Prövad

Det har varit slitit de senaste veckorna. Det började en onsdag med klass två-varning i hela Stockholmsområdet. Jag pulsade på bilvägen på morgonen och fann en buss som tog mig till stan, långsamt men säkert. Ett par timmar senare insåg jag att det inte gick att ta sig hem på samma sätt. Jag bestämde mig för att kasta mig i en taxi redan vid lunchtid för att försöka komma fram till mina barns förskola och skola innan läget skulle bli ännu värre. Dit kom jag, men inte längre. Min bil, som stod på pendelparkeringen sedan dagen innan, var totalt insnöad. Mina tre barn och jag promenerade ett par kilometer i snömassorna till vänner som bjöd oss på middag. Därefter tog vi taxi hem och möttes av lårhög snö och strömavbrott. Dessutom hade min mobil laddat ur och jag var lätt förtvivlad. När strömmen kom tillbaka strax efteråt snyftade jag lite.

Några dagar efter detta frös vattnet. Hela dagen var vi utan. Min snälle svåger lokaliserade proppen och stod med hårtork i kylan. Sedan gick inte rören ihop utan vattnet sprutade istället ut under huset. Lyckligtvis är grannen rörmokare och kunde rycka ut med nya rördelar.

Efter det har det bara fortsatt att snöa. Det faller ett par centimeter så gott som dagligen och jag skottar ryggen öm. Två gånger har jag fastnat med bilen. En gång så illa att jag fick åka buss med barnen och till slut stod med tårar i ögonen på förskolan. Då fick jag acceptera att ta hjälp av en snäll dagispappa som körde oss hem, drog loss bilen och skottade parkeringsplatsen.

Ibland undrar jag vad jag har gett mig in på. Arbetet var jag beredd på, men känslan av otillräcklighet och beroende är värre. Jag hoppas att jag glömmer den känslan när det blir vår.