Lattemorsa

Nu skall jag dricka gott kaffe resten av föräldraledigheten.

Rakt på sak

Maken berättade under middagen att han köpt något till Äppel och Päppel på Gotland. Äppel tjatade oavbrutet för att få honom att avslöja vad det var.

Jag försökte utveckla det till en lek:
- Du får ställa frågor till pappa. Du kan fråga: Går det att leka med? Går det att äta? Är det mjukt att klappa? Fråga något.
- Okej. Vad är det?

Nödsituation

Om ni såg någon hoppa ur bilen under broöppningen vid Danvikstull i eftermiddags kan det ha varit jag. Om personen slet ur en liten tjej ur passagerarsätet och lät henne kissa vid vägkanten var det definitivt jag.

Om ni såg någon stå och torka spyor ur en bilbarnstol vid Lidl var det inte jag. Det var någon annan stackars sate.

Det finns alltid någon som har det värre.

Drottningar

Men alltså? Jag undrar vad hela den här rosa-spets-normen för flickor kommer ifrån. Alla förväntar sig att småflickor skall bära sådant och ger dem komplimanger när de kommer i sina skira prinsessklänningar, men sällan har jag sett någon över tio år iklädd dessa stereotypa kläder.

Om det nu är så snyggt och kvinnligt borde det då inte avspegla sig även hos oss vuxna?

Prinsessor

Imorse inträffade följande incident.

En förskolevikarie skulle följa med på utflykt med de små barnen och hälsade på Päppel och en annan flicka som vi kan kalla Alice. Det tror jag nämligen att hon heter.

Alice uppförde sig som små barn ofta gör och drog ner mössan framför ansiktet och ville inte hälsa. Vikarien började då att flirta med henne:
- Åh, vilken fin flicka! Så fina rosa kläder. Och fin röd mössa.
Där kunde jag inte hålla tyst:
- Och här står Päppel i sina blå och gula kläder. Och hon är lika fin ändå.

Pappa, kom hem

Maken är på konferensresa (läs bor på hotell, äter gott och går på stadsvandring i Visby). Äppel brukar inte vara den blödiga typen och har allt klarat sig utan maken många kvällar förut, men igår såg han det som ett sätt att försöka slippa sova.

- Jag lääängtar efter pappa, ylade han och lyckades klämma fram några tårar.

Lika bra att spela med tänkte jag och föreslog att han skulle ha makens t-shirt, som luktade pappa, i sängen. Det tyckte Äppel alls inte att den gjorde, men roligt var det i alla fall och när jag tittade till honom senare på kvällen hade han tagit på sig den.

Sovande barn är bland det goaste som finns. Och inte blir de mindre söta för att de tar på sig en alldeles för stor tröja.

Ensamstående far

Jag går ut i hallen och möts av Äppel som vankar omkring med armen i vinkel hållande en duplobit över axeln.

- Mamma, vet du vad jag är?
- Du är väl en pojke?
- Nej, en vakt.
- Vad vaktar du då?
- Ett slott.
- Vem bor där?
- Kungen och prinsessan och dottern och prinsen.

Konversationsförmåga

Päppel har förstått vad riktiga svenskar talar om när de möts. Imorse när hon fick syn på förskolefröken hojtade hon:
- Regnar!

MrJet

Urk, burk! Snöblandat regn påminner om långa, mörka, kalla månader.

Den där solsemestern som jag gått och småpratat om ett tag känns plötsligt mycket angelägen. Jag kommer nog ägna ganska mycket tid åt biljettletande den närmaste tiden om jag känner mig själv rätt.

Apropå namn

Förra veckan kom maken hem och berättade att han hade hittat en kompis till mig. Tydligen bor det en nyinflyttad familj i området med en bebis bara tio dagar yngre än Pirum.

Idag kilade jag förbi för att fråga om de ville följa med ut på promenad imorgon. Ännu vet jag inte så mycket mer om dem än vad de heter. Och när jag fick höra det drog jag en lättnadens suck. Flickebarnet heter Märta. Det var ungefär ett halvt hårstrå från att Pirum fick Märta som tilltalsnamn, men det hamnade slutligen som tredje förnamn.

Inte hela världen att heta samma namn som någon annan kan tyckas. Men jag har lagt en del energi på att se till att mina barn skall ha fina klassiska namn som de ändå är ganska ensamma om i sin generation och umgängeskrets.

Hade Pirum kallats Märta hade vi nog inte kunnat umgås med den här familjen. Vi hade nog blivit tvungna att flytta till ett Märta-fritt område. Märta och Märta, liksom. För tankarna till Verner och Verner.

Så blev det

Jag har glömt att berätta om ringarna.

Jag kom faktiskt på en helt ny idé. Nu har bägge ringarna samtliga namn.
ÄPPEL PÄPPEL PIRUM
PIRUM PÄPPEL ÄPPEL

Det blev jättebra eftersom Pirum har längst namn och jag nu kan vrida så att alla tre namnen syns bra. Till exempel:
PIRUM
ÄPPEL PÄPPEL

Alternativt bara visa namnet på det barn som har skött sig hyfsat på sistone.

Bästa presenten

Igår var jag på finfin restaurang. God mat i enbart vuxet sällskap.

Bästa bästa bästa födelsedagspresenten för en trebarnsmamma. Smart av mig att ge det till min syster.

Åldersnoja

- Päppel, idag fyller du två år.
- Näeh!

Är det inte lite tidigt att börja förneka sitt åldrande?

Tvångstankar

Det tog ett tag innan jag fattade varför Äppel börjat springa ett varv runt barnkammaren innan han skall lägga sig.

Han måste visst trampa på alla fyra mattorna.

Kärt barn

Päppel kallar oftast Pirum för bebis, men insisterar man på att få ur henne ett namn brukar det fungera till slut.

- Vad heter hon?
- Bebis.
- Ja, men vad heter bebisen?
- Syster. Pirum!

