Låt oss tala om känslor

 När vi cyklade till lekskolan i morse satt Parum bak i barnstolen och funderade.

- Mamma, ibland är du ledsen. Ibland är du arg på mig och då blir jag ledsen.

Det drabbade mig. 

Fest som fest

Igår eftermiddag var det en liten avslutningsfest på förskolan. Eftersom Parum hade varit där hela dagen hade jag tagit med en ren skjorta för säkerhets skull.

Väl på plats frågade jag om han ville byta och han sken upp som om det vore ett fantastiskt erbjudande. Ända till han såg den kortärmade randiga skjorta jag plockade fram.

- Nej, inte den! Jag vill ha pepparkaksgubben.

En salig röra

På frågan om vad han vill ha till frukost svarar Parum alltid samma sak:
- Bara blåbär och hallon och väghurt* och müsli och flingor.
När jag har hällt upp allt tittar han på mig och säger:
- Nu jag vispa?

*Detta betyder helt vanlig yohurt och inget veg-alternativ som man lätt kan tro.

Majväder

Det var fem grader kallt i morse, men åtminstone lite sol. Igår var det omväxlande regn och snöblandat regn.

- Titta. mamma! Det snörar! sade Parum.
- Ja, usch!
- Nej, inte usch. Nu kommer lultomten snart.

Tacksamhet

Alltså, entusiasmen man kan uppbringa när man packar upp matkassar!

- Åh, en sån!

- Ja, det är en sötpotatis.

- En till! Vag elkar den! Och väghurt! Vag elkar den osså! Mamma, titta! En liten ost!
- Ja, vad bra. Vi lägger den här.
- Äpplen! Åh! Och broccoli! Åh! Oj, titta mamma!

- Ja, grönkål.

- Åh! Och en stor ost! Dom bästa kompisar!

Trevligt sällskap

Vi har haft en intensiv och social helg.

- Har du haft roligt i helgen, Parum? frågar jag.
- Var det roligt med Thor?
- Ja! svarar Parum glatt.
- Och roligt med Jenny?
- MmmMmm. Å voligt dig, mamma!

Berätta vad jag tänker, mamma!

Ibland när vi frågar Parum vad han har fått till lunch på förskolan funderar han en stund innan han säger:

- Berätta mig, mamma!

Jag har tolkat det som att han helt enkelt inte kommer ihåg och tänker att jag vet vad de åt. I morse började han dock att försöka berätta något om en av Äppels kompisar och orden kom liksom inte fram. Då drog han till med samma uppmaning. Han tänker alltså att jag helt enkelt borde kunna tala åt honom när han inte vet vad han ska säga?

Måste man så måste man

Jag har en bok under armen. Parum står bakom mig och drar i den:
- Parum måste ha den!
- Nej, det är min bok. Jag ska läsa den.
- Jo, Parum MÅSTE ha den!

Jag tar fram boken och inser att jag har en pixiebok som bokmärke. Det är den som Parum tydligen inte kan leva utan just nu.

Utforskning

Det börjar bli hål på ullbyxorna så här i slutet på säsongen. Bara ett litet, konstaterade Parum igår.

De han fick på sig imorse var dock värre.

- Oj, stora hål! En, två, tre hålor! utbrast han fascinerad.

Alla goda ting är fyra!

Det finns en Parum. Han är två och ett halvt år och alldeles, alldeles underbar.

Den som ändå hade en säng

Jag har just flyttat. Det är fantastiskt. Nu har jag ett hus som är dubbelt så stort som tidigare och min åttaåriga son behöver inte längre dela rum med mig utan får ett helt eget. Den stora sexåringen var snabb att önska sig samma sak medan lilla fyraåringen såg chansen att flytta in permanent hos mig. Det får hon ju så gärna. Problemet är bara att vi sover så risigt i en gammal nittiosäng. Nu drömmer jag om en stor, lyxig bädd där alla barnen kan känna sig välkomna när de känner att de egna rummen blir för ödsliga.



Så nu hoppas jag vinna den här fantastiska sängen hos attvaranågonsfru.

Nedräkning

Om fyra dagar går flyttlasset. Till ett hus som är större, närmare barnens skola och annan miljö som jag rör mig i. Livet kommer bli bekvämare och enklare. Om jag ska tro min hjärnas gränsfulla fantasier kommer det också bli mer harmoniskt och jag själv en mer kreativ människa.

Jag har beställt inspirerande magasin att läsa i en korgstol på verandan och har samlat på mig idéer till kojor som ska byggas och hantverk som ska ge hemmet dess rätta karaktär. Jag ser framför mig middagar med egenodlade grönsaker och enkla blomsterarrangemang.

