Snart i mål

Pust. Varför väljer folk charter? Det är ta mig tusan enklare att köpa en flygstol och boka ett trevligt boende på plats.

När jag trodde mig ha klarat av alla val och äntligen skulle boka fick jag en ny överraskning. En hel sida med ytterligare tillval. Vill vi boka flygplatsparkering på Arlanda? Vill vi ha barnsäng, barnstol och sulky? Vill vi klimatkompensera?

Alltså, visst. De som kändes som extra service var väl trevliga, men de där som känns ganska tvingande och kostar extra. Vad skall det vara bra för? Kunde de inte ha stoppat in det i priset från början? Jag kände i allafall att jag blev lätt irriterad. Trehundra spänn extra för buss från flygplatsen till hotellet. Och fyrahundra kronor för mat på planet. Fast till barn under två år kunde man inte köpa mat och inte fick man ta med heller. Så jag ser framför mig hur Päppel kommer äta upp min måltid och jag får köpa en snickers av flygvärdinnan att leva på i sex timmar.

Tre telefonsamtal till webbsupporten gick åt till att reda ut alla krångligheter. Bamse-klubben gick till exempel inte att lägga till utan det fick kvinnan göra på andra sidan telefonen.

Nu är det bara betalningen kvar. Jag måste sätta över pengar till rätt konto för att slippa kortavgift på 95 spänn.

Jag säger bara: Den här resan får vara riktigt bra för att jag skall orka med charter en gång till.

Finns det svenskt kaffe på hotellet?

Alltså, det här med charterresa. Jag trodde att det skulle vara lätt. Jag förställde mig att jag skulle besöka en sajt och komma därifrån med en resa. Men det är så många val man måste göra!

Nu har jag bestämt oss för Fritidsresor. Det är billigare än Ving (och fler har jag inte orkat kolla) och flygtiderna är mer humana. Jag har dessutom lyckats spika att resan går till Gran Canaria. Då återstår ändå massor med beslut:

Vilket hotell?
Hur stor lägenhet?
Balkong eller markterass?
Vill vi betala för begränsad havsutsikt?
Skall vi köpa halvpension eller all inclusive?

Jag undrar hur jag skall komma till skott.

Vardagslyx

Idag är första lyxiga föräldraledighetsdagen sedan innan jul. Det vill säga en dag när det bara är Päppel och jag och vi inte har några måsten i form av BVC eller annat. Dessutom har jag tvättförbud eftersom maken skall köra pellets genom torkrummet ikväll. Så idag tänker vi se till att njuta ordentligt.

Jag tror att jag skall dricka kaffe och läsa. Och kanske vila en stund medan Päppel sover.

Barnasinne

Idag har vi varit ute och bättrat på sjöutsikten ytterligare. Medan jag måttade åt maken som kapade upp en stam såg jag hur Äppel låg stilla på rygg i skogsslänten. Efter en stund reste han sig och gick vidare med sin skottkärra.

- Vilade du en stund? frågade jag när vi kom ikapp kånkande på en stock.
- Nej, svarade Äppel med ett pillemariskt leende.
- Vad gjorde du då?
- Jag tittade på molnen.

Jag vill också vara tre år! Den där killen har något som jag känner igen, men tappat bort för många år sedan.

Förvirrad

Visst sägs det att man blir lite glömsk och förvirrad när man är gravid? Jag hoppas att det stämmer. Annars har jag alzheimers. Jag glömmer hela tiden vad jag var på väg att göra och går från olika ställen i huset i ogjort ärende. Jag har dessutom varit ytterst nära att glömma både arbetsmöten och promenadträffar, men har än så länge haft tur och blivit påmind på ett eller annat sätt.

Jag hade ett blogginlägg på gång tidigare, men gissa vad? Det är som bortblåst.

Lördagsnöje

Här sitter jag och bloggar en lördagkväll.

Loser, tänker ni. Då vill jag gärna påpeka att vi faktiskt har haft middagsbjudning här. Först lite snacks med tapenad och annat gott. Sedan en lax med pepparrotskräm och grönsaksströssel och slutligen frisk fryst citrontårta.

Visst låter det festligt? Det var det också. Det är bara det att vi småbarnsfamiljer festar på lite andra tider än andra så gästerna har gått för länge sedan och vi har hunnit natta barnen och diska.

Kelgris

Det är jobbigt med barn som vaknar tidigt en lördagmorgon. Men Päppel har en taktik som ändå gör att man mest blir lycklig. När hon får komma till vår säng skuttar hon inte runt som en kalv på grönbete som jag känner ett annat barn som gjort sedan sju månaders ålder.

