Camilla Läckberg protesterade ganska stött när jag berättade att jag inte är så förtjust i deckargengren*. Hon tyckte att jag generaliserade för hårt och att det finns så många typer av deckare att man inte kan avfärda alla på en gång. Där ger jag henne rätt, men svenska kriminalromaner fortsätter jag att dra över en kam. Jag har läst Mankell, Marklund, Läckberg och flera andra och jag tycker fortfarande att det är samma platta språk, torftiga handling och löjliga intriger. Just själva mordgåtan kan väl roa mig som ren förströelse, men de där fåniga poliserna och deras knackiga relationer skulle jag gärna vara utan.
Den farliga leken av Mari Jungstedt är inget undantag. Det var kul att fundera en stund över vem mördaren var, men det var solklart redan efter halva boken så där försvann det nöjet. Jag lägger ännu en författare till handlingarna och låter meddela att jag inte är omvänd i frågan om svenska kriminalromaner.
* Och jag som ville förklara det bara för att hon inte skulle ta det personligt när jag gav hennes bok ett lågt betyg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag håller helt med dig.
Jag håller också med, tycker att svenska deckare är lite pinsamma och med struliga huvudpersoner och så, klarar inte av att se filmatiseringar heller. :-D
kram och ha en fin fin sommar!
Mjaaa, jag tycker nog att det är orättvist att dra dem alla över samma kam, faktiskt. Mari Jungstedt håller jag till punkt och pricka med om - framför allt för hur illa hon behandlar språket.
Men, Åsa Larsson och Anna Jansson t ex gillar jag. Åke Edwardsson också. Har du provat Johan Theorin?
Jag tror att jag har läst något av Anna Jansson, men inte de andra.
Just nu ser jag fram emot en hel del annan litteratur, men jag ska spara listan om jag får för mig att ge deckarna en chans i framtiden.
Det är bara nutida du menar då? Hur är det med Maria Lang och Stieg Trenter?
Skicka en kommentar