Ny chef

Päppel har varit världens enklaste bebis. Hon har alltid varit nöjd och glad och lätt att ha med sig i alla sammanhang. Hon har suttit snällt i vagnen när mamma sprungit på stan och charmat många sällskap medan mamma fikat. Hon har helt enkelt varit harmonisk och tillfreds med livet.

Lite skamfyllt måste jag erkänna att jag ibland skämtsamt har beklagat mig. Några gånger har jag beskyllt Päppel för att sakna ambitioner. Bara för att hon inte har varit så där skrikigt frustrerad och alltid velat klara nästa steg som Äppel.

Flera gånger har jag fått höra att lugna bebisar så småningom brukar utvecklas till riktigt j*kliga tonåringar. Det har jag bara skrattat åt. Det är liksom för långt bort för att oroa sig för. Men ingen varnade mig för att harmoniska bebisar kan förvandlas till ordentligt bestämda och manipulerande ettåringar.

Det är helt otroligt. Lilla söta Päppel bestämmer helt plötsligt här hemma och ingen vet hur det gick till. Hon kan sitta lugnt och fint och leka med något och plötsligt förvandlas till en argbigga. Hon skriker och gastar och drar oss i benen och ger sig inte förrän hon blir upplyft.

Allra mest kör hon dock med oss vid matbordet. Allt hon ser någon annan stoppa i munnen skriker hon till sig. Det spelar ingen roll om det är något hon ratat två minuter tidigare. Hon skall ha en ny bit. Och precis som första gången provsmakar hon för att sedan släppa demonstrativt på golvet. Sedan får hon syn på något annat hon skall ha och vrålar som en besatt tills det är i hennes hand. Notera att det är i handen det skall vara. Det är inte lönt att försöka stoppa något direkt i munnen. Den öppnar hon inte. Sträcker man fram en sked kniper hon ihop läpparna och gungar från sida till sida och skakar på huvudet.

Jag vet inte hur det är med er, men är det någon gång jag inte står ut med skrik (vi pratar illvrål) så är det vid matbordet. Så Päppel har helt klart en taktik här. Hon vinner jämt. Vi servar oavbrutet.

Jag har en fundering: blir arga ettåringar så småningom beskedliga tonåringar?