Förhandlare

Idag orkade jag inte tjata in barnen när vi kom hem från förskolan utan drog till med en muta:

- Ni får tre torkade aprikoser var om ni kommer in och tvättar er utan bråk.
- Jag vill ha fem, försökte Äppel genast.

Insikt

Äppel jobbar på att förstå världen och all teknik vi har skapat. Förra veckan ville han ringa maken för att be honom ta snabba bussen hem så att han skulle hinna titta på månen. Under samtalet skickade Äppel och Päppel telefonen mellan sig och till slut blev det så rörigt att jag tog luren och lade på.

- Jag hann inte säga hejdå till pappa, sade Äppel.
- Nej, men han hade nog redan lagt på.
- Pratade han i sin telefon? undrade Äppel förvånat.

Förnuftig

Päppel sover sällan på förskolan vilket resulterar i att hon är hemskt trött och grinig om eftermiddagarna. Behändigt nog är det väldigt enkelt att få henne i säng. Idag tittade hon till exempel på mig och sade:

- Mamma, lägga. Bjamas.

Prestationsångest

Nu när jag i princip inte har bloggat på en vecka känner jag att jag borde komma på något fyndigt.

Ju mer jag tänker desto tråkigare blir uppslagen. Jag får helt enkelt publicera vad som helst för att komma över tröskeln.

Busy

Barnen lediga både i fredags och imorgon måndag. Pappa med fru boendes i gästrummet i två nätter. Tjugofem personer på lunch igår. Inlämningsuppgift imorgon.

Ni får ursäkta, men här blir nog glest med inlägg ytterligare något dygn.

Virkning

Jag blev så sugen på att virka en sådan här. Och roligt nog har jag några medsystrar. Så det kanske får bli ett projekt under de mörka månaderna vi står inför.

Apropå virkning kom jag på att jag tänkt visa er några små saker jag har virkat och gett bort.

Egentid

Idag har jag varit på stan. De senaste gångerna (läs åren) jag har kryssat fram på Drottninggatan har jag noterat att jag blir stoppad av varenda välgörenhets- och miljöorganisation när jag går med barnvagn. Går jag utan slipper jag nästan alltid deras närmanden.

Det skulle kunna vara så att de siktar in sig på människor med barnvagn för att de har svårare att slinka undan. Men jag tror snarare att det beror på att de tror att vi har all tid i världen och går på stan och strosar och dricker latte varje dag.

Fel! Fel! Fel! Min tid på stan är ytterst begränsad och mycket helig. Och skulle jag ha en stund över så vill jag inte prata med Greenpeace (eftersom de ändå redan har värvat mig). Det finns viktigare saker att göra.

Stopp, stopp, stopp!

Det går för fort! Pirum skrattar och jollrar och beter sig inte alls som det nyfödda spädbarn jag vill ha kvar ett bra tag till.

Hon har alldeles för bråttom. I helgen vände hon sig till mage.

Ärligt talat. Hon är tio veckor. Drygt två månader. Borde inte hon ligga som ett paket och bara sova?

Aromer

När jag läser mitt förra inlägg inser jag att det kanske inte framgår att det alltså är två lingon i smeten.

Jojo, lingongodis skulle det ju vara. Ungefär samma bärhalt som köpegodis kan jag tänka. Fast vi skulle behöva lite smakförstärkare.

Kalas

För någon med drygt två månader kvar till födelsedagen funderar Äppel väldigt mycket på sitt kalas. Idag insisterade han på att göra godis till fiskdammen på de lingon som han plockade igår. När jag argumenterade att godiset skulle hinna bli dåligt kom han på att han kunde göra till Päppels kalas istället. Eftersom det är mindre än två veckor dit fick jag ge med mig.

Så nu har vi små byttor i kylen med en röra gjord på socker, kakao, mjölk och havregryn. Och så två lingon då.

Bad food day

Idag blir det mackor till lunch. Det är första gången sedan jag köpte min våg.

Någon gång ibland får man väl unna sig?

Festligt

På väg hem från förskolan kom Äppel på att han glömt några stenar han hade tänkt ta hem.

- Då får vi ta dem en annan dag, sade jag.
- Ja, för jag skall ha dem i fiskdammspåsen på mitt kalas.

Drömmar

Vi har varit borta på middag. I bilen på väg hem pratade Äppel och jag om hästar. Det började med att han tyckte att vi skulle köpa en och utvecklades till en helt underbar konversation. Här är några delar:

- Om vi köper en häst, försöker han.
- Vi kommer inte köpa en häst. Det är för mycket jobb.
- OM vi köper en häst.
- Vi kommer inte köpa någon häst, upprepar jag.
- Men om vi råkar köpa en häst kan Anna få rida på den. Då får vi bygga en sådan där trappa som hon kan stå på så att hon kan komma upp. Och så får hon ha en hästhjälm.

....

- Du får köpa en häst själv när du blir vuxen.
- Men jag vet inte vad den kostar.
- Det berättar nog den som vill sälja hästen.
- Men när blir jag vuxen?
- Det är ganska långt kvar.
- Först måste jag gå i skolan ett år. Och växa och växa och växa. Sedan blir jag vuxen. Han som jobbar i skolan berättar nog vad en häst kostar. Och så måste någon ge mig pengar. Jag måste nog gå till banken. Sedan kan jag köpa en häst. Jag måste köpa en plånbok också.

...

- Det kanske är någon som ringer till mig. Den kanske har en hästmamma och en hästpappa och en hästbebis och frågar om jag vill köpa dem. Och jag säger "ja, jag kommer" och den kanske säger att den vill sälja sitt hästsläp också, men inte sin bil. Jag tar min bil och åker dit. Men jag får nog köpa en ny häst för det finns kanske ingen som vill sälja sin. För de kanske tycker om sin häst.

Det snurrade så mycket tankar i Äppels huvud. Han kom också fram till att för att sköta en häst behöver man plantera, bygga ett stall och ge den mat. Men om man har en stor gräsmatta behöver man egentligen bara ge hästen vatten. Han var så inne i sina drömmar så att när vi kom hem frågade han om vi inte kunde fortsätta att prata om hästarna trots att det var långt efter läggdags.

