lördag 4 januari 2014

Att glänta lite på dörren till mitt liv

Året som gick. Året 2013. Det var ett fantastiskt år. Inte minst var det otroligt bra väder nästan in i det sista. En riktigt härlig vinter med massor av snö som övergick i sommar utan en massa slask, regn och löftesrika vårdagar som allt som oftast är lurdagar med bakslag att vänta. Vi hade snö tills det blev metrologisk sommar. Så många dagar barnen och jag har spenderat utomhus tillsammans det här året! Vi ordnade ett litet Vasalopp för våra små kompisar och vi gjorde utflykter i strålande sol till vår istäckta sjö i påskas. Som vi har badat! För Äppel släppte bröstsimmet och han lyckades äntligen simma mer än tjugofem meter. Päppel lärde sig också och hittade samtidigt glädjen i att hoppa från bryggan. Om och om igen.

Jag började året förälskad. Det fanns en man som jag föll pladask för och som mina barn omedelbart tog till sin hjärta. Han gav oss många fina minnen.

Barnen och jag var på Kreta. Vår första utlandssemester efter separationen. En oändlig vecka av tid tillsammans.

Jag började springa igen. Jag gick en kurs i löpteknik och diskbråcken har efter det hållit sig i schack. Både Päppel och Pirum har lärt sig att cykla. Vi har läst massor med böcker. Vi tyckte mycket om svt:s julkalender och vi hade flera lugna dagar före jul då vi pysslade och slog in klappar tillsammans.

Tyvärr har det också varit ett ganska tufft år. Mannen som vi älskade försvann lika plötsligt som han klev in i våra liv. Nästan som att han aldrig hade funnits annat än i vår fantasi.

Den före detta maken och jag tappade helt förmågan att prata med varandra och ligger nu i en vårdnadstvist där socialtjänsten utreder vad de tycker är barnens bästa. Samtidigt ska vardagen fungera och vi kan inte ens komma överens om att köpa ett par stövlar till Päppel.

I början av året bröt Äppel armen. I samma veva fick vi influensa. På tre veckor var vi knappt utanför dörren. Armen läkte inte riktigt som den skulle och det  blev sjukgymnastik och återbesök innan han friskförklarades i slutet av hösten.

I oktober snubblade jag på min dysfunktionella fot och slog av en tand. En dyr och ganska besvärlig historia som kommer att följa mig under överskådlig framtid. Efter det har jag inte kunnat springa så mycket eftersom min kroniska lungsjukdom har gjort sig påmind med hosta och rosslande lungor.

Det här är ingen snyftkrönika. Jag mår bra och vet vid det här laget att det är de fina minnena som kommer att finnas starkast kvar. Jag har roligt; kompisar som jag skrattar med och ett jobb jag trivs på. Dessutom ser jag så otroligt mycket fram emot 2014. Vi ska flytta till ett hus närmare resten av vårt liv. Barnen är glada för närheten till skolan och kompisarna. Jag ser fram emot att ha sjön, kajakklubben och skidspåret inpå tomten. Jag längtar också till Alicante där vi ska spendera tolv ostörda dagar i vår.

Mest av allt ser jag nog ändå fram emot alla de där fantastiska stunderna som jag ännu inte vet något om. De som kommer infinna sig i soffan, på stranden, vid middagsbordet, i sängen, mitt i flyttkaoset eller närhelst jag minst anar det.


2 kommentarer:

Rosen sa...

Men oj vilket omtumlande år! Vi har setts för lite inser jag - ska bli bättre på att höra av mig.
Kramar!

Annan sa...

Livet ja. Det går upp och ner, superbra om man är bra på att minnas upp:en. Det tror jag på.
en kram får du iallafall, kram!
/Annan