Egentid

Idag har jag varit på stan. De senaste gångerna (läs åren) jag har kryssat fram på Drottninggatan har jag noterat att jag blir stoppad av varenda välgörenhets- och miljöorganisation när jag går med barnvagn. Går jag utan slipper jag nästan alltid deras närmanden.

Det skulle kunna vara så att de siktar in sig på människor med barnvagn för att de har svårare att slinka undan. Men jag tror snarare att det beror på att de tror att vi har all tid i världen och går på stan och strosar och dricker latte varje dag.

Fel! Fel! Fel! Min tid på stan är ytterst begränsad och mycket helig. Och skulle jag ha en stund över så vill jag inte prata med Greenpeace (eftersom de ändå redan har värvat mig). Det finns viktigare saker att göra.

Stopp, stopp, stopp!

Det går för fort! Pirum skrattar och jollrar och beter sig inte alls som det nyfödda spädbarn jag vill ha kvar ett bra tag till.

Hon har alldeles för bråttom. I helgen vände hon sig till mage.

Ärligt talat. Hon är tio veckor. Drygt två månader. Borde inte hon ligga som ett paket och bara sova?

Aromer

När jag läser mitt förra inlägg inser jag att det kanske inte framgår att det alltså är två lingon i smeten.

Jojo, lingongodis skulle det ju vara. Ungefär samma bärhalt som köpegodis kan jag tänka. Fast vi skulle behöva lite smakförstärkare.

Kalas

För någon med drygt två månader kvar till födelsedagen funderar Äppel väldigt mycket på sitt kalas. Idag insisterade han på att göra godis till fiskdammen på de lingon som han plockade igår. När jag argumenterade att godiset skulle hinna bli dåligt kom han på att han kunde göra till Päppels kalas istället. Eftersom det är mindre än två veckor dit fick jag ge med mig.

Så nu har vi små byttor i kylen med en röra gjord på socker, kakao, mjölk och havregryn. Och så två lingon då.

Bad food day

Idag blir det mackor till lunch. Det är första gången sedan jag köpte min våg.

Någon gång ibland får man väl unna sig?

Festligt

På väg hem från förskolan kom Äppel på att han glömt några stenar han hade tänkt ta hem.

- Då får vi ta dem en annan dag, sade jag.
- Ja, för jag skall ha dem i fiskdammspåsen på mitt kalas.

Drömmar

Vi har varit borta på middag. I bilen på väg hem pratade Äppel och jag om hästar. Det började med att han tyckte att vi skulle köpa en och utvecklades till en helt underbar konversation. Här är några delar:

- Om vi köper en häst, försöker han.
- Vi kommer inte köpa en häst. Det är för mycket jobb.
- OM vi köper en häst.
- Vi kommer inte köpa någon häst, upprepar jag.
- Men om vi råkar köpa en häst kan Anna få rida på den. Då får vi bygga en sådan där trappa som hon kan stå på så att hon kan komma upp. Och så får hon ha en hästhjälm.

....

- Du får köpa en häst själv när du blir vuxen.
- Men jag vet inte vad den kostar.
- Det berättar nog den som vill sälja hästen.
- Men när blir jag vuxen?
- Det är ganska långt kvar.
- Först måste jag gå i skolan ett år. Och växa och växa och växa. Sedan blir jag vuxen. Han som jobbar i skolan berättar nog vad en häst kostar. Och så måste någon ge mig pengar. Jag måste nog gå till banken. Sedan kan jag köpa en häst. Jag måste köpa en plånbok också.

...

- Det kanske är någon som ringer till mig. Den kanske har en hästmamma och en hästpappa och en hästbebis och frågar om jag vill köpa dem. Och jag säger "ja, jag kommer" och den kanske säger att den vill sälja sitt hästsläp också, men inte sin bil. Jag tar min bil och åker dit. Men jag får nog köpa en ny häst för det finns kanske ingen som vill sälja sin. För de kanske tycker om sin häst.

Det snurrade så mycket tankar i Äppels huvud. Han kom också fram till att för att sköta en häst behöver man plantera, bygga ett stall och ge den mat. Men om man har en stor gräsmatta behöver man egentligen bara ge hästen vatten. Han var så inne i sina drömmar så att när vi kom hem frågade han om vi inte kunde fortsätta att prata om hästarna trots att det var långt efter läggdags.

Jag tror att vi måste hälsa på några hästar snart.

Fågelunge

Om man lägger en filt över ögonen på en trött bebis slocknar den genast.

Det har i allafall funkat på alla våra.

Lockande

Amelia har skickat mig ett erbjudande. För cirka sjuttio spänn får jag tre nummer av tidningen, ett läppglans och två biobiljetter.

Jag vill inte ha tre nummer av Amelia. Jag vet att jag bara kommer att få ångest över att jag inte läser dem. Och jag vill verkligen inte ha ett läppglans.

Två biobiljetter skulle jag dock kunna få användning för och det känns korkat att inte köpa dem för trettiofem kronor styck. Å andra sidan är det knappast försvarbart att slänga tre olästa tidningar och ett oöppnat läppglans.

Vattendjur

- Päppel, skynda dig och ät upp så att vi kan gå och duscha.
- Färdig!

Bara jag

Imorse tog jag en latte med fralla på kafé. Pirum sov i vagnen som jag avsiktligt ställde bakom min rygg.

