Äppel och Päppel skulle kunna slå ihjäl varandra. Äppel har haft bitmärken på armarna flera gånger i sommar och Päppel har just nu blåmärken på ryggraden efter att ha fallit offer för en trähammare. Pirum behandlar de dock som den ömtåliga docka hon är.
Det är helt underbart när Äppel säger att han vill vara med Pirum en stund och sitter och bara klappar. Eller när Päppel hämtar badrumspallen för att nå att komma åt att pussa henne på hjässan. Och nästan snäppet sötare är det när Pirum gråter och Päppel säger "Ååååh, bumman" med sin allra lenaste röst.
Jag måste minnas detta när Pirum får sitt första bitmärke.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
åh, det är så härligt så där i början.
innan de inser att bebisen faktiskt är något man behåller. ;)
passa på å njut
Åh vad mysigt!! :D
Skicka en kommentar