När jag fyllde tolv år fick jag en stereo. Den har tjänat väl och lever än. Det var länge sedan den stod på paradplats i flickrummet eller något vardagsrum, men den har också haft en tid på min arbetsplats. När vi flyttade till öppet landskap passerades klenoden dock till källaren. Nu är det dags för dess renässans.
Idag har jag monterat stereon i barnens lekrum och dammat av mina kassettband med Saltkråkan, Skogsmulle och Emil i Lönneberga. Detta var dagens lockbete.
Hela vägen hem från förskolan funderade Äppel:
- Mamma, får jag lyssna först på bandet?
- Ni kan höra samtidigt.
- Kan man lyssna båda två?
- Ja, alla kan höra samtidigt. Många på en gång.
- Står bandet bredvid soffan? Hur skall man få ljudet till örat?
Väl hemma stod Äppel och stirrade på kassettbandet som snurrade medan Päppel dansade glatt till Hujedamej sånt barn han var. Man kan ju tro att pojken aldrig har hört på radio.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
hahahahha
men vilken skatt att ha gamla sagoband hemma! :)
haha!! :D
:D Som på den tiden på radion kom, då flockades man och stirrade på den konstiga makapären! Mina brorsbarn var väldigt fascinerade av vår vinylspelare. Kände mig som hundra år när jag förklade att vi inte hade cd på min tid. Och att man inte kan hoppa för då blir det hack i skivan...
Fru mju - Så är det när man sparar på allt. :) Om några år kommer Barbie med alla tillbehör fram...
Vänta ni bara. Det är vinylspelare på den också. Fast jag har inga barnskivor. Kanske att de finns kvar hos mamma eller pappa. Annars får det bli Trance Dance, Nenne Cherry, the Bangels eller någon annan goding.
You're gonna get it! Wahwahah.
Skicka en kommentar