Jag tror att vi måste hälsa på några hästar snart.

Fågelunge

Om man lägger en filt över ögonen på en trött bebis slocknar den genast.

Det har i allafall funkat på alla våra.

Lockande

Amelia har skickat mig ett erbjudande. För cirka sjuttio spänn får jag tre nummer av tidningen, ett läppglans och två biobiljetter.

Jag vill inte ha tre nummer av Amelia. Jag vet att jag bara kommer att få ångest över att jag inte läser dem. Och jag vill verkligen inte ha ett läppglans.

Två biobiljetter skulle jag dock kunna få användning för och det känns korkat att inte köpa dem för trettiofem kronor styck. Å andra sidan är det knappast försvarbart att slänga tre olästa tidningar och ett oöppnat läppglans.

Vattendjur

- Päppel, skynda dig och ät upp så att vi kan gå och duscha.
- Färdig!

Bara jag

Imorse tog jag en latte med fralla på kafé. Pirum sov i vagnen som jag avsiktligt ställde bakom min rygg.

För en liten stund glömde jag att jag var trebarnsmamma. Där fanns bara jag och min bok. En liten välbehövlig paus från ett liv som jag älskar.

Verklighetsuppfattning

Igår passerade vi en förskola.

- Mamma, är det där ett annat dagis? frågade Äppel.
- Ja, svarade jag.
- Men, dagis brukar inte ha cyklar.
- Det är en del som har det. Det är inte så många dagis som har vävstol och sågbänk på gården.
- Men sågbänken har vi inte gjort själva. Den har Kaspers pappa byggt.
- Ja, men jag tror inte att de har gjort cyklarna själva heller.

Hon älskade

Vi diskuterar just nu Hon älskade av Helena Henschen i bokklubben. Boken handlar om hennes farmor Signe. En självständig kvinna som var både berest och politiskt engagerad. Hon var aktiv i Fredrika Bremer-förbundet och under andra värlskriget var hon med och byggde upp en svensk motståndsrörelse.

Boken är en blandning av biografi och fiktion då Helena Henschen själv fyller ut där hon saknar kunskap. Det är en fascinerande berättelse om ett gripande levnadsöde. Ändå blir boken lite långrandig emellanåt. Speciellt när det kommer till kärlekshistorien med Oskar Vogt och relationen till hans hustru. Ändock läsvärd.

Tack för den

Dags att gå till förskolan om en kvart. Nu börjar det regna!

Vem är vem?

Vi leker frisörsalong. Äppel tycker inte att den är helt autentisk.

- Hos en riktig frisör är det många passagerare... eh... patienter.

Urmodigheter

När jag fyllde tolv år fick jag en stereo. Den har tjänat väl och lever än. Det var länge sedan den stod på paradplats i flickrummet eller något vardagsrum, men den har också haft en tid på min arbetsplats. När vi flyttade till öppet landskap passerades klenoden dock till källaren. Nu är det dags för dess renässans.

Idag har jag monterat stereon i barnens lekrum och dammat av mina kassettband med Saltkråkan, Skogsmulle och Emil i Lönneberga. Detta var dagens lockbete.

Hela vägen hem från förskolan funderade Äppel:
- Mamma, får jag lyssna först på bandet?
- Ni kan höra samtidigt.
- Kan man lyssna båda två?
- Ja, alla kan höra samtidigt. Många på en gång.
- Står bandet bredvid soffan? Hur skall man få ljudet till örat?

Väl hemma stod Äppel och stirrade på kassettbandet som snurrade medan Päppel dansade glatt till Hujedamej sånt barn han var. Man kan ju tro att pojken aldrig har hört på radio.

Upprop

Jag var duktig i skolan, men tyckte inte om den. Matteböckerna räknade jag ut på nolltid. Istället för att få mer stimulerande uppgifter fick jag nya böcker med likadana tal att räkna vidare på rutin.

I syslöjd har jag alltid känt mig värdelös. Jag sydde sneda sömmar och fick repa upp. Varje gång. Att jag frivilligt har virkat sedan långt innan jag började skolan var det ingen som tog fasta på eller brydde sig om att utveckla. Jag fick bara virka samma töntiga apa som alla andra. Idag har jag förvånat insett att jag kan sy både fina lapptäcken och laga kläder. Fast kanske inte på exakt det sätt Berit eller Eva tänkte.

Kanske har den kommunala skolan blivit bättre och mer anpassad efter individen. Men jag tror fortfarande att barnen helst skall stöpas i samma form. Stoppa det!

Hjälp till att se till att Waldorfskolan med Sveriges enda godkända alternativa skolplan får fortsätta finnas. Skriv på uppropet!

Tappar räkningen

Jag har vant mig vid tre barn. Det tog inte många dagar förrän det kändes som den naturliga vardagen. Numera är det en baggis att bara ha hand om två. Då kan jag typ måla om ett rum samtidigt.

Jag undrar dock om jag skulle kunna vänja mig vid fem. Det kändes helt kaotiskt den halvtimme jag var ensam med ett sådant gäng idag. Samtidigt som jag höll på att torka en som besökt pottan behövde en annan snabbt ha hjälp med kläderna för att hinna till toaletten. Då passade två på att börja rymma ner mot vägen och ytterligare en stod och tjatade om att jag skulle komma och titta på ett husbygge. Ungefär där började Pirum att skrika efter mat.

Nu låter det visst som att de var fler än fem. Så kändes det också.

Verklighetschock

Jag gillade Dirty Dancing. En gång såg min syster och jag den två gånger på raken.

Jag hade en plansch med de tre huvudpersonerna på väggen.

Det känns lite konstigt att plötsligt inse att Patrick Swayze var född 1952. Han var alltså bara två år yngre än min pappa. Läskigt.

