Mystiskt

Maken och jag alternerar, på grund av renoveringen, för tillfället mellan två sovplatser.

Den av oss som skall vara hemma med Päppel dagen efter sover med barnen i vårt sovrum. Jag som är bortskämd med barn som sover hela nätterna i sina sängar i eget rum tycker att det är riktigt mysigt att krypa ner i dubbelsängen bredvid Äppel på kvällarna och att höra Päppel snusa i spjälsängen strax intill.

Den som däremot skall upp i ottan och jobba får kvarta i matsalen där vi har ställt Äppels säng. Den är långt ifrån bekväm. Med träribbor och skumgummimadrass är det svårt att hitta en sovställning som fungerar i mitt tillstånd. Jag ligger på sidan och vaknar titt som tätt av att höften värker och tvingas vältra mig till andra sidan. Och så tillbaka igen en stund senare.

En fördel finns det dock med Äppels säng. Jag blir inte kissnödig när jag sover i den. När jag delar rum med barnen måste jag tassa upp så gott som varje natt, men i matsalen lider jag inte av minsta trängning.

Finns det någon logisk förklaring?

Summering

Tre dagar utan inlägg. Skämmes!

Det här har jag ägnat mig åt:
- Ältat placering av eluttag, högtalarkablar och annat.
- Läst den första delfakturan från snickarna. Hejdå, skatteåtebäring. Och alla andra pengar.
- Ställt ut möbler och matlagningsgrejer i boden - vips har vi gjort oss en lekstuga.
- Varit ute i solen.
- Fikat med den snart återuppståndna mammagruppen.
- Planerat loppisar.
- Jobbat.
- Köpt kläder till bröllop nästa helg - inte så lätt för en elefant.

Det här har jag skippat:
- Se på teve.
- Blogga.

Jag får återkomma med något mer intressant.

Smittsamt

Päppel är ganska tålig. När hon var bebis undrade vi ibland om hon saknade känsel eftersom Äppel kunde bita henne i armen utan att hon skrek.

Lite känsligare har hon blivit, men biter ändå ihop och skriker inte för minsta blesyr. Det har hon bevisat många gånger.

Härom veckan upptäckte jag ett färskt skrapsår på hennes ben. Hon hade inte sagt ett pip. Idag råkade Äppel snubbla över henne så att hon skrapade ansiktet blodigt i grusplanen. Ändå nöjde hon sig med ett par enstaka tårar.

Det finns dock ett undantag för vad denna hårda lilla tjej klarar av. Det är om storebror slår sig. Om Äppel till exempel slår i armbågen och gråtande går till mig för tröst kommer lillasyster omedelbart bakom och håller sig likadant kring armen och gråter teatraliskt.

Jag hoppas att Pirum inte blir likadan för jag har bara två knän att sitta på.

På Chesil Beach

Jag fick två exemplar av samma bok i julklapp, vilket föranledde ett besök på en större bokhandel för byte. I affären tjuvlyssnade jag på en man som bad en vän om boktips via sin mobiltelefon.

Mannen i butiken såg trevlig ut och det lät på samtalet som att vännen var väl bevandrad i litteraturen. Så jag kom helt enkelt på idéen att stjäla boktipset. Eller snarare kopiera. Jag snodde inte boken mitt framför näsan på honom.

På Chesil Beach av Ian McEwan är en tunn bok med mycket innehåll. Den utspelar sig på 60-talet och är en skildring av två unga människors första kväll som gifta. En kväll som kretsar kring det de aldrig har vågat prata om och som ligger som en tryckande medvetenhet hos dem. Förväntansfullt hos honom. Ångestframkallande hos henne.

Fängslande.

Förolämpning

Så här började min dag.

- Mamma, varför har du så tjocka ben?
- Va?! Jag har väl inte tjocka ben!??
- Jo, jättetjocka.
- Näeh, det har jag inte. De är inte tjocka.
- Jo, du kan inte gå.
- Jo! Jag går!
- Nej, vet du hur du kom ner för trappan? En lyftkran lyfte dig.

Det här känns inte bra.

Tjock mage: okej. Love handles: okej.

Men tjocka ben. Har jag verkligen levt i sådan förnekelse?

På gränsen

Äppel har sådan fantasi att jag ibland undrar om han inte är lite tokig. Medan jag tömde diskmaskinen och plockade in ny disk hann han med följande tre scener.

Scen ett-monolog till fluga på fönsterruta:
- Åh, Lillan. Vad gör du här, Lillan? Varför sitter du på fönstret? Du skall vara ute och flyga.

Här blev han avbruten av att jag öppnade fönstret och viftade ut flugan.