Nu ska jag bara köpa en korgstol och gå ett par kurser så är mitt liv fulländat.

Ett steg fram och ett dussin bak

Det går inte så bra det här. Och då menar jag inte bloggandet.

Min start på det nya lovande året blev att vi rev upp kontraktet på huset jag hade köpt. Det visade sig helt enkelt vara för mycket kostsamma bekymmer att åtgärda.

Jag ska väl vara glad att jag upptäckte det i tid, men det känns som en klen tröst när jag hade byggt upp alla mina framtidsdrömmar runt det.

Att glänta lite på dörren till mitt liv

Året som gick. Året 2013. Det var ett fantastiskt år. Inte minst var det otroligt bra väder nästan in i det sista. En riktigt härlig vinter med massor av snö som övergick i sommar utan en massa slask, regn och löftesrika vårdagar som allt som oftast är lurdagar med bakslag att vänta. Vi hade snö tills det blev metrologisk sommar. Så många dagar barnen och jag har spenderat utomhus tillsammans det här året! Vi ordnade ett litet Vasalopp för våra små kompisar och vi gjorde utflykter i strålande sol till vår istäckta sjö i påskas. Som vi har badat! För Äppel släppte bröstsimmet och han lyckades äntligen simma mer än tjugofem meter. Päppel lärde sig också och hittade samtidigt glädjen i att hoppa från bryggan. Om och om igen.

Jag började året förälskad. Det fanns en man som jag föll pladask för och som mina barn omedelbart tog till sin hjärta. Han gav oss många fina minnen.

Barnen och jag var på Kreta. Vår första utlandssemester efter separationen. En oändlig vecka av tid tillsammans.

Jag började springa igen. Jag gick en kurs i löpteknik och diskbråcken har efter det hållit sig i schack. Både Päppel och Pirum har lärt sig att cykla. Vi har läst massor med böcker. Vi tyckte mycket om svt:s julkalender och vi hade flera lugna dagar före jul då vi pysslade och slog in klappar tillsammans.

Tyvärr har det också varit ett ganska tufft år. Mannen som vi älskade försvann lika plötsligt som han klev in i våra liv. Nästan som att han aldrig hade funnits annat än i vår fantasi.

Den före detta maken och jag tappade helt förmågan att prata med varandra och ligger nu i en vårdnadstvist där socialtjänsten utreder vad de tycker är barnens bästa. Samtidigt ska vardagen fungera och vi kan inte ens komma överens om att köpa ett par stövlar till Päppel.

I början av året bröt Äppel armen. I samma veva fick vi influensa. På tre veckor var vi knappt utanför dörren. Armen läkte inte riktigt som den skulle och det  blev sjukgymnastik och återbesök innan han friskförklarades i slutet av hösten.

I oktober snubblade jag på min dysfunktionella fot och slog av en tand. En dyr och ganska besvärlig historia som kommer att följa mig under överskådlig framtid. Efter det har jag inte kunnat springa så mycket eftersom min kroniska lungsjukdom har gjort sig påmind med hosta och rosslande lungor.

Det här är ingen snyftkrönika. Jag mår bra och vet vid det här laget att det är de fina minnena som kommer att finnas starkast kvar. Jag har roligt; kompisar som jag skrattar med och ett jobb jag trivs på. Dessutom ser jag så otroligt mycket fram emot 2014. Vi ska flytta till ett hus närmare resten av vårt liv. Barnen är glada för närheten till skolan och kompisarna. Jag ser fram emot att ha sjön, kajakklubben och skidspåret inpå tomten. Jag längtar också till Alicante där vi ska spendera tolv ostörda dagar i vår.

Mest av allt ser jag nog ändå fram emot alla de där fantastiska stunderna som jag ännu inte vet något om. De som kommer infinna sig i soffan, på stranden, vid middagsbordet, i sängen, mitt i flyttkaoset eller närhelst jag minst anar det.

4. Kolla! Här är en bild från mitt vardagsrum

Alltså, det här är egentligen lite fusk. Så här prydligt har mitt vardagsrum bara varit en dag. Med tanke på att jag har tre barn och att vardagsrummet upptar ungefär en tredjedel av vår boyta vore det konstigt om det var så här spartanskt och piffigt.

Men fint är det! Nästan så att jag blir lite sugen på att bo kvar, men det ska jag alltså inte. Jag ska snarare se till att det är lika fint imorgon för då kommer det spekulanter.

3. En grej jag skulle vilja lära mig

Dansa! Riktig styrdans!

