Förtydligande

Ni kanske undrar över rubriken på förra inlägget? Jag kan erkänna att den inte riktigt talar för sig själv.

Maken fick alltså ta en extra tur till Arlanda igår för att hämta väskorna. Och tulla dem, inte att förglömma.

Extra resa

Vi kom hem tryggt och säkert från vår lilla weekend-tripp.

Jag sade ju att ni inte skulle oroa er.

Däremot hade ni gärna fått uppmärksamma oss på att vi skulle tulla vårt bagage på Landvetter där vi bytte plan på väg hem. Då hade vi sluppit stå som korkade fån utan packning på Arlanda.

Time out

Jag skall ut och flyga, men är tillbaka om några dagar.

Oroa er inte.

Direkt från Afrika

Jag är i Afrika idag. Vi flög dit redan imorse innan jag lämnade Äppel på förskolan.

Här finns lejon, elefanter och "araffer". Äppel har lovat att vi skall stanna hela dagen. Kanske stöter jag på någon buffel på väg till jobbet.

Det skall börjas i tid

Jag kanske redan har berättat att Äppel är en otroligt vetgirig och nyfiken kille. Det är väl alla barn på sätt och vis. Varför är helt klart ett slitet ord bland treåringar. Jag tror dock att den här lille killen är något alldeles i hästeväg. Han inte bara frågar om allt. Han memorerar det också.

Detta har lett till ett ganska rikt och speciellt ordförråd. Han pratade till exempel redan som två-och-ett-halvt-åring obehindrat om kålrabbi och andra grönsaker som jag lärde mig namnet på ungefär samtidigt som han. Det senaste halvåret har vi också förvånats över att ord som bergakung och kioskägare har kommit över hans läppar.

På bussen från flygplatsen till hotellet på Gran Canaria utspelade sig följande illusterande scen:

Äppel i lugn samtalston: - Mamma, titta vad många vindkraftverk.
Pojke i femårsåldern längre bak i bussen strax efter i exalterat skrikläge: - Titta, snurror!!!!

Plåster på såren

Det verkar faktiskt som att vi blir kompenserade för en missad halvdag i solen. Har jag läst försäkringsvillkoren rätt kommer vi att få 600 spänn per skalle. Eller rättare sagt 2400 spänn att festa upp för mig och maken.

Inte kan barnen få återbäring när de inte betalat något från början. Päppel skulle må då. Hennes resa tjänar vi nämligen 300 pix på.

Kung för en vecka

Det är någonting med barn och geografiskt avgränsade semesterområden. Jag minns det själv från varenda läger och semester jag var på som barn; hur jag liksom fick en känsla av total kontroll över det område jag vistades i. Blixtsnabbt lärde jag mig allt från rutinerna för frukost till priserna i områdets kiosk. Och snart kändes det som att jag dominerade hela stället.

Äppel är bara tre år, men han ägde Bahía Feliz. På gott och ont. Det är rätt skönt att ha en liten villig passopp som gärna springer och hämtar plastgafflar till vattenmelonbitarna eller fixar barnstol till lillasyster i restaurangen. Men han blev långt kaxigare och mer självgående än vad som passar sig för en treåring.

Vi har hört repliker som:

- Mamma, jag är kissnödig. Jag kan gå själv.
- Jag går och hämtar mina solglasögon från vårt rum. Jag hittar.
- Jag går bara till lekplatsen en stund.

Och jösses vad vi har sprungit efter en liten kille som bara gett sig iväg genom poolområdet i eget ärende utan tillstånd.

Fast ändå njuter jag. Han fick uppleva hur det är att totalt kontrollera ett semesterområde. Det är så det skall vara när man är barn.

Semesterstängt

Öppnar igen den 14 februari

Välkommen åter!

Taberas

Har ni tänkt på hur mycket man måste planera när man skall resa bort en vecka? Ta ut soporna och vattna blommorna.

Och äta upp allt som kan bli dåligt: mjölk och fil från kylen, glass från frysen, choklad från skafferiet...

Tidsgivare

Jag hade ställt in mig på att gå upp klockan fem! Jag hade nästan börjat se fram emot det. Så ringer de från Arlanda och säger att planet är fem timmar försenat.

Tack för lite sovtid, men hur skall jag kompenseras för uteblivna soltimmar?

