Jag har tidigare skrivit om flera av Maria Ernestams böcker och rekommenderat dem varmt. De brukar vara välskrivna med ett fint språk, bra driv och oväntade skruvar. På andra sidan solen lever dock inte upp till förväntningarna.
Stilmässigt påminner mig boken mycket om Vulkanens mun då den på ett övertydligt sätt ältar karaktärernas relationsproblem utan att komma någon vart. Innehållsmässigt är historien tunn och språkligt är den outvecklad. Jag läste vidare bara för att jag var övertygad om att det skull hända något oväntat och överraskande som vände upp och ner på hela boken. Jag förväntade mig något som skulle få mig att skratta åt mig själv och förstå att författarinnan egentligen hade lurat mig genom att använda sig av det enkla stilgreppet.
Vändningen kom aldrig och jag konstaterar att hela boken är ett intetsägande platt fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Visst är det tråkigt när det blir så där...man väntar på vändningen så kommer den inte?
Hoppas att din nästa läsupplevelse blir bättre.
kramar!
Skicka en kommentar