Det gäller att prioritera

Nu julfest!

Jag har planerat klädseln noga. Det är bara att ta av koftan, byta dojor och hänga på lite pärlor så är jag riktigt partyredo.

Imorse passade jag på att byta till en festligare väska också. Den stora nackdelen med det var att jag kom till jobbet utan inpasseringskort och kort till datorn.

Det hade varit värre om jag glömt festskorna.

Kanske om jag sätter mig inne på toaletten och tar av mig klänningen

Jag har en matlåda med tomatsås. Och en vit klänning.

Jag är hungrig och försöker tänka ut en taktik för att få i mig maten och ändå se fortsatt representabel ut.

En klassiker

Till dig som just ringde mig: försök igen.

Jag har ny telefon, förstår du, men nu har jag läst i instruktionsboken och tror jag vet hur man svarar.

Udda förvaring

Förra veckan upptäckte jag att mitt ICA-kort var borta. Jag letade i väskor, jackfickor och till och med i alla pappkassar som jag kunde tänkas ha haft med till affären sist jag handlade.

Däremot tänkte jag inte på att leta mellan parmesanosten och den rökta skinkan i kylskåpet.

Glamour

Imorse kände jag mig lite grusig i ögonen. När jag såg mig i spegeln förstod jag varför. Jag hade gått och lagt mig med mascara på.

Det kom lite som en chock. Inte att jag hade glömt att tvätta bort den. Utan att jag faktiskt hade målat ögonfransarna. Det var nog andra gången på en dryg månad.

Har jag missat något?

Jag har ett mejl i min inkorg. Skickat från mig själv den 1 oktober. I ämnesraden står det Att göra.

Jag vet inte om jag vågar öppna det.

Nära ögat

När jag hämtade på förskolan berättade fröken Ann att de hade ätit semlor fettisdagen till ära.

Gah, jag höll på att missa det. Jag har faktiskt inte ätit en enda semla i år. Inte en enda semla och det är redan fettisdagen. Vilken karaktär jag har.

Nu finns det i alla fall fyra feta bullar i kylen. En till Äppel och Päppel att dela på, en till maken och två till mig. Jag har ju en del missade semlor att ta igen.

No och jag

Det är ett bra tag sedan jag läste ut No och jag av Delphine de Vigan. Eftersom en av mina bokklubbsvänner numera läser här ville jag vänta med att uttala mig till efter träffen. Sedan har jag glömt bort det.

Tur för er att jag kom på det, för det är en mycket läsvärd bok! Lou är en 13-årig överintelligent tjej som har det lite svårt med det sociala. Inte blir det bättre av att hennes mamma ligger hemma och är deprimerad. Allt blir dock annorlunda när Lou engagerar sig i den äldre hemlösa tonåringen No. Boken är underbart skriven med inblickar i Lous fascinerande psyke och den ger en träffande beskrivning av ungdomarnas sociala spel.

Läs den! Och påminn mig i slutet av mars om jag inte har uttalat mig om Kinesen.

Noll av en

Strax före jul satt jag och svor över den årliga julklappskalendern. Det är ett hästjobb att få ihop blad till varje månad. Vi har flera bilder per uppslag så att alla barnen kommer med.

Jag bestämde mig för att göra det enkelt för mig nästa gång genom att helt enkelt ta en samlingsbild på ungarna varje månad under det här året.

Nu är det några enstaka timmar kvar av januari. Borde jag väcka dem och klä dem fina? Eller kanske bara rada upp dem sovandes i dubbelsängen?

Sedelärande?

Ops, I did it again. Och inte kan jag skylla på att jag är gravid. Det måste vara någon kombination av cykelbyxor och minusgrader som slår ut en viss del av min hjärna.

Minnet är kort

Jag har haft en del problem med min nya mobiltelefon. Den har åkt in och ut på service under hela sommaren. Eller ja, egentligen har den mest åkt in. När den väl har varit där har de behållit den månader i sträck. Som plåster på såren skall jag få något fint tekniskt tillbehör.

Jag ringde just till supporten för att göra mitt val och fick då inspelad information om att jag gärna fick dröja kvar i luren efter samtalet för att svara på frågor om servicen. Fint initiativ, tänkte jag. Det skall jag självklart göra.

Så pratade jag med supportkillen. Säkert en minut. Jag menar, herregud, jag skulle lyckas rabbla både numret på mitt presentkort, mitt namn, min adress och välja pryl. Hur stor är sannolikheten att jag efter den prestationen skall komma ihåg att inte lägga på luren? Jag tryckte av samtalet och andas ut av ren lättnad över att ha klarat alla uppgifter.

Prestationsångest

Nu när jag i princip inte har bloggat på en vecka känner jag att jag borde komma på något fyndigt.

Ju mer jag tänker desto tråkigare blir uppslagen. Jag får helt enkelt publicera vad som helst för att komma över tröskeln.

Senilsnöre

På ICA Maxi har de lekhörna med barnvakt för barn från tre år. Det är jättebra. Inte bara för att man kan bli av med ett barn om man har en drös med till affären. Man kan dessutom ta med ett barn bara för att lämna in det och således avlasta den som blir hemma med de andra två.

