Idag har vi varit ute och bättrat på sjöutsikten ytterligare. Medan jag måttade åt maken som kapade upp en stam såg jag hur Äppel låg stilla på rygg i skogsslänten. Efter en stund reste han sig och gick vidare med sin skottkärra.
- Vilade du en stund? frågade jag när vi kom ikapp kånkande på en stock.
- Nej, svarade Äppel med ett pillemariskt leende.
- Vad gjorde du då?
- Jag tittade på molnen.
Jag vill också vara tre år! Den där killen har något som jag känner igen, men tappat bort för många år sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vet vad du menar, Och ändå så vet vi ju om den där möjligheten att kunna leva livet på det viset. Men vi tänker hela tiden: sen... sen.. När kommer sen liksom?
Ja, usch. När kommer sen? Igår kom det i allafall inte. Idag kanske, fast det är mer sannolikt att jag läser tidningen än går ut och tittar på molnen.
Skicka en kommentar