Mest för att jag trodde att jag kunde lite halvhyfsat innan jag åkte till Hallunda på dans en fredagskväll. Vet ni att bugg inte längre se likadant ut som när jag gick på buggkurs på mellanstadiet? Och vet ni hur jobbigt det är att varje dans är fyra låtar när man känner sig som ett kassaskåp som någon stackars man får släpa runt på?

- Revansch, säger jag bara.

2. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att tatuera in ett citat från en låttext i svanken…

Jag har redan två tatueringar. Jag kan inte påstå att jag identifierar mig med dem eller att jag tycker att de är särskilt vackra. Däremot är de en del av min historia och har blivit en lika naturlig del av mig som mina födelsemärken och mitt blindtarmsärr. Jag tänker sällan på dem och kommer aldrig att ångra att jag gjorde dem.

En text däremot! Den måste man ju verkligen stå för. Jag skulle vilja ta något svenskt och insiktsfullt. Det finns så många vackra texter. Det enda som poppar upp i mitt huvud är dock And then I go and spoil it all by saying something stupid like "I love you".

Med tanke på pistolen får jag väl leva med det.

1. Kolla! Här är en bild jag gillar som jag hittade i min telefon.

Det här är några av mina systrar och de flesta av våra barn. Bilden är tagen på en blåsig strand utanför Varberg på självaste julafton.

Nytt år, nya friska tag

Min blogginspiration har uppenbarligen gått på sparlåga ett bra tag nu. Jag hoppar på Lisas bloggkalender och ser om det kan hjälpa mig att komma igång.

När minnet sviker

- Jag kommer inte ihåg, utbrister Päppel.
- Minnet har försvinnet.

Medelålders får plötsligt en ny innebörd

Här sitter jag en fredagskväll och stickar och tittar på julkalendern. Det ena borde på något vis ta ut det andra.

Viktiga frågor

Jag funderar en hel del över de stora frågorna så här i adventstider. Hur många lussekatter får man egentligen äta i veckan? Gäller särskilda regler om barnen har varit med och bakat, men inte är med vid ätandet?

Kontraster

Vi har skapat små söta ulliga tomtar idag. Det kändes genuint.

Sedan byggde Äppel och Päppel mikrofoner av överblivet material och gjorde om krubban till en rockscen åt tomtarna. Det kändes väldigt modernt, på gränsen till hedniskt.

Autentiskt

Barnen leker kalas.

- Jag skulle ha sojakorv, eller hur? Jag var allergisk mot laktos, säger Päppel.
- Nej, sojakorv äter man om man är vegetarian, rättar Äppel.
- Pirum och jag var vegetarianer. Visst Pirum?
- Det var jag också, tillägger Päppel.
- Och jag skulle inte ha det här brödet. Jag tålde inte mjölk.

Det är mörkt nu

Jag upptäckte just, i jobbtoalettens obarmhärtiga ljus, att jag har lila strumpbyxor på mig. När jag tog på mig dem imorse var jag säker på att de var bruna.

 I övrigt är livet inte så illa. Jag ska försöka bli bättre på att skriva. Jag saknar det emellanåt.

Det här inlägget är på riktigt

Päppel är en lättskrämd flicka. Det har givetvis lett till att jag vid flera tillfällen har påmint om att en film eller en bok inte är på riktigt. Tyvärr misstänker jag att min välmening har bidragit till att hon har det lite svårt med verklighetsuppfattningen.

När vi var på Astrid Lindgrens värld i somras brottades Päppel med sin empati när Anton fastnade med tån i en råttfälla.
- Mamma, är det här på riktigt?
- Nej, det är ju en berättelse från en bok.
- Men finns inte Emils pappa i riktigheten?
- Nej, det är bara en skådespelare.
- Men det är en riktig människa?
- Ja, alltså mannen där framme finns ju på riktigt. Nu spelar de bara teater. Som en lek, kanske man kan säga.
- Men då har han ju en råttfälla på tån. Har han ont på riktigt?

Häromdagen utbrast Päppel att en man som körde lite konstigt var helt värdelös.
- Det tycker jag inte att du ska säga. Det är inte snällt.
- Det var två stycken som skulle springa och försöka ta en nyckel.
- Var då? På förskolan?
- Nej, på teve. Pappa sade att killen var helt värdelös.
- På Fångarna på fortet? Jag tycker inte att det är så trevligt att säga så. Han var kanske inte så bra på det, men han är säkert jätteduktig på annat. Man är ju bra på olika saker.
- Men han fanns ju inte på riktigt.

