Going nuts

Jag hittade just nötknäpparen i ett skåp. Julen är över och jag har inte knäppt en enda nöt. Oacceptabelt! Imorgon ska jag tömma butikerna.

Problemlösare

På julavslutningen var det en flicka som tappade sitt stora pepparkakshjärta i golvet så att det lossnade en bit. Efter gråt och tandagnissel sade hennes mamma att de kunde försöka laga kakan med kristyr.

Då klev Pirum fram med ett konstruktivt förslag:
- Annars kan hon äta upp den.

Att skotta fram skiten

Jag började misstänka att det är dags att tömma avloppstanken. Det tog en stund att lokalisera den under snömassorna, men när jag väl fick upp locket fick jag misstanken bekräftad. Nu funderar jag lite över hur jag ska gå tillväga med beställningen för att lyckas tajma in en lämplig dag. Helst en dag när det inte snöar alls, men det tycks ju omöjligt. I andra hand en dag när jag överhuvudtaget är hemma och kan skotta åt slamsugaren.

Skitproblem.

Prövad

Det har varit slitit de senaste veckorna. Det började en onsdag med klass två-varning i hela Stockholmsområdet. Jag pulsade på bilvägen på morgonen och fann en buss som tog mig till stan, långsamt men säkert. Ett par timmar senare insåg jag att det inte gick att ta sig hem på samma sätt. Jag bestämde mig för att kasta mig i en taxi redan vid lunchtid för att försöka komma fram till mina barns förskola och skola innan läget skulle bli ännu värre. Dit kom jag, men inte längre. Min bil, som stod på pendelparkeringen sedan dagen innan, var totalt insnöad. Mina tre barn och jag promenerade ett par kilometer i snömassorna till vänner som bjöd oss på middag. Därefter tog vi taxi hem och möttes av lårhög snö och strömavbrott. Dessutom hade min mobil laddat ur och jag var lätt förtvivlad. När strömmen kom tillbaka strax efteråt snyftade jag lite.

Några dagar efter detta frös vattnet. Hela dagen var vi utan. Min snälle svåger lokaliserade proppen och stod med hårtork i kylan. Sedan gick inte rören ihop utan vattnet sprutade istället ut under huset. Lyckligtvis är grannen rörmokare och kunde rycka ut med nya rördelar.

Efter det har det bara fortsatt att snöa. Det faller ett par centimeter så gott som dagligen och jag skottar ryggen öm. Två gånger har jag fastnat med bilen. En gång så illa att jag fick åka buss med barnen och till slut stod med tårar i ögonen på förskolan. Då fick jag acceptera att ta hjälp av en snäll dagispappa som körde oss hem, drog loss bilen och skottade parkeringsplatsen.

Ibland undrar jag vad jag har gett mig in på. Arbetet var jag beredd på, men känslan av otillräcklighet och beroende är värre. Jag hoppas att jag glömmer den känslan när det blir vår.

Allt hade löst sig om det kom vatten ur kranen

Saker jag skulle vilja göra just nu:
- tvätta händerna
- vattna blommor
- diska
- spola i toaletten
- duscha
- dricka kaffe
- förbereda mat till 7-årskalaset
- starta en tvättmaskin med lakan

Storasyster upp i dagen

- Pirum, önskar du dig någonting särskilt i julklapp?
- Ja, en likadan bil som jag redan har.
- Vad är det för en bil?
- En orange.
- Ska du ha två sådana. Varför då?
- För då kan Päppel låna en.

Säga vad man vill om mina flickor, men särskilt giriga är de inte.

Högst på önskelistan

På måndag fyller Äppel år. Han konstaterade häromdagen att det var dags för snö. För det tycker han att det är självklart att det är på hans födelsedag.

Den lille uppfinnaren

Äppel tycker att folk i allmänhet är lite dåliga på att använda blinkers och klurade en morgon på en lösning. Först tänkte han att bilen automatiskt kunde blinka när föraren vred på ratten, men insåg sedan att det nog var i senaste laget. Då föreslog han en lösning där blinkersen var kopplad till en GPS. På så vis kunde man förprogrammera en rutt och bilen skulle då blinka när det var dags att svänga.

Jag ser tydliga binyttor med detta. Föraren skulle slippa att lyssna på en monoton röst eller titta på GPS:en under färd och kunde helt enkelt använda blinkandet som köranvisning.

Jag har närt tre slavar vid min barm

Äppel dukar, Päppel skalar morötter och Pirum skär falukorv.

Jag roddar spisen, men inom en inte alltför lång framtid tror jag att jag kan lägga mig på soffan medan barnen fixar middag.

Självinsikt

För ett tag sedan kom Äppel från fritids med en stor plastbit som ser ut att kunna komma från något fordon.
- Ska du ha med den hem? frågade jag.
- Vad ska du ha den till?
- Jag ska bygga något av den. Jag hittade den i skogen. Du ska förresten vara glad för att jag inte tog med något större. Det fanns till exempel en hel dammsugare.

Livlig fantasi

- Vad är det för märken du har på kinden, Äppel? Har du gjort illa dig?
- Det var Moltas som slog mig med en yxa.
- Jaha, du.
- Han hade en leksaksyxa med låtsasblod som han råkade rispa mig med.
- Menar du allvar?
- Nej.
- Vad hände då?
- Jag stod vid en vägg och petade mig i näsan. Sedan råkade jag skrapa mig på kinden med snoret.
- Ja, säkert.
- Neäh. Jag stod vid en vägg och några kastade knivar mot mig och en råkade nudda kinden.