Kalasångest

Det har väl knappast undgått någon att Äppel gärna vill ha kalas. Helst vill han såklart bjuda alla han känner. Eftersom de vuxna och förnuftiga i den här familjen vet att Äppel har en tendens att spela över när det blir för mycket folk är det uteslutet.

Efter att funderat, diskuterat och tvekat en hel del bestämde vi oss för att bjuda in fem kamrater. Fyra från förskolan också Fred såklart. Innan vi skickade inbjudan tänkte jag bara dubbelkolla med fröken om hon tyckte att man kunde bjuda fyra barn av elva i gruppen. Det tyckte hon var okej, men hon kunde förstå dilemmat. Fast samtidigt höll hon med om att det inte är rimligt att ha ett så stort kalas när man är fyra år.

När vi stod där och pratade kom en annan mamma och överhörde samtalet. Jag tycker alla eller ingen, var hennes kommentar.

Gah, känner jag. Livet är inte rättvist. Alla får inte alltid vara med på allt. (Även om vi givetvis inte skulle bjuda alla utom två eller något liknande.)

Hur som helst. Jag orkar inte utsätta mig för konflikten. Säkert tycker fler som hon. Så nu bjuder vi Fred och en enda pojke från förskolan. Den enda som är jämngammal med Äppel och den han verkligen leker absolut mest med. Blir det kommentarer om det kontrar jag bara med att det minsann är andra barn som ibland leker med varandra privat.

Kalas. Det är ett laddat ord det där.