Tidstjuvar

Jag tillhör inte dem som säger att allt tar mer tid när man har barn. Men packa: det tar sannerligen längre tid.

Inte bara behöver man vara ute i ännu mer god tid när man planerar. Det är liksom inte bara solkräms-beståndet som skall inventeras utan man skall säkerställa att barnen har skor och kläder i rätt storlek.

Dessutom tar det en vansinnig tid att packa. Mestadels för att barnen skall hjälpa till. Förr i tiden kunde jag ta fram en sak och bocka av den. Nu är ingenting verkligen på plats förrän väskan är förseglad.

- Äppel, var är din solhatt som jag hade lagt här?
- Den har jag lagt här nu.
- Suck, den skulle ligga i handbagaget.
- Passen! Var är de? Jag hade dem nyss!
- Dem har jag lagt i resväskan.
- Där kan de inte ligga... stopp, rör inte de där pengarna!

Packningsvånda

Hur varmt är 18 grader egentligen? Det är inte speciellt varmt att sitta i ett artongradigt hus. Det kräver tofflor och tjock tröja. Men om det är 18 grader i skuggan och solen gassar om man sticker ut näsan från parasollet. Är det varmt då?

Å ena sidan känns det illa om jag mest packar shorts till barnen och det slutar med att de får gå i ett enda par jeans och en fleece hela veckan. Å andra sidan är det ganska onödigt att släpa tre par byxor per person om man aldrig har dem på sig.

Fast kvällarna är väl säkert kyliga?

Nedräkning

Tre dagar kvar till avresa Gran Canaria!

Spänningen är olidlig. Kommer alla vara friska? Just nu hostas det friskt från alla håll och kanter, men ingen ligger utslagen.

Risi...vaddå?

När jag kom hem från jobbet idag möttes jag av Äppel, piggare än på flera dagar:

- Mamma, mamma! Vi har morötter. Vi skall ta med dem till Päppel på risimestern!

Kanske bäst att jag börjar skriva packlista. Jag känner att jag kommer kunna glömma något väsentligt annars.

Passbestyr

Äppel fick sitt pass vid dryga två månader. Det var ett litet äventyr. Jag tyckte att det var smidigt att han hade sovit en stund och väckte honom lagom till fotograferingen. Passhandläggaren var nog inte så van vid barn för hon undrade om han kunde sitta själv. När jag hade tydliggjort att han inte kunde det så fick jag hålla honom i knät med en skärm emellan oss. Trots tuppluren var Äppel på ett förskräckligt humör och gallskrek. Jag tyckte inte att det gjorde något. Han skulle knappast bry sig om att passbilden inte var till hans fördel. Tyvärr fungerade det inte så. Man måste nämligen ha ögonen öppna på bilden och det har inte spädbarn som gallskriker. Så det blev till att gå ifrån och amma och sedan göra ett nytt försök. Nu var Äppel nöjd och lyckades genast få till en godkänd min. Döm om min förvåning när passhandläggaren föreslog en ny bild eftersom han såg så lustig ut. Hon blev inte nöjd med nästa bild heller.

- Vad är det som är så lustigt? undrade jag till slut.
- Han är så ihopsjunken.
- Joooo, men han kan inte sträcka på halsen så bra ännu.

Jag var ganska glad att maken åkte på att följa med Päppel till passexpeditionen idag. Hon är ett år äldre och lite pålitligare än Äppel var, men ändå. Vem vet om hon kan sitta still, hålla ögonen öppna, ha neutral min och allt det där som krävs? Jag förhörde mig när jag kom hem och fotograferingen hade visst gått bra. Hon fick sitta i barnstol och de viftade med något att titta på för att hon skulle ha huvudet framåt. Sedan slog det mig plötsligt:

- Hur lång sade du att hon var förresten? Visste du det?
- Jodå, det stod i kläderna: 80 cm.

Visst, en eloge för uppfinningsrikedom, men är det inte ganska klyschigt att pappan inte har en aning?

Den onde

Yllet funderar över vad det är för fel på den där vargen egentligen. Det undrar jag med. Han måste sända ut onda signaler.

Äppel går här hemma och laddar inför Bamseklubben. Han ser verkligen fram emot hela grejen och har undrat om Bamse kommer. Så igår visade jag lite bilder från Fritidsresors hemsida där alla figurerna sågs hälsa på barn. Äppel såg glad ut för Bamse, Lille-Skutt och Skalman. Men Vargen fick honom att utbrista:

- Vad gör han där? Jag vill inte att han skall vara där!