För en liten stund glömde jag att jag var trebarnsmamma. Där fanns bara jag och min bok. En liten välbehövlig paus från ett liv som jag älskar.

Verklighetsuppfattning

Igår passerade vi en förskola.

- Mamma, är det där ett annat dagis? frågade Äppel.
- Ja, svarade jag.
- Men, dagis brukar inte ha cyklar.
- Det är en del som har det. Det är inte så många dagis som har vävstol och sågbänk på gården.
- Men sågbänken har vi inte gjort själva. Den har Kaspers pappa byggt.
- Ja, men jag tror inte att de har gjort cyklarna själva heller.

Hon älskade

Vi diskuterar just nu Hon älskade av Helena Henschen i bokklubben. Boken handlar om hennes farmor Signe. En självständig kvinna som var både berest och politiskt engagerad. Hon var aktiv i Fredrika Bremer-förbundet och under andra värlskriget var hon med och byggde upp en svensk motståndsrörelse.

Boken är en blandning av biografi och fiktion då Helena Henschen själv fyller ut där hon saknar kunskap. Det är en fascinerande berättelse om ett gripande levnadsöde. Ändå blir boken lite långrandig emellanåt. Speciellt när det kommer till kärlekshistorien med Oskar Vogt och relationen till hans hustru. Ändock läsvärd.

Tack för den

Dags att gå till förskolan om en kvart. Nu börjar det regna!

Vem är vem?

Vi leker frisörsalong. Äppel tycker inte att den är helt autentisk.

- Hos en riktig frisör är det många passagerare... eh... patienter.

Urmodigheter

När jag fyllde tolv år fick jag en stereo. Den har tjänat väl och lever än. Det var länge sedan den stod på paradplats i flickrummet eller något vardagsrum, men den har också haft en tid på min arbetsplats. När vi flyttade till öppet landskap passerades klenoden dock till källaren. Nu är det dags för dess renässans.

Idag har jag monterat stereon i barnens lekrum och dammat av mina kassettband med Saltkråkan, Skogsmulle och Emil i Lönneberga. Detta var dagens lockbete.

Hela vägen hem från förskolan funderade Äppel:
- Mamma, får jag lyssna först på bandet?
- Ni kan höra samtidigt.
- Kan man lyssna båda två?
- Ja, alla kan höra samtidigt. Många på en gång.
- Står bandet bredvid soffan? Hur skall man få ljudet till örat?

Väl hemma stod Äppel och stirrade på kassettbandet som snurrade medan Päppel dansade glatt till Hujedamej sånt barn han var. Man kan ju tro att pojken aldrig har hört på radio.

Upprop

Jag var duktig i skolan, men tyckte inte om den. Matteböckerna räknade jag ut på nolltid. Istället för att få mer stimulerande uppgifter fick jag nya böcker med likadana tal att räkna vidare på rutin.

I syslöjd har jag alltid känt mig värdelös. Jag sydde sneda sömmar och fick repa upp. Varje gång. Att jag frivilligt har virkat sedan långt innan jag började skolan var det ingen som tog fasta på eller brydde sig om att utveckla. Jag fick bara virka samma töntiga apa som alla andra. Idag har jag förvånat insett att jag kan sy både fina lapptäcken och laga kläder. Fast kanske inte på exakt det sätt Berit eller Eva tänkte.

Kanske har den kommunala skolan blivit bättre och mer anpassad efter individen. Men jag tror fortfarande att barnen helst skall stöpas i samma form. Stoppa det!

Hjälp till att se till att Waldorfskolan med Sveriges enda godkända alternativa skolplan får fortsätta finnas. Skriv på uppropet!

Tappar räkningen

Jag har vant mig vid tre barn. Det tog inte många dagar förrän det kändes som den naturliga vardagen. Numera är det en baggis att bara ha hand om två. Då kan jag typ måla om ett rum samtidigt.

Jag undrar dock om jag skulle kunna vänja mig vid fem. Det kändes helt kaotiskt den halvtimme jag var ensam med ett sådant gäng idag. Samtidigt som jag höll på att torka en som besökt pottan behövde en annan snabbt ha hjälp med kläderna för att hinna till toaletten. Då passade två på att börja rymma ner mot vägen och ytterligare en stod och tjatade om att jag skulle komma och titta på ett husbygge. Ungefär där började Pirum att skrika efter mat.

Nu låter det visst som att de var fler än fem. Så kändes det också.

Verklighetschock

Jag gillade Dirty Dancing. En gång såg min syster och jag den två gånger på raken.

Jag hade en plansch med de tre huvudpersonerna på väggen.

Det känns lite konstigt att plötsligt inse att Patrick Swayze var född 1952. Han var alltså bara två år yngre än min pappa. Läskigt.

Uppfylla drömmar

Den här terminen har förskolan slutat servera hirspannkaka en dag i veckan. För att slippa tjatet har fröken sagt åt barnen att ta med pannkakor på fredagsutflykten istället. Så nu har Äppel tjatat här hemma några veckor.

De här veckan lovade jag att steka de efterfrågade godbitarna. Då förklarade Äppel plötsligt att de skulle vara honung på. Det har tydligen Liv. Det låter jätteäckligt. Men man kan inte alltid säga nej.

Jag hoppas att jag ligger på plus ett tag.