Torsdagsbarn

Jag läste nyligen Torsdagsbarn av Sonya Hartnett. Det är en bok om en familj med ett fascinerande levnadsöde. På något sätt kom jag idag att berätta för barnen om den lille pojken Tin som väljer att leva sitt liv under jorden där han gräver gångar. Först under familjens hus, men efter att det har rasat ner i marken, allt längre och längre bort.
- Hände det i riktigheten? undrade Päppel fascinerat.
- Nej, alltså det var bara en bok.
- Men hur gick det för honom vid raseriet? fortsatte Äppel funderandet.
Ibland blir det fel, men ändå rätt på något sätt.

Här kan ni läsa vad jag och andra tyckte om boken.

Skitgöra

Häromdagen ropade Päppel på mig från toaletten. Hon ville att jag skulle hjälpa till att torka henne eftersom hon var lös i magen. Jag tyckte att det var ett fullt acceptabelt önskemål från en femåring även om hon normalt sköter det där själv sedan åtminstone ett år tillbaka.
- Jag ropar alltid på pappa när jag har bajsat hemma hos honom, sade hon sedan.
- Jaså? Varför då? frågade jag förvånat.
- Jag kan ju redan torka mig själv så då kan lika gärna han göra det.

Speciellt till dig, kära mor

I torsdags hade Päppel och Pirum med sig varsitt kort från förskolan. De skulle ligga i kylen hävdade Päppel. Jag misstänkte att det kanske hade något med mors dag att göra och påminde lite diskret imorse.
- Idag är det mors dag.
- Är det? Då måste jag göra något fint, sade Äppel som har lite livserfarenhet.
Päppel såg fundersam ut en stund och utbrast sedan:
- Är det du som är mor?
- Ehh. Ja.
- Åh, då ska du få korten som ligger i kylen. Fröken sade att vi skulle ge dem till mor på mors dag.
- Va? Jag trodde vi skulle ha med dem till Nicolina på hennes kalas, utbrast Pirum förvånat.

Kvällsrundan

Jag älskar den där lilla turen runt trädgården på kvällen när jag plockar in dynor, stänger sandlådan och tar in tvätten. Alltid är det några skor som har kastats av ett sommarrusigt barn eller någon blomma som behöver vattnas. Jag är glad att det varje kväll finns någon anledning att ge sig ut efter att barnen har lagt sig för ofta dröjer jag mig oplanerat kvar en stund, rycker ett ogräs och tar in allt det som jag gillar med min plats på jorden.

Att vilja eller inte vilja. Det är avgörande.

Jag hade tänkt mig att Päppel skulle lära sig cykla förra sommaren. Själv var hon alls inte intresserad. Det spelade ingen roll hur mycket jag lockade och pockade och engagerade mig i att springa bakom. Hon bara surade och det slutade alltid med att vi gav upp efter några få minuter.

Så för en dryg vecka sedan var hon hemma hos en kompis som hade lärt sig cykla och skulle plötsligt själv. Helt själv. Utan hjälp. I en dryg halvtimme höll hon på och försökte att komma iväg på cykeln och puttade sig fram med fötterna utan direkt framgång. Idag tog vi ut hennes egen cykel och hon var lika envis. Efter en bra stund frågade jag om vi inte skulle sätta på pinnen därbak eftersom det faktiskt kan vara lite svårt att börja från marken om man inte är van. Hon gav med sig och jag hjälpte henne att starta. Sedan cyklade hon iväg och behövde inte hjälp någon mer gång.

Mellandagar

Jag hyser sannerligen en aversion mot årstidsväxlingar. Medan andra jublar över att det äntligen är vårlikt förfasas jag över att hallen är full av bävernylonoveraller, vinterkängor OCH leriga överdragsbyxor samt gummistövlar samtidigt. Varje morgon fryser jag i skinnstövlar och handskar medan jag varje eftermiddag försöker undvika de värsta geggpölarna och svettas i min kappa.

Jag blir tokig på de här övergångsperioderna. Låt oss stänga vintern och öppna våren en dag från en annan.

Jaså, den typen av energipåfyllning

Det är sannerligen ljusare nu. Barnen sover inte längre obehindrat till halv nio på helgmornarna. Nyligen vaknade Pirum vid halvsexsnåret.
- Snälla Pirum, det är natt. Ni måste sova lite till, försökte jag.
- Det går inte. Mitt batteri är slut. Jag kan inte sova.
- När du sover laddar du batteriet, trugade jag.
- Nej. Jag behöver mat.

Egenkärlek

Vi gör pärlplattor. Äppel har gjort en ram runt ett hjärta.
- Du måste ju inte pärla inuti, säger jag.
- Du kan ha den som en ram runt ett foto.
- Ja, det tänkte jag.
- Vem ska du ha där då? luskar jag nyfiket.
- Mig själv.