Och det kommer från en kille vars hela Bamse-erfarenhet kommer från en adventskalender och en gratistidning om återvinning. Han måste utstråla något den där figuren.

En hel värld att utforska

Dagens barnfamiljer reser en hel del. Äppel har kommit hem från förskolan och pratat om barn som varit i Thailand, Spanien och London. En dag frågade han plötsligt:

- Mamma, kommer du ihåg när vi var på Lassarote?
- På Lanzarote? Där har vi aldrig varit. Var har du hört om Lanzarote?
- Alexandra har varit där. Hon tycker om Lanzarote. Det gör jag med. Nu har jag ätit upp det.

Sen övergick konversationen nog i något annat om jag inte minns fel. Äppel har själv varit i både Kina och Kroatien, men det minns han knappast. Så nu ser han fram emot vår semester och pratar om att han skall gå i Bamseklubban. Det låter faktiskt som något man skull kunna äta. Det varierar lite vart han säger att vi skall åka. Ibland är det Spanien och ibland är det London.

Snart i mål

Pust. Varför väljer folk charter? Det är ta mig tusan enklare att köpa en flygstol och boka ett trevligt boende på plats.

När jag trodde mig ha klarat av alla val och äntligen skulle boka fick jag en ny överraskning. En hel sida med ytterligare tillval. Vill vi boka flygplatsparkering på Arlanda? Vill vi ha barnsäng, barnstol och sulky? Vill vi klimatkompensera?

Alltså, visst. De som kändes som extra service var väl trevliga, men de där som känns ganska tvingande och kostar extra. Vad skall det vara bra för? Kunde de inte ha stoppat in det i priset från början? Jag kände i allafall att jag blev lätt irriterad. Trehundra spänn extra för buss från flygplatsen till hotellet. Och fyrahundra kronor för mat på planet. Fast till barn under två år kunde man inte köpa mat och inte fick man ta med heller. Så jag ser framför mig hur Päppel kommer äta upp min måltid och jag får köpa en snickers av flygvärdinnan att leva på i sex timmar.

Tre telefonsamtal till webbsupporten gick åt till att reda ut alla krångligheter. Bamse-klubben gick till exempel inte att lägga till utan det fick kvinnan göra på andra sidan telefonen.

Nu är det bara betalningen kvar. Jag måste sätta över pengar till rätt konto för att slippa kortavgift på 95 spänn.

Jag säger bara: Den här resan får vara riktigt bra för att jag skall orka med charter en gång till.

Finns det svenskt kaffe på hotellet?

Alltså, det här med charterresa. Jag trodde att det skulle vara lätt. Jag förställde mig att jag skulle besöka en sajt och komma därifrån med en resa. Men det är så många val man måste göra!

Nu har jag bestämt oss för Fritidsresor. Det är billigare än Ving (och fler har jag inte orkat kolla) och flygtiderna är mer humana. Jag har dessutom lyckats spika att resan går till Gran Canaria. Då återstår ändå massor med beslut:

Vilket hotell?
Hur stor lägenhet?
Balkong eller markterass?
Vill vi betala för begränsad havsutsikt?
Skall vi köpa halvpension eller all inclusive?

Jag undrar hur jag skall komma till skott.

Mitt nya jag

Jag gillar att resa. Jag gillar att uppleva andra kulturer, äta på restauranger med inhemska menyer och se annat än fasaden som byggts upp för turister. Jag sätter en stolthet i att finna mitt boende på plats och jag är lycklig att maken och jag hamnade på Galapagos minsta kryssningsfartyg (läs gammal segelbåt) med delad toalett och kock som sov på kökssoffan. Annars hade vi aldrig fått de naturnära upplevelser vi fick utan vallats i stora klungor utmed upptrampad stig.

Det är med viss fasa för vart mitt liv är på väg som jag sitter och tittar på charteralternativ och överväger fördelarna med att äta alla måltider i hotellets buffé. Det är med delade känslor jag väljer mellan Bamseklubben och Lollo & Bernie och funderar över varför lägenheterna är så illa planerade att barnen sover i det rum där man tittar på teve.

Jag undrar om jag vågar ta steget. Jag undrar om det finns någon väg tillbaka sedan.