Maken och jag talade av någon anledning om snodden med numrerad bricka som man får som kvitto när man lämnar in barnet. Han tyckte att jag var lite väl nördig som hängde den runt halsen.

Jag skulle aldrig våga annat. Maken har sannerligen missat en del av poängen med brickan. Om jag stoppade den i fickan är sannolikheten inte så stor att jag skulle minnas att jag hade haft med ungen till affären överhuvudtaget.

Extra resa

Vi kom hem tryggt och säkert från vår lilla weekend-tripp.

Jag sade ju att ni inte skulle oroa er.

Däremot hade ni gärna fått uppmärksamma oss på att vi skulle tulla vårt bagage på Landvetter där vi bytte plan på väg hem. Då hade vi sluppit stå som korkade fån utan packning på Arlanda.

Orutinerad

Imorse pekade Päppel på min mage och sade blöja. Jag fattade alls inte vad hon menade, men Äppel hade ett förslag:

- Hon kanske menar att bebisen som är där inne behöver blöja.

Smart tänkt. Det kanske vore praktiskt att köpa ett paket innan bebisen kommer. Det har jag inte haft en tanke på.

Undrar om man borde göra fler saker även inför tredje förlossningen. Packa bb-väska, ställa i ordning barnvagn, fylla frysen med bullar och så.

Gravidhjärna

Nu har jag ställt till det.

Jag lovade precis att baka bullar till avslutningen och började fundera på vilket datum den egentligen är. Efter någon minut av onda aningar fick jag det bekräftat.

Förskolans avslutning är nästa fredag. Det är alltså då Äppel skall spela kocken på slottet som jag har sagt skall bli så kul att se. Hur kommer det sig då att jag har planerat att vi skall åka till Västkusten på torsdag?

Hönshjärna. Ärthjärna. Gravidhjärna.

Flaggan i topp

Både maken och jag var glada över att det fanns flaggstång när vi köpte vårt hus. Det ser så trevligt ut med den svenska fanan vajande över tomten. Tyvärr lyckas vi sällan komma ihåg när det är allmän flaggdag. Så det är mycket sällan det vajar något annat än en vimpel i vår stång.

I torsdags noterade jag redan på morgonen att bussarna var flaggprydda och påmindes om konungens födelsedag innan det kändes alltför sent och patetiskt att stämma in i flaggandet. Så redan före tio på förmiddagen var flaggan i topp.

Och där blev den kvar.

På kvällen var vi och tittade på Valborgsmässobrasa och sedan glömde vi såklart bort att hala. Hur glädjande var det då inte att inse att det var flaggdag även den första maj. Bara att låta den hänga en dag till.

Lite mindre tjusigt kändes det dock när jag kom på att flaggan fortfarande stod i topp klockan tio på förmiddagen den andra maj. Det började liksom kännas lite väl dagen efter. Som att tassa hem i finkläder och fest-makeup en söndagmorgon ungefär.

Nästa gång får det vara minst tre flaggdagar i rad för att jag skall bry mig om besväret.

Dum och dummare

Imorse blev jag skickad till bilverkstan av min make.

Jag tror inte att det finns något ställe där jag känner mig mer korkad. Jag känner hur jag börjar stamma och pladdra osammanhängande vid åsynen av en mekaniker bara för att jag är så rädd för att säga något helt korkat.

Idag lyckades jag inleda med att förklara att det var listen på dörren bakom passageraren som var lös bara för att minuten senare säga att det var på vänster sida, alltså bakom föraren.

Inte blev det bättre när mekanikern tryckte tillbaka listen i sin skena och sade att det inte var något fel på den. Någon hade väl fastnat i den så den kom ur position helt enkelt.

Nästa gång får maken åka till verkstan. Och mekanikern är hjärligt välkommen att besöka mig på mitt jobb så skall vi se hur mycket han fattar.

Svettig utflykt

Äppel gillar att göra samma sak som mamma och pappa. Oavsett om han kan eller ej. Han läser tidningen och brukar också berätta för oss vad det står i receptet när vi lagar mat.

På morgnarna innan vi går till förskolan brukar han kontrollera termometern. Och så konstaterar han att det är åtta, fjorton eller sitton are.

Idag när jag kollade var det -6,5 are. Märkligt, tänkte jag. Det kändes verkligen inte så kallt när vi var ute och röjde fram bilen före lunch. Men det kunde väl bero på att jag jobbade så hårt med att borsta och skotta. I pulkabacken kan det dock bli kallt så jag förberedde oss väl med ullstrumpor och varm saft.

Bilens termometer visade 2 are. Plus. Först då mindes jag att det faktiskt har hänt förut att Äppel har pillat på termometern så den visar något gammalt min-värde.

Det blev svettigt i pulkabacken.

Dålig passform

Just nu känns det som att alla byxor sitter skitdåligt. De vanliga måste jag knäppa nedanför magen och då blir det lätt lite gällivarehäng. På mammabyxorna känns det dock inte som att jag fyller ut den enorma resårgördeln så även den hamnar oftast under magen.

Att träningsshortsen hamnade bak-och-fram var därför inte ens något jag noterade. Undrar vad mannen på cykeln bakom mig tänkte. Han måste ju ha sett de små snörena som vippade på min rumpa.