Päppel lägger sig istället så nära hon kan och gosar. Så nära hon kan är detsamma som uppepå, men det är inget större bekymmer med en kropp som väger knappa tio kilo.

Först ligger hon sked med sitt huvud på mitt kind mot kind. Sedan vill hon komma ännu lite närmare och lägger sig som en halsduk. Och så riktigt borrar hon in sig med sitt lilla huvud.

Om man nu måste vakna klockan sju så är det här det bästa sättet.

Ögontjänare

Igår frågade jag Äppel om de hade åkt stjärtlapp på jobbet*. Jodå, det hade de. Fast Äppel fick inte åka i den stora backen förklarade han. Eftersom han inte hade hjälm. Då får vi väl ta dit hjälmen, sade jag. Det hade han som tur var glömt imorse för jag kom på att Päppel och jag skulle fara vidare med buss direkt efter lämning och det skulle bli grymt jobbigt att släpa runt på hjälmen hela dagen om det visade sig att hela grejen var ett påhitt av Äppel. Treåringar kan ha en del sådant för sig.

Så med rädsla för att riva upp sår frågade jag i eftermiddags om Äppel hade åkt stjärtlapp idag också. Jodå, det hade han. I stora backen också.

- Men du hade väl ingen hjälm?
- Nej, men jag åkte när fröken inte såg.

Kalla mig naiv, men jag trodde att detta var något man började med framåt skolåldern eller så. Jag känner att jag snart kommer att bli totalt utspelad av den här luriga typen.



* Här hemma slipper vi bekymret med att vara politiskt inkorrekta och säga dagis. Jobbet är det enda som accepteras av unge herrn.

Mitt nya jag

Jag gillar att resa. Jag gillar att uppleva andra kulturer, äta på restauranger med inhemska menyer och se annat än fasaden som byggts upp för turister. Jag sätter en stolthet i att finna mitt boende på plats och jag är lycklig att maken och jag hamnade på Galapagos minsta kryssningsfartyg (läs gammal segelbåt) med delad toalett och kock som sov på kökssoffan. Annars hade vi aldrig fått de naturnära upplevelser vi fick utan vallats i stora klungor utmed upptrampad stig.

Det är med viss fasa för vart mitt liv är på väg som jag sitter och tittar på charteralternativ och överväger fördelarna med att äta alla måltider i hotellets buffé. Det är med delade känslor jag väljer mellan Bamseklubben och Lollo & Bernie och funderar över varför lägenheterna är så illa planerade att barnen sover i det rum där man tittar på teve.

Jag undrar om jag vågar ta steget. Jag undrar om det finns någon väg tillbaka sedan.

Privatliv

Härom dagen kom jag på mig själv med att njuta av att låsa dörren om mig på toaletten. När jag var ensam hemma.

Förr kunde jag unna mig att lämna dörren olåst vid sådana tillfällen, men nu vet jag att det gäller att passa på när man får chansen.

Magen igen

Jag är lite nervös för att gå till jobbet imorgon. Den enda som känner till Pirums existens är nämligen min chef. Jag tyckte att det var lite tidigt att börja sprida nyheten innan jul och att det var perfekt att ta det efter långledigheten. Nu är det bara det att jag inte kommer att få en chans att berätta för någon. Det spelar ingen roll hur mycket jag skyndar mig. Magen kommer nämligen vara först in genom dörren.

Sedelärande

Idag när jag skulle iväg till spinningen (måste bara poängtera att jag tränade idag igen!) insåg jag att det låg en illaluktande bajsblöja i sophinken i badrummet. Så jag bestämde mig för att slänga den på vägen. Vår soptunna ligger nedanför en rejält brant backe så för att slippa ta ut mig innan spinningen slängde jag in den på golvet bakom förarsätet.

Ni förstår vartåt det barkar eller? Hur stor är chansen att en gravid småbarnsmamma kommer ihåg att påsen ligger där bak efter att ha startat bilen och kört de 30 meterna ner till vägen? Påsen gav sig inte till känna förrän jag skulle plocka ur träningsväskan vid gymmet. Ingen soptunna fanns i sikte så jag tackade min lyckliga stjärna för att det var tio minusgrader ute och lät påsen ligga kvar i bilen en timme.

Tror ni att jag kom ihåg att stanna vid soptunnan på vägen hem? Jojomen, någon del av hjärnan är visst fortfarande i funktion.

Livsfarligt

Här kommer jag att spendera timmar närmaste tiden.

Vad med böcker jag kommer bli tvungen att läsa!

