Inatt vaknade jag av att Pirum låg och bökade och gnydde och gick upp och hämtade henne för nattamning. Precis som vanligt alltså. Vad som inte var som vanligt var att jag plötsligt gick rakt in i något litet och mjukt som stod på vårt sovrumsgolv i kolmörkret. Päppel!
Jag hjälpte henne tillbaka i säng, ammade och fick även lagt Pirum och slumrat till när jag vaknade med en märklig känsla. Jag lyssnade noga och tyckte mig höra några extra andetag. Päppel igen. De här gången sade jag åt henne att krypa upp emellan maken och mig så att det blev slut på springet.
Nu sitter jag här och funderar över vad som hade hänt om jag inte hade vaknat till. Hade hon gått tillbaka och lagt sig själv då? Står hon ofta i vårt sovrum om nätterna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hon kanske går i sömnen? Det brukade min syster göra i tvåårsåldern.
Jag funderade också på det.
Maken berättade att hon hade gått ned för trappan i kolmörkret och satt sig på pottan samma natt. Vi får nog börja använda trappgrinden igen. Jag vill inte ha någon som störtar utför.
Skicka en kommentar