Passbestyr

Äppel fick sitt pass vid dryga två månader. Det var ett litet äventyr. Jag tyckte att det var smidigt att han hade sovit en stund och väckte honom lagom till fotograferingen. Passhandläggaren var nog inte så van vid barn för hon undrade om han kunde sitta själv. När jag hade tydliggjort att han inte kunde det så fick jag hålla honom i knät med en skärm emellan oss. Trots tuppluren var Äppel på ett förskräckligt humör och gallskrek. Jag tyckte inte att det gjorde något. Han skulle knappast bry sig om att passbilden inte var till hans fördel. Tyvärr fungerade det inte så. Man måste nämligen ha ögonen öppna på bilden och det har inte spädbarn som gallskriker. Så det blev till att gå ifrån och amma och sedan göra ett nytt försök. Nu var Äppel nöjd och lyckades genast få till en godkänd min. Döm om min förvåning när passhandläggaren föreslog en ny bild eftersom han såg så lustig ut. Hon blev inte nöjd med nästa bild heller.

- Vad är det som är så lustigt? undrade jag till slut.
- Han är så ihopsjunken.
- Joooo, men han kan inte sträcka på halsen så bra ännu.

Jag var ganska glad att maken åkte på att följa med Päppel till passexpeditionen idag. Hon är ett år äldre och lite pålitligare än Äppel var, men ändå. Vem vet om hon kan sitta still, hålla ögonen öppna, ha neutral min och allt det där som krävs? Jag förhörde mig när jag kom hem och fotograferingen hade visst gått bra. Hon fick sitta i barnstol och de viftade med något att titta på för att hon skulle ha huvudet framåt. Sedan slog det mig plötsligt:

- Hur lång sade du att hon var förresten? Visste du det?
- Jodå, det stod i kläderna: 80 cm.

Visst, en eloge för uppfinningsrikedom, men är det inte ganska klyschigt att pappan inte har en aning?