Imorse var jag med om en fantastiskt upplevelse. Jag mötte en gammal bekant på Kungsbron. Det var en kille som rörde sig i samma kretsar som jag under min studenttid. Vi hade ingen närmare relation utan sågs nog främst på blöta fester och har troligtvis aldrig utväxlat några djupare ord med varandra.
Nu såg jag honom alltså komma emot mig där på bron och hann tänka de vanliga tankarna om att titta åt ett annat håll för att slippa utbyta banala hälsningsfraser. Så blev det dock inte. Vi tittade varandra i ögonen och log brett när vi möttes. Ingen av oss saktade ner på stegen så det hela passerade på ett ögonblick, men det leendet inbegrep så mycket. Det var som att vi delade en stor hemlighet: där går du i din kostym och här är jag i min sidenklänning. Du kamouflerar dig bra i den stressade Stockholmsmiljön, men jag vet så mycket om dig som inte de andra människorna anar. Jag minns hur kul vi hade och vem du var innan du gick in i den här rollen. Jag känner dig och folk runt omkring oss vet inte ens om att vi har ett gemensamt förflutet.
Det mötet var så starkt att jag fick gåshud och jag är glad att vi inte stannade och pratade. Det hade förstört allt.
1 kommentar:
Wow! Jag får gåshud.. :)
Trevlig helg!
Skicka en kommentar