Ingen kan säga att jag inte har försökt att få igång den här förlossningen. Enligt läkaren som undersökte mig i fredags skulle barnets huvud behöva pressa mer neråt för att värkarna skulle starta på riktigt.
Efter att nattens smärtsamma förvärkar varit nära att lura mig har jag satt in det tunga artilleriet. I förmiddags försökte jag studsa barnet mot bäckenbotten genom att gå upp och ner för trappan otaliga gånger.
Sedan läste jag någonstans att det kunde hjälpa barnet att tränga ned om man satt i skräddarställning. Så jag försökte sitta avslappnat med benen under mig medan jag såg på film. Några krampkänningar och somnade fötter senare kan jag i alla fall konstatera att bebisen skruvar sig något hiskeligt nedåt. Det känns ungefär som att det är någon som försöker skära sig ut med kniv.
Nu har jag dock fått en tanke som jag inte kan släppa. Om det skall vara så svårt för den här ungen att komma nedåt efter att två andra banat väg; hur stort huvud har den egentligen då?
Hua.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar