var på vänster sida, alltså bakom föraren.

Inte blev det bättre när mekanikern tryckte tillbaka listen i sin skena och sade att det inte var något fel på den. Någon hade väl fastnat i den så den kom ur position helt enkelt.

Nästa gång får maken åka till verkstan. Och mekanikern är hjärligt välkommen att besöka mig på mitt jobb så skall vi se hur mycket han fattar.

När ingen ser

Nu sover båda barnen så jag måste passa på.

Det skulle kunna handla om något trevligt som att äta choklad eller se en film. Eller om en överraskning till de små.

Men nej då, jag skall bara epilera benen. Det gjorde jag en gång när Äppel såg och insåg att jag inte kunde motivera det. Hur skulle jag kunna stå för att tjejer skall ta bort sitt kroppshår när män inte gör det? Vad sänder det för signaler till min son respektive dotter?

Så, det blir till att smyga i många år.