Uppfylla drömmar

Den här terminen har förskolan slutat servera hirspannkaka en dag i veckan. För att slippa tjatet har fröken sagt åt barnen att ta med pannkakor på fredagsutflykten istället. Så nu har Äppel tjatat här hemma några veckor.

De här veckan lovade jag att steka de efterfrågade godbitarna. Då förklarade Äppel plötsligt att de skulle vara honung på. Det har tydligen Liv. Det låter jätteäckligt. Men man kan inte alltid säga nej.

Jag hoppas att jag ligger på plus ett tag.

Färdig!

Pust och puh.

Nu har jag skrivit färdigt den inlämningsuppgift för kursen Hållbar utveckling som skall lämnas in idag. Så jag hinner både blogga, läsa tidningen, äta lunch och ta en promenad innan barnen skall hämtas klockan två.

Senilsnöre

På ICA Maxi har de lekhörna med barnvakt för barn från tre år. Det är jättebra. Inte bara för att man kan bli av med ett barn om man har en drös med till affären. Man kan dessutom ta med ett barn bara för att lämna in det och således avlasta den som blir hemma med de andra två.

Maken och jag talade av någon anledning om snodden med numrerad bricka som man får som kvitto när man lämnar in barnet. Han tyckte att jag var lite väl nördig som hängde den runt halsen.

Jag skulle aldrig våga annat. Maken har sannerligen missat en del av poängen med brickan. Om jag stoppade den i fickan är sannolikheten inte så stor att jag skulle minnas att jag hade haft med ungen till affären överhuvudtaget.

Dubbelmoral

Släkten har kommenterat kommentarerna. De har noterat att det varit lite kryptiskt Odd Molly-snack.

Det skall bekännas, jag har köpt en del kläder på sista tiden. Inte bara Odd Molly, men det är bara det märket som har en hel hord anhängare med bloggar. Vad jag vet.

Jag tycker att det är jätteroligt att titta på folks samlingar, se dem prova kläderna och kombinera dem på olika sätt. De borde få provision för det är klart att man blir sugen och inspirerad av deras lovord.

- Men, tänker ni. Det här stämmer inte. Får inte du dåligt samvete av konsumtion? Läser inte du en kurs i Hållbar utveckling? Var är logiken?

- Jooo, svarar jag. Jo. Jo. Vilken logik?

Det fanns i allafall lite plats i garderoben.

Den enes lycka

Imorse stannade Äppel för att ta en bättre titt på en grävmaskin. Just när han skulle kliva på cykeln igen fick han syn på det eftertraktade djuret vid fötterna: nypisen!

Det var en mycket uppspelt pojke som anlände förskolan. Och en inte ont anande skalbagge som antagligen kommer att släpas runt och visas upp tills den dör.

Nostalgi

Idag skall vi äta kräftor. Att kalla det kräftskiva vore vanvördigt. På kräftskiva skall man ha små hattar. Fina små hattar i olika färger och modeller. Någon spetsig, någon platt och gärna någon med lite glitter på.

Den dagen jag får syn på ett hederligt paket kräfthattar slår jag till med en brak-kräftskiva. Det är ett löfte.

Obestridligt bevis

Varje veckodag har en färg. Det har jag alltid sett som självklart. Fast en gång hörde jag på radion om att just detta är ett fenomen som bara vissa människor delar.

Hur som helst, torsdagar är en riktigt tråkig brun färg.

Apropå torsdagar

För 25 år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle skriva ett positivt inlägg om torsdagar. När jag var liten var det den dag som fiskbilen kom.

Jag har aldrig varit något stort fan av fisk. Inte av fisk i allmänhet. Eller av torsk med äggsås i synnerhet.

När jag tänker på saken åt vi nog torsk med äggsås var och varannan torsdag.

Äntligen torsdag

Jag älskar barnens förskola. Det är så mysigt att komma dit och mötas av den avstressande sköna miljön och se hur barnen med glädje och energi hjälper till med att gräva upp potatis, tvätta tyger eller räfsa löv. Eller hur de bara härjar loss i skogsdungen för den delen.

Allra mysigast tycker jag att det är att lämna på torsdagar. Det är enda gången på veckan som dagen börjar inomhus. Då sitter barnen runt ett bord och hjälps åt att tvätta och skära grönsaker till soppkoket. Efter det vet jag att de kommer baka brödet som hör till.

Jag önskar att jag fick stanna.

Tankens kraft

Efter mina första två graviditeter har jag återgått till min ursprungliga vikt på två månader. Helt utan ansträngning. Jag har därför inte brytt mig nämnvärt om viktökningen den här gången även om jag märkt att jag har lagt på mig lite mer.

I förrgår var jag på återbesök hos barnmorskan och fick den obehagliga sanningen kastad i ansiktet. Sju kilo kvar var helt klart mer än vad jag själv trodde.

Dags att åtminstone börja tänka på vad jag äter och hur lite jag rör mig konstaterade jag och gick och köpte mig en våg för att kunna hålla koll på om det går åt rätt håll. Och det gör det. Imorse vägde jag drygt två kilo mindre än igår kväll.

Det blir en baggis detta. Jag fortsätter helt enkelt att tänka på vikten.

Inbjudan

Idag skall vi leta maskar, ormar, nypisar, tusenfotingar och andra småkryp.

Välkomna om ni har vägarna förbi. Det blir nog roligt.

Streakare

Det var bättre förr.

Nu lär varenda förskoleförälder ha hört historien om att Äppel plötsligt satt spritt språngande i sandlådan idag.

Förtydligande

Ni kanske undrar över rubriken på förra inlägget? Jag kan erkänna att den inte riktigt talar för sig själv.

Maken fick alltså ta en extra tur till Arlanda igår för att hämta väskorna. Och tulla dem, inte att förglömma.

Extra resa

Vi kom hem tryggt och säkert från vår lilla weekend-tripp.

Jag sade ju att ni inte skulle oroa er.

