Döda vita män

Här diskuterar vi just nu Döda vita män av Johan Hakelius. Det är en bok med ett lite annorlunda upplägg. Den avhandlar nämligen, i mer eller mindre fristående kapitel, ett antal excentriska stofiler och deras egenheter.

Boken är underhållande emellanåt och en del av karaktärerna helt klart fascinerande. Däremellan känns den dock rörig och långdragen. Hur många gubbar orkar man hålla isär liksom?

Jag är inte helt klar över tanken med den här boken. Ska den läsas i sin helhet eller som en sidobok då och då? Som roman är den svårsmält, men ändå förväntas läsaren ibland minnas en herre från en annan episod.

Jag kan inte rekommendera boken. Jag tog mig faktiskt själv inte igenom den.