It is sooo this season

Min kusin, designern, kommer också på middagen ikväll. Det är alltid lika spännande att se vad hon har på sig. Och lite mindre spännande att inse hur ute man själv är. Det spelar ingen roll om jag har ett sprillans nyinköpt plagg på mig. Kusinen är redan inne i nästa säsong. Eller nästnästa.

Nu har jag i och för sig inte ens ett nyinköpt plagg. Fast jag skyller som vanligt på mitt tillstånd.

Bortskämd

Finns det något trevligare än att komma bort till dukat bord, bli serverad mat och sedan åka hemåt när det är dags att diska? Vi skall bort på middag för andra kvällen i rad och jag känner att jag kan vänja mig vid detta. Eller snarare att jag redan har vant mig. Imorgon kommer det nog bli en kris här vid sexsnåret när jag inser att ingen kommer att lägga upp en smaskig anrättning åt mig och familjen.

Djupa frågor

Idag var vi på middag hos makens gudmor, 70+. På vägen dit frågade Äppel om hennes pappa var död. Jag var i och för sig inte helt säker, men hade mina aningar och gissade att det var han. Som vanligt var diskussionen inte slut. En treåring vill ALLTID veta varför. Så jag tog den enkla förklaringen och baserade det hela på ålder samt styrkte argumenten med att min mormor, morfar, farmor och farfar också var döda.

Det blev en hel del följdfrågor. Bland annat blev Äppel tydligen förvånad över att jag haft en farmor. Sedan lade han in en protest:

- Vi har din mormor på kort. Hon är inte död!
- Det stämmer att vi har kort från när du träffade henne när du var bebis, men nu är hon död. Vi kan inte träffa henne mer. Hon finns inte.

Kort paus.

- Du kanske får en ny mormor snart.
- Nej, tyvärr. Det får man inte.
- Då kan vi turas om med min mormor.

Magen

Tänkte bara berätta att jag har haft mammabyxor på mig ikväll. För första gången den här graviditeten. Vecka 14! Det är nog nästan rekord för mig som har en tendens att få kula snabbt.

Det är inte så att jag saknar mage, men den sitter helt enkelt så högt att jag faktiskt kan ha mina vanliga låga jeans än så länge. I övrigt börjar dock utbudet i garderoben bli lite begränsat. Så nu får jag väl börja använda de förhatliga resårplaggen om jag inte vill gå i klänning varje dag.

Cykelbyxorna var i allafall inte ens att tänka på imorse. Tro inte att det stoppade mig! Det fick bli shorts och öm rumpa.

Kompisar

Äppel trodde länge att kompisar var detsamma som barn. Det blev ganska lustigt när han frågade saker som:

- Är det här en kompisstol?
- Får kompisar dricka det här?

Missförståndet var helt och hållet vårt fel. När vi skulle iväg någonstans sade vi ofta att det skulle finnas en kompis där. Och ikväll kom jag på mig med samma dumhet. Vi hade bekanta till maken här på middag. Äppel härjade friskt med deras två barn. När de åkt frågade jag honom om det var kul med kompisar på besök.

Tänk om min man skulle säga att det blir jättekul att gå på middag hos hans kollega för där kommer finnas en kompis till mig. Jag kanske skulle bli lite förvirrad när det visade sig vara hans helt obekanta fru och inte en av mina kära vänner.

Dockteater

Äppel berättar ofta små sagor eller spelar upp samtal och scener om hur det till exempel kommer låta när han berättar en sak för sin förskolefröken. Idag är dock första gången jag hör honom leka med dockor som pratar med varandra. I allafall i den här omfattningen. Han pratar och pratar inne i vardagsrummet. Det jag först snappade upp var hur han med ynklig röst sade:

- Jag är så kissnödig.
- Gå och kissa då, svarade jag reflexmässigt.
- Nej, inte jag! Det är den här.

Som tur är förstörde jag inte leken med mitt avbrott. Just nu är det någon som steker pannkakor.

Sextioåtta skivor

Jag älskar smörgåsar! Finns det något godare än ett riktigt färskt bröd med bregott, ost och gurka? Eller med en skiva smakrik salami? Min bästa stund på dagen är när jag lämnat Äppel på förskolan och sätter i mig några mackor med kaffe.

Någonstans har jag dock anat att det kanske inte är så nyttigt med alla dessa smörgåsar. Den där rekommendationen om att äta sex till åtta skivor per dag känns ganska förlegad. Döm om min förvåning när exakt samma siffror dök upp i kostråden från barnmorskan. Så nu kan jag verkligen frossa med gott samvete det närmaste halvåret. Jag ser det faktiskt som en order.