Däremot hade ni gärna fått uppmärksamma oss på att vi skulle tulla vårt bagage på Landvetter där vi bytte plan på väg hem. Då hade vi sluppit stå som korkade fån utan packning på Arlanda.

På egna ben

Igår flög hela familjen från Köpenhamn. Vi fick inte våra platser när vi checkade in utan skulle uppsöka personal vid gaten. Det hade något att göra med att vi hade två barn under två år som skulle sitta i knät och fördelningen av barn i planet och lät väldigt genomtänkt.

Sagt och gjort, vi uppmärksammade personalen på situationen och fick våra lappar med siffror på när vi passerade gaten. Väl på väg in i planet kändes taktiken inte lika genomtänkt längre. Maken och jag skulle sitta med de små på plats 20D respektive 20E. Äppel skulle sitta på plats 18C.

Time out

Jag skall ut och flyga, men är tillbaka om några dagar.

Oroa er inte.

Kontrollera mera

På sexveckorskontrollen skall barn kunna lyfta huvudet när de ligger på mage. Det där är mitt dåliga samvete. Pirum har fått ligga och träna i runda slängar 8-10 gånger.

Mycket riktigt. På kontrollen visade hon inga vidare färdigheter. Då frågade läkaren om hon lyfter på huvudet om hon till exempel ligger på mitt bröst. "Jajemen, hon är stark som en oxe."

Kryss, så var hon godkänd på det momentet. Skall det vara så lätt? Jag ser framför mig hur jag ljuger oss förbi alla Pirums svårigheter under hennes uppväxt.

- Jodå, hon kan gå.
- Självklart kan hon rita huvudfotingar när hon är på det humöret.
- Hoppa på ett ben kunde hon jättetidigt.

Borde de inte ta sådana här livsavgörande frågor på större allvar? Jag menar specialistläkare, kontroll på barnsjukhus, träningsprogram och så?

Lockbete

Varje dag när jag hämtar Äppel på förskolan möts jag av samma skrik:
- Jag vill inte gå hem!

Visst är det skönt att veta att han har det bra och trivs, men lite jobbigt är det att jaga honom på gården och försöka få med honom ut.

Jag har därför för vana att tänka ut något att locka med. Det kan vara att vi skall gå till lekparken, åka till biblioteket, äta vindruvor eller baka. Igår hade jag dock ett riktigt trumfkort i bakfickan:
- Det är något djur som har bajsat på vår uppfart.

Yacoubians hus

Det är ingen tvekan om varför Yacoubian hus av Alaa Al-Aswany heter som den gör. Handlingen kretsar kring ett atal personer som bor eller arbetar i det stora huset. Jag brukar gilla den typen av böcker där olika levnadsöden utspelar sig parallellt och vävs samman utan att göra allt för mycket väsen av sig, men den här boken fastnade jag inte för.

Karaktärerna känns tillspetsade på något vis och deras viktighet för bokens handling haltar nästan i absurdum. Medan någon egentligen bara funderar över kvinnor och makt blir någon annan tillfångatagen och våldtagen och ansluter sig till terrorister. Att beröra ett sådant otroligt livsöde som det sista på ett så ytligt sätt är näst intill förolämpande.

En fråga om inställning

- Åh nej, vad det regnar, suckar jag.
- Ja! Då blir det blött i marken och vi kan göra lerbollar och hoppa i vattenpölar! replikerar Äppel.

Omedveten

Visst kan det vara jobbigt med kräkbebisar, men de riskerar i allafall inte att växa fast i kläderna.

Jag upptäckte imorse att Pirum haft samma body i minst fyra dygn. Att hon hade den i torsdags vet jag med bestämdhet för då var vi och gjorde pass.

Bekännelser

Den första:
Igår kom Äppel in i köket där maken och jag satt och drack kaffe.

- Mamma, har du ätit kex? Det luktar kex.
- Ööööh... neeääh, ljög jag. Det är nog bara kaffet.

Den andra:
Enligt väderprognosen skulle det bli 18 grader idag. Inte hade jag räknat med att det skulle matchas med blåst och moln. Mina barn fick gå till förskolan i bara tröjor och hade nog behövt fleecetröjor.

Den tredje:
Äppel ville spela lottospel imorse. Det fanns inte tid till det så jag lovade att vi skulle göra det efter förskolan. Under dagen gömde jag spelet så att han skulle glömma bort det.

Gör dessa små incidenter mig till en dålig mamma? Vägs det i såfall upp av att jag har köpt ett fempack fingervantar på ICA Maxi idag?

Gregorius

I somras läste jag Gregorius av Bengt Ohlsson. En enastående bok! Att skriva en roman med samma handling och samma karaktärer som Hjalmar Söderberg beskrivit hundra år tidigare känns utmanande. Bengt Ohlsson lyckas dock fullständigt. Hans version är lika fängslande, lika målande och lika vackert skriven. Jag älskar språket och miljöskildringarna. Jag fascineras också av hur Ohlsson har lyckats vända Gregorius till en så sympatisk person genom att låta läsaren sätta sig in i hans känslor och funderingar.

Jag ser nu fram emot att läsa Mordets praktik där Kerstin Ekman tillför historien ytterligare en dimension.

Matvrak

Storasyster har koll. Så fort Pirum säger minsta knyst utbrister Päppel:

- Mamma! Bebis! Hungi! Äta!

Kräftor kräva mat

Kattmaten skall förhoppningsvis också leda till något gott: kräftor!

Efter fem års tvekan skall vi utnyttja vår fiskerätt i sjön nedanför vårt hus. Burar följde med huset. Den stora bromsklossen har varit betet. Man får inte använda fisk från annat vatten, men inte orkar vi stå här nere och meta först.

Så fick vi alltså tips om kattmat. Hoppas inte kräftorna hinner äta så mycket innan de skall ätas av mig!

Bläk

Jag är förkyld. Jättesnorig. Men jag har kommit på en positiv sak. Idag skall jag öppna en burk kattmat. Det har jag inte gjort på närmare tjugo år, men jag minns det som att det luktar riktigt illa. Det kan nog vara bra att ha lite nedsatt luktsinne.