Scen två-monolog sittande vid köksbord tittande sig omkring med mycket intresserad blick:
- Nu skall vi se om ni har något fint här. Kanske några blommor och träd. Eller något annat trevligt.

Scen tre-fråga till from moder vid diskbänk:
- När skall vi äta egentligen? Jag är jättehungrig.
- När maten är färdig i ugnen. När pappa kommer hem.
- Pappa! Pappa! Kom ner från trädet. Det kan gå av.

Det här utspelade sig alltså under några minuter. Ni kan tänka er hur mycket jag hinner höra under en dag.

När andra jobbar

Ett par steg bort står en man och målar vår källardörr. Jag känner mig lite dryg där jag sitter med kaffe och macka.

Tjatmamma

Jag konverserar lite vid frukostbordet.

- Idag är det pannkaksdagen. Och så är det nog eurytmi.
- Ja, för det är det ju på torsdag, svarar Äppel och filosoferar vidare om dagarnas rutiner på förskolan. Så utbryter han plötsligt:
- Men mamma, det behövde du inte säga! Det sade du ju igår. När vi läste boken.

Jaha, där ser man. Jag bara tjatar och tjatar om att det är torsdag och vad som händer idag.

Den goda cirkeln är bruten

Jag har varit inne i ett stim av god litteratur. Varenda bok som jag har läst sedan jag startade bloggen har jag gladeligen tipsat om.

Nu har det dock kommit in en riktigt ful fisk: Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Efter tredje sidan visste jag att det inte var värt att läsa vidare, men tvingade mig att göra det i allafall eftersom boken skall diskuteras på nästa bokträff. Det känns inget kul att komma dit och inte kunna delta i debatten. Nu ångrar jag å andra sidan att jag läste hela. Det hade varit värt att avstå debatten om man tänker på att jag istället slösade bort flera timmar på detta skräp.

Troligtvis blir det inte så mycket till diskussion ändå. Boken lämnar inget öppet utan skriver läsaren på näsan i all sin övertydlighet om den dåliga relationen, den skrala kassan, kontrasten mellan barnfamiljen och de glada unga resenärerna.

Bokens upplägg påminner starkt om en uppsats jag skrev om klassresan i femte klass. Jag beskrev noggrannt varenda detalj från när vi gick upp på morgonen till vilken mat vi åt vid varenda måltid. På samma sätt tycks von Zweigbergk ha problem med att sålla ut vad som kan vara intressant för läsaren och vad som bara blir tjatigt.

Det är mycket nu

Hantverkarna är i full gång. Projektet utökades med att göra tvättstugan i källaren funktionsduglig. Det går i ett rasande tempo där nere. Vi jobbar hårt för att hålla jämna steg. Igår var det byggmarknads-rejs utan dess like som resulterade i klinkers, bänkskiva och heltäckningsmatta.

På onsdag skall de sätta igång med ungarnas rum, vilket innebär att vi nu jobbar med att tömma det, intilliggande klädkammare och vindsförråd.

Med osviklig tajming har jag blivit superförkyld och skulle verkligen behöva ligga stilla i sängen.

Ha förståelse om ni inte hör så mycket från mig för tillfället.

Olika sort

Lille kusinen, 14 månader, är på övernattningsbesök. Han är Päppels raka motsats. Inte ett pip sade han när föräldrarna gick utan vinkade och kastade slängkyssar.

Sedan har vi blivit påminda om en del andra sidor som Päppel är helt befriad från. Rota i skåp med finporslin och slänga sig baklänges från stolar är två av dessa.

Jag får nog gå och lägga mig snart för kusinen sägs dessutom vakna två timmar tidigare än mina barn.

Veligt men bestämt

Äppel: - Varför skall vi ge Evelina en present?
Mamma: - Vi skall ju gå dit på kalas. Hon fyller år snart.
Ä: - Jag vill inte gå på kalas!
M: - Nehej, då går bara Päppel och jag.
Ä: - Och jag! Jag vill gå!
M: - Okej.
Ä: - Men jag tänker inte äta tårta!

Jag misstänker att han kommer att ångra sig på fler punkter.

Stolt mamma

Igår var vi på utvecklingssamtal. Här följer en sammanfattning av vad fröken sade om Äppel.

Äppel är en glad och underbar pojke. Det är så roligt att ha med honom att göra. Vi saknar honom på onsdagar när han inte är här.
Han har ett härligt självförtroende och är trygg i sig själv. Han är alltid positiv och sitter aldrig och har tråkigt.
Han äter bra med kniv och gaffel, har bra bordsskick och är väldigt hjälpsam och duktig i köket.
Äppel är så verbal. Han har ett stort ordförråd och komplicerad meningsbyggnad. Han tar in allting, funderar mycket och kommer med mycket kloka kommentarer.
Vi får inte glömma bort att han bara är tre år.

