Päppel låg mellan maken och mig på morgontimmarna. Eller nja, mellan är missvisande. Hon låg som vanligt klistrad på mig och jag låg och balanserade längst ut på kanten.
- Varför måste du alltid ligga på mig? tänkte jag.
- För att jag älskar dig så mycket, svarade hon.
Eller ja, precis i samma ögonblick som jag tänkte det sträckte hon ut en liten hand och klappade mig på ryggen och i håret. Tydligare kan man knappast svara utan ord.
fredag 30 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Underbart mysigt...
Men, värsta gulliga....
/Tår i ögat
Världens gosigaste, den tjejen! Världens lyckligaste mamma.
Skicka en kommentar