Det går att hitta fördelar med nästan vad som helst.

Skitnervös II

Ingen kan minnas när Pirum bajsade sist. Det är minst en vecka sedan. Hur skall detta sluta?

Kalas

Jag och min stora trut. Igår lovade jag Äppel att vi skulle gå till skogen för att plocka blommor och blåbär idag. Och här bara vräker regnet ner.

Äppel ville ordna födelsedagskalas för sin pappa. Han kände sig lite snuvad igår. Vi hoppade över morgonuppvaktandet eftersom maken går till jobbet så tidigt och sedan firade vi med födelsedagsmiddag på restaurang utan Äppel och Päppel.

Nu tror jag att jag har reparerat den största skadan genom att sätta en chokladbollssmet* i händerna på honom.

Min stora trut kan nog komma till användning trots allt.



* Här har jag lyckats hålla tand för tunga varje gång jag har varit på väg att säga negerboll i Äppels närvaro. Egentligen vill jag säga det i ren protest eftersom jag inte menar något negativt med det och inte fattar varför folk skall värdera det så. Men det känns onödigt att en treåring lär sig ordet.

Alla goda ting blir professionell

Jag har börjat en kurs i journalistik. Roligt, tycker jag. Förhoppningsvis kommer ni märka stor utveckling hos mig som skribent.

Något ni definitivt kommer att märka är att det senare under läsåret dyker upp ett litet antal inlägg å kursens vägnar. Jag tänker att jag lika gärna kan publicera dem här som att starta en ny blogg.

Efterlysning

Finns det någon som kan tänka sig att låna ut sin frörepa? De behöver en på förskolan och de skulle såklart få låna min om jag inte behövde den själv nu när linet skall skördas.

För ni vet väl vad en frörepa är? Det har jag vetat i flera dagar.

Skitnervös

Nu har Päppel gått i förskolan i två veckor. Inte en enda olycka har det blivit. Jag frågade fröken någon gång i början om hon sade till när hon behövde kissa, men fick till svar att hon brukade gå när de andra gick.

Jag har funderat på och oroat mig lite för hur det skall gå när hon behöver göra stort. Det känns lite svårare att förebygga.

När jag hämtade idag meddelade fröken imponerat att Päppel sagt till och bajsat på pottan två gånger. Sådant gör en småbarnsmamma stolt.

Snorkrokodil

- Pappa! Där. Kokii.
Päppel sträcker fram handen.
- En krokodil? undrar maken.
- Ja. Där.
- Va? Öh, nej. Du menar en kråka.

Tröstäta

Tur att det fanns sådana här och sådana här kvar från Pirums babyvernissage igår.

De räddade dagen.

Ingen vanlig dag

Stark och självsäker efter fredagens utflykt tänkte jag att det kunde vara roligt att ta med familjen på Smaklust.

Det tog en stund att ta sig dit eftersom ett gäng hurtiga triathleter orsakade avstängningar och inställda bussar. Väl på plats upptäckte vi att vi inte var ensamma om att lockas av arrangemanget. Det var en rejäl utmaning att ta sig runt med syskonvagn och löst springande barn i folkmassan.

Varmt var det också så vi satte oss i första bästa skuggiga tält för att inta lunch. En lunch som snarare visade sig vara en aptitretare så efter att ha klappat diverse djur, kissat i buskar respektive bajamajor och knaprat lite smakprov tänkte vi fylla på med matiga crepes. Det var minst sagt surt när de stängde serveringen för paus just när jag kommit längst fram i kön. I det ögonblicket gav vi upp och promenerade till Hornsgatan för hamburgare.

På återresan gick sedan bussen sönder så vi fick promenera en bra bit. Vid Mariatorget hade jag gärna ätit en mjukglass, men det var inte läge. Päppel var övertrött och gallskrek i vagnen. Äppel nödgades besöka pissoaren och tog stöd med händerna i rännan för att nå.

Det var inte min dag min födelsedag.

Vem styr tiden?

Jag undrar hur det är möjligt att 15 dagars väntan på Pirum kan kännas som ett år medan hennes första månad i livet går på några timmar.

För er som undrar

I brist på fantasi följer jag upp några lösa trådar:

Mitt favoritnamn accepterades plötsligt och oväntat av maken. Varpå jag vacklade. Och var helt inne på ett helt annat namn när jag väl träffade Pirum. Ett namn som maken verkligen inte gillade. Hade jag orkat älta det i ett par månader hade han nog ändrat sig där också. Men jag bestämde mig för att lägga min energi på annat. De andra barnen känns helt synonyma med sina namn idag trots att jag tvekade lite i början.

Jag gjorde det. Barnen var snälla. Vi hade trevligt. Provsmakade godis och bröd och testade att bygga med majs. Vi till och med stannade på Ica Maxi på hemvägen för att stödhandla lite till morgondagens galej. Allt var frid och fröjd tills jag insåg att jag har så ont i ryggen att jag knappt kan gå. Det blev tydligen för mycket att lyfta in och ut tre barn samt en gigantisk vagn i bilen flera gånger.

Finns det något annat jag har glömt att berätta som ni undrar över?

Kamikaze

Jag vill gå på EcoNow. Idag är det bara öppet för fackfolk. Imorgon är jag ensam med tre barn och på lördag skall vi ha babyvernissage.

Vad tror ni? Överlever jag mässan med tre småbarn som sällskap?

Vad är det som går och går...

... och alltid kommer till förskolan?

Snart skall jag ge mig iväg för tredje gången. Först lämna Äppel och Päppel. Sedan hämta Päppel efter lunch och klockan tre är det dags för Äppel att gå hem.

Det är faktiskt fascinerande att jag förutom att ta hand om mig själv och Pirum har hunnit rensa lite rabatter, tvätta och hänga en maskin, läsa tidningen och blogga.

Med det här tempot hade jag kunnat bygga om huset när jag bara hade Äppel.

