Historien upprepar sig

Senaste gången Päppel var på simskolan betedde hon sig märkligt. Hon brukar längta efter att gå dit, men den här gången berättade simlärarna att hon bara hade stått och tittat och vägrat att delta i övningarna. Blyg som hon är hade hon heller inte yttrat ett ord.

Till mig sade hon efteråt att hon inte kunde simma för att hon hade så ont i fingret och pekade på ett minimalt sår. Jag tyckte att hon var i känsligaste laget och har ärligt talat gjort mig lite rolig på hennes bekostnad.

Det ångrade jag så fruktansvärt idag när hon klamrade sig fast och vägrade bli lämnad vid bassängen. Efter mycket lirkande gick hon med på att vara med om jag stannade vid bassängkanten. När det var dags att gå i poolen satt hon ändå kvar på mattan och grät. Till slut lyckades jag förstå att hon var så vansinnigt rädd för att doppa huvudet och heller inte vågade berätta det.

Jag har själv ett så tydligt minne från simskolan. Vi skulle doppa huvudet under en rockring och komma upp i mitten och sedan dyka ut igen. Jag var skräckslagen, men gjorde det ändå för att jag inte vågade annat.

Hur kunde jag missa tecknen på att hon är jag?