Förstår ni att jag måste skryta lite?

Smaken är som baken II

Jag har försökt påbörja namnprocessen för Pirum. Den går här hemma till så att jag föreslår namn jag gillar och maken ratar dessa ett efter ett. I slutändan har jag förhoppningsvis droppat något han gillar eller så har han vant sig vid ett av dem han först ogillade. Än så länge är det en bit kvar.

- Va? Är det ett pojk- eller flicknamn?
- Vad är det för namn? Det låter som en gammal tant!
- Nej, men var hittar du alla namn egentligen?

Härmapa

Äppel är Päppels stora idol. Det är fantastiskt roligt att se.

Klättrar han upp på en stol genomför hon samma bravad ögonblicket senare. Stoppar han handen i vattenglaset härmar hon omedelbart. Skanderar han bajskorv, bajskorv gastar hon efter som en papegoja med liknande betoning och intonation: ajka, ajka.

Synd bara att han inte är någon vidare förebild.

Smaken är som baken

Ungarna tog ett gemensamt bad i den minimala badbaljan i eftermiddags. Det är egentligen värt ett inlägg i sig, men strunt i det just nu.

Efteråt klädde jag Päppel i ett par lätt tvättblekta mörkblå mysbyxor, en tröja som tappat formen, men som fortfarande är ganska vackert randig trots att även den har bleknat lite i färgerna samt ett par röda mockasiner. Allt ärvt efter Äppel.

När hon tultade ut i köket utbrast Äppel:

- Vad fin du är Päppel!

Varpå Päppel sken upp och gick fram och bröstade upp sig stolt framför sin far som om hon sannerligen höll med om hur tjusig hon var.

Så nu vet jag vad Päppel skall ha på sig på barnkalaset på lördag.

Skvallerbytta

Päppel har lärt sig vad man gör när storebror är elak. Skvallrar för en vuxen som kan ta parti såklart.

Flera gånger om dagen utspelar sig följande scenario:

Äppel och Päppel leker. Päppel börjar gasta och tjuta. Förmodlingen för att Äppel har tagit något ifrån henne eller någon annan allvarlig oförrätt. Små steg hörs genom hallen och Päppel dyker upp i köksdörren med sur min och arga muttranden ivrigt pekande mot rummet där Äppel befinner sig.

Lätt skrattretande faktiskt.

Vinnande argument

Igår var det festlig påskmåltid här som sig bör. Till efterrätt serverades citronfromage. Eller citronfrosage, som Äppel envisades med att kalla det.

Jag försökte vispa ihop härligheten lite snabbt och smidigt redan efter frukost, men som vanligt fick jag konkurrens om bästa platsen.

- Snälla Äppel, jag måste stå här vid bunken när jag skall vispa. Du får akta dig lite.
- Men mamma, jag måste träna om jag skall bli kock! Jag kanske skall göra efterrätt i restaurangen och då måste jag lära mig! Du måste visa mig hur man gör!

Jag vill inte förstöra min sons karriär. Så det blev till att instruera honom bland bunkar och vispar och ta allt i ett lite lugnare tempo.

Ordvits

Igår vid middagen fick Äppel ett glas påskmust. Jag vet inte vad som gick fel i kommunikationen, men strax bad han om mer hussmuss.

- Nej, inte hussmuss. Det heter påskmust. Som påsk och must, förklarade maken. På jul fick du julmust. Det är nog samma sak, men kallas påskmust för att det är påsk.
- Aha, funderade Äppel. Imorgon, när det är långfredag, kan vi dricka påskjuice. Och till middag kan vi äta påskris.

Opassande

Imorse frågade jag Äppel om han ville vara påskkärring. Eftersom vi hade planerat en tur till Skansen med min pappa och hans fru tänkte jag att vi kanske skulle springa på en hel del sådana. Då kan det hända att en treåring blir mycket arg över att inte vara lika roligt utklädd som de andra.

Så det här var alltså en taktik för att slippa ett senare utbrott.

Äppel såg mycket road och förväntansfull ut när jag berättade att påskkärringar har kjol, förkläde och sjalett. När jag kom till att de också är målade med fräknar och röda kinder blev det verkligen fantastiskt intressant.

- Var skall vi måla, mamma?
- På dig.
- På mig? Åh, fantiserade Äppel med stort brett leende. Men sedan blev han ganska skeptisk.
- Men jag kan inte ha kjol på mig när vi åker till stan.
- Kan du inte? Varför inte?
- Det är inte så trevligt.
- Är det inte? Varför inte?
- Nej, det är det inte. Och morfar vill nog inte ha någon påskkärring.

Slutresonerat.