Förvaring

Jag tycker inte att jag gör annat än att organisera här hemma. Ständigt på jakt efter optimal förvaring. På senare tid har jag till exempel köpt stora leksakshinkar till barnen, en tamburmajor för deras smutsiga lekkläder och till och med rensat ut en hel del som inte längre används.

Visst blir det bättre och bättre, men det finns alltid kvar att göra. Vi skall bygga förvaring i tvättstugan för barnkläder som inte passar någon för tillfället, köpa hyllor och skåp till nya kontoret eftersom det gamla skall rymma leksaker och pysselmaterial. Vi borde tänka ut någon bra lösning för att kunna ha handdukarna i badrummet. Men i badrummet är det ganska fullt eftersom vi också tycker att det är praktiskt att ha två byråer med barnens kläder just där.

Vi har en glasveranda med återvinningskärl, två barnvagnar och ovan nämnda tamburmajor. Vi har vindsförråd där vi förutom kartonger förvarar resväskor, vinterjackor och annat. Vi har källare med ytterligare kartonger, arbetskläder, toapappersbalar, blöjpaket, en och annan vinflaska och en hel massa annat. Vi har uthus med vinterdäck, ytterligare en barnvagn och en hel del trädgårdsredskap.

Hur klarar folk att bo i lägenhet?
Just trädgårdsredskapen kanske inte är något problem. Men resten?

Utveckling

Nio år senare är jag trebarnsmamma och statligt anställd på en IT-avdelning.

Jag undrar vad Usain Bolt gör 2018.

Ligger i lä

När jag var tjugotvå år var jag färdig med min universitetsutbildning och påbörjade en karriär som IT-konsult. Inte illa eller?

Det känns dock som att det hade varit häftigare att vara snabbast i världen. Genom tiderna.

Omväxling

Pirum ligger i princip alltid med huvudet vänt åt samma håll: det håll som hon vrider nacken åt för att snusa på mig i sängen. När hon ligger i sin korg på dagarna är jag ideligen där och vrider på henne, men strax har hon återgått till sin favoritposition.

Vi vill såklart inte att hon blir sned för livet så nu har vi gjort ett desperat försök att vända trenden. Sängarna är roterade och i natt byter maken och jag plötsligt sida efter åtta år tillsammans.

En gång är ingen gång

Två är två gånger för mycket.

Mattesnille

Päppel är ett mycket tidigt barn. I flera månader har hon kunnat räkna till tre.

Hon kommer inte att bevisa mitt påstående om du ber henne räkna. För hon har ingen aning om att hon kan. Men visa henne en rutschkana så hör du det klockrent:

- Ett-tåå-te!

Smakråd

Jag har två ganska breda silverringar med barnens namn på. Äppels och Päppels alltså. Nu har jag som bekant ett barn till, men på fingret ryms ingen ytterligare ring. Så jag försöker komma på en bra lösning. Det känns lite orättvist att två barn skall klämmas ihop på samma ring så jag försöker finna ett diplomatiskt sätt.

När jag har ringarna på mig idag ser det ut så här:
ÄPPEL
PÄPPEL

Kanske kan jag lägga till text så att det blir:
ÄLSKADE ÄPPEL,
PÄPPEL, PIRUM

Eller bara:
ÄLSKADE ÄPPEL
PÄPPEL PIRUM

Eller:
ÄPPELPIR
UMPÄPPEL

Vad tycker du? Har du något bättre förslag?

Välkommen till verkligheten

Äppel har haft en tuff dag. Eftersom Päppel är mitt i invänjningen fick hon gå till förskolan trots att vi har onsdag som ledig dag. Äppel fick stanna hemma enligt ordinarie schema.

Päppel fick två biobiljetter med posten som hon vunnit genom att lämna in en teckning i en butik. Äppel hade ingen tur i detta lotteri.

Äppels heliumballong steg till väders. Jag har aldrig sett honom så upprörd! Päppels sitter tryggt i taket här hemma.

Jag måste säga att jag tycker lite synd om honom. Nog för att han redan har två småsystrar, men än så länge har det mesta ändå skett på hans villkor och till hans fördel. Nu börjar konkurrensen.

Dålig karma

Igår var hela familjen på brunch på trevlig restaurang med trädäck vid vattnet. När jag var inne och plockade av maten kom det in en påtagligt gravid kvinna. Trodde jag. På uteserveringen visade det sig att hon hade barnvagn med ytte-pytte-bebis. Genast bildade jag mig uppfattningen att hon precis blivit utsläppt från BB och bebisen var bara någon dag gammal. Döm om min förvåning när jag hörde henne säga till personalen att barnet var två veckor.

Jag gottade mig lite åt det där. Poängterade för maken att kvinnan faktiskt fött för ungefär lika länge sedan som jag och att jag då rakt inte hade en sådan där mage.

Det fick jag äta upp idag när mannen i kemtvätten frågade hur långt jag har kvar. Visst kan jag erkänna att jag var värd det. Men det hindrar mig inte från att bojkotta den tvättinrättningen i framtiden.

Ny era

Jag har just vinkat av Päppel som gick med kavata steg på egna ben mot sin första dag på förskolan. Eller ja, egentligen åkte hon vagn och hade maken med som stöd.

Men ändå. Jag vet vad som väntar. Innan jag vet ordet av skall hon säkert tågluffa. Eller åka ett år till USA.

Fel målgrupp

Igår fick jag mejl från Libero. Det känns verkligen inte som att vi befinner oss på samma planet.

"Kanske börjar ni så smått få mer energi så att ni kan ta emot besök eller göra små utflykter? Eller är det fortfarande allra skönast att mysa hemma? Det viktigaste är att ni tillbringar tid tillsammans, hjälper varandra och bara gör det ni verkligen vill göra."

Undrar om de vet att man kan ha fler än ett barn? Och att storasyskon inte alltid är nöjda med att bara mysa hemma utan stimulans av andra människor och aktiviteter?

