söndag 15 januari 2012

Så går ett år ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

2011 var ett tungt år. Jag fick en tankeställare kring min reumatiska sjukdom; en lungsjukdom som jag inte har funderat så mycket över eftersom den hållits i schack med mediciner. Under förra året försökte läkaren att fasa ut de mediciner jag ätit länge. Det blev ett försök som gjorde det tydligt att sjukdomen bara låg och väntade på att få en ny chans att härja fritt. Jag fick nya mediciner som knäckte min lever och sedan i maj äter jag ytterligare en sort som begränsar mitt liv och som vi ännu inte vet om den verkligen hjälper.

I början av juni rasade min kropp ännu litegrann. Jag fick helt oväntat två diskbråck. Det blev en ovisshet och en lång sommar där jag kände mig än mer begränsad av min kropp. Jag har inte längre ont och jag har förlikat med att jag inte har full rörlighet och känsel i vänster fot. Samtidigt är jag lite rädd för vad som händer härnäst.

I augusti bestämde maken och jag oss för att separera. Det gemensamma livet har varit jobbigt länge. Beslutet var lite av en lättnad, men ändå blev själva verkställandet såklart fruktansvärt jobbigt. Sedan slutet av oktober turas vi om att bo i vår gemensamma villa med barnen. Jag är alltigenom lycklig när jag är där medan de dagar jag är ensam i en hyrd stuga känns som att jag gör våld på mig själv. Jag har aldrig haft någon önskan om mer egentid. Att ha barnen omkring mig är självklart och nödvändigt för mig.

Jag ser att ni är många som troget tittar in här trots att jag har blivit så dålig på att skriva. Jag är verkligen glad för det, men känner att det är svårt att hitta de där ögonblicken av glädje som jag vill förmedla. De senaste veckorna har jag tänkt mycket på det symboliska i att det är nytt år nu. Dessvärre vet jag att det är en lång väg kvar innan kurvan pekar uppåt. 2012 kommer inte att bli mitt lyckligaste år som helhet, men det kommer säkert sluta långt mycket bättre än det börjar.

Nu vet ni i iallafall hur det ligger till. Kanske kan den vetskapen göra att jag kan skriva lite friare utan att känna mig pressad att prestera enbart roliga inlägg.

12 kommentarer:

Nea sa...

Känner med dig. Jättetråkigt och tuff tid du/ni går igenom :(
Att känna att man måste prestera i sina inlägg gör att man lått får skrivkramp.
Hoppas det ordnar upp sig med allt till det bättre snart!
Kram från en främling :)

Maj Korner sa...

Det är din blogg, du skriver precis den sorts inlägg du vill skriva. Är det dystert och svårt så kan det ibland lätta lite att skriva av sig. Så funkar det i alla fall för mig. Jag är inte alltid en muntergök, men det är en och annan som stannar kvar ändå. Dessutom kan det ibland kännas skönt med kommentarerna på "klagoinläggen" eftersom jag då inser att männniskor förstår och att andra har liknande erfarenheter. Det gör saker och ting lite ljusare, det med. Men det är så det funkar för mig, vi är inte alla likadana. Jag tänker då inte sluta läsa hos dig bara för att du inte är glad och god alla dagar. Så det så. Och det du går igenom nu, är rätt mastigt, på en gång dessutom.

Frösötös sa...

Å fina du ett sånt skruttår du haft! Jag skulle själv föredra att dra ett tjockt streck över 2011. Jag tycker att du ska skriva precis som du vill om och när du vill. Absolut inte känna att du måste prestera något. För min del tittar jag in för att jag tycker om just dig och inte bara för att roas.
Stor kram

Annan sa...

Usch. Jag hoppas det. Lite som att man bara kan ha roligt på riktigt med vänner som vet att man egentligen mår dåligt?
Fast man inte känner dig alls så -kram!

Äppelträdet sa...

Tack för era fina kommentarer!

Jag menade egentligen inte att jag känner press att bara skriva roliga saker. Mitt eget syfte med bloggen har dock varit att lyfta fram och belysa allt det fina i mitt liv. För att bli mer medveten om dessa delar helt enkelt.

Jag skulle kunna lyfta fram mycket positivt nu också och har flera gånger varit på väg att skriva om glädjen att bli spontanbjuden på middag efter en ensam helg eller liknande. Så har jag insett att jag inte kan skriva ett sådant inlägg utan att förklara varför jag är ensam en helg och hur jobbigt det har varit.

Frösötös sa...

Jag fick nyss ett mail från en överlycklig Mollie - bara så du vet :)
Kram

Äppelträdet sa...

Det var verkligen en soppa i sig, men jag är glad att klänningen kommer till användning och att den blir uppskattad! :)

Eva sa...

Nämen vännen då! Ibland blir allt bara skit! Tänker på Mia skäringers kloka ord ( jag har iallafall tagit mig till dem!). - det stod inte i mitt manus. Symboliken är att det inte alltid blir som man tror eller planerar men att det kommer gå bra , bara inte så som man trodde eller hade tänkt sig!
Det ordnar sig! Skickar en stor kram från götlaborg! // Eva

Fru Mju sa...

åh. jag har varit dålig på att blogga och läsa andras bloggar sen vi separerade så det här hade jag missat. jag känner också att 2011 var mitt tyngsta hittills samtidigt som beslutet om separation var en lättnad när det väl var fattat och på många sätt mår jag så mycket bättre nu. jag är så lessen att höra om din sjukdom, verkligen. skickar en stor varm styrkekram

Katinka sa...

Jag känner verkligen med dig. Lungsjukdomen och diskbråcken visste jag om, men att separera på det är ju tuffare än tuffast.

Skriv bara det du vill och var bara du. Kanske att det hjälper lite också? Massor av kramar från mig!

Äppelträdet sa...

Tack alla!

Septemberflikka sa...

Åh vad jag känner med dig! Vilket tufft år du haft! Inget roligt beslut att fatta men förhoppningsvis kanske det blir bra i slutändan. Hör av dig om du känner för en fika någon dag. kram