Iver

I torsdags röjde jag i mina garderober. Det var nödvändigt för att jag skulle hitta lite kläder jag kunde få på mig. Det var också nödvändigt för att de var överfulla med kläder jag inte använt på år och dar.

Jag har sannerligen problem med att rensa ut. Av nostalgiska, miljömässiga och ekonomiska skäl. Jag sparar en del plagg som är speciella, roliga, vackra eller omtyckta av annan anledning. Det känns okej. Däremot känns det mest jobbigt att jag sparar på kläder som sett sina bästa dagar för att jag tänker på vad de har orsakat i koldioxidutsläpp eller vad de kostade en gång i tiden. Om det vill sig riktigt illa kan jag ha dåligt samvete när jag köper en tröja och sedan när jag slänger samma tröja urtvättad och noppig flera år senare.

I torsdags tog jag mig alltså i kragen och bestämde mig för att kläderna ändå inte gjorde någon nytta oanvända i min garderob. Jag lyckades skänka flera rejäla kassar till insamling och slängde det som var alltför bedrövligt. Lite jobbigt var det allt att fatta beslutet. Men dagen efter kände jag mig bara nöjd, stolt och lättad. Så igår gick jag vidare med väskor och en del andra prylar.

Nu riktigt längtar jag efter att ta tag i skosamlingen.

Höga tankar

Äppel ville ha sin Bamsekeps i eftermiddags. Jag letade på alla vanliga ställen i hallen: på hatthyllan, på krokarna och i korgen med mössor.

- Jag är ledsen, men jag hittar den inte.
- Jo! Jag vill ha den! Kan du inte ringa pappa och fråga var den är?
- Hahahahahaha!

Maken är inte den som brukar veta var saker ligger här hemma.

Ordförståelse

Barnen har fått vykort från Island. Maken läste dem högt och diskuterade innehållet med Äppel:

- Vet du vad en vulkan är?
- Ja. Som ett utedass.
- Va? Vet du vad ett utedass är?
- Ja, där man sitter och äter.

Äntligen fredag

Jag gillar fredagar.

På fredagar skriver Anna Larsson kolumn i SvD. Jag gillar Anna Larsson. Hon slår ofta huvudet på spiken och sätter väl valda ord på saker jag själv tänkt. Hon är inte rädd för att sticka ut och ha kontroversiella åsikter, men gör det alltid med väl underbyggda argument och mycket fakta.

På fredagar brukar jag också få ett mejl med ämnet Äntligen fredag från min pappa eller någon av mina systrar. Det är starten på en konversation där alla sammanfattar veckan och berättar vad de skall göra i helgen. Jag gillar fredagsmejlen.

Idag uteblev både Anna Larsson och fredagsmejlet. Det är inte utan att det känns lite snopet.

Ta betäckning

Pirum gör stort. Bokstavligen.

Den första veckan bajsade hon kopiösa mängder över skötbordet varje gång vi försökte byta på henne. För att slippa detta bestämde jag mig för att inte vara så snabb att byta utan vänta tills hon var färdig. Det var om något än ännu sämre taktik. En blöja räcker nämligen inte för Pirum. Istället blev det bajs på kläderna och det underlag hon låg på.

Så nu har jag utvecklat en avancerad metod som fungerar när man har tur. När jag hör att hon bajsar håller jag koll på när blöjan börjar bli full och försöker att snabbt byta till en ny blöja innan resten kommer.

Ett tag höll det på så här tre gånger om dagen. Senaste mönstret tycks dock vara varannan dag. Det blir som ni säkert förstår inte mindre mängder för att hon håller sig längre.

Enkel match

Päppel vrålar. Det har hon gjort den senaste kvarten.

Hon är fly förbannad för att hon inte får påfyllning av ost till sin smörgås.

Det finns inte en chans att hon vinner. Inte en chans. Jag är härdad och tål hur mycket barnskrik som helst.

Ny människa

Nu har jag sannerligen slagit på stort och epilerat benen, filat fötterna och peelat lite här och där.

Borta är sunkmorsan. Hade jag haft några normala kläder jag kom i hade jag kanske kunnat passera som fräscha morsan.

Nu får jag nöja mig med morsan.

Bättre än pengar

En vän till mig, tillika trebarnsmamma, sade härom dagen att hon känner sig rik när hon kommer gående med sina barn.

Jag hade inte hunnit landa i den känslan. Efter de senaste dagarnas strapatser ensam med alla tre förstår jag vad hon menar.

Det är vackert uttryckt.

3+1

Det funkar rätt bra. Igår vågade jag mig på en bilutflykt för att träffa den återuppståndna mammagruppen.

Alla barnen anlände rena och välklädda. De som har tänder hade också fått ett varv med tandborsten. Dessutom hade jag tagit med solskyddsfaktor, lunchlåda till Äppel och Päppel, blöjor, potta, extrakläder och lite annat smått och gott.

Visst låter det exemplariskt? En titt på mig själv avslöjar dock bristen i fasaden. Orakade ben, osminkad, sunkig t-shirt och gräslig tofs. Inte fick jag någon lunch heller.

Jag hade i alla fall borstat tänderna.

Imorgon börjar allvaret

Nu är det slut på semestern. Min alltså. Inte makens. Han skall gå till kontoret och påbörja sin.

Jag skall vara ensam hemma med tre barn.

Allt som återstår

Allt som återstår av Elin Boardy är en underbar bok. Jag älskar hur författarinnan beskriver miljön, karaktärerna och handlingen. Språket är vackert och fängslande och jag är djupt imponerad av hur en ung människa kan skriva en bok som utspelar sig för ett sekel sedan och så levande beskriva förhållanden som hon själv inte kan ha varit i närheten av att uppleva.

Jag vill ha mer. Mer av Simon, Emma, Emil och de andra. Och framför allt mer av Elin Boardy.

Vi har diskuterat boken i bokcirkeln, men du bör läsa den själv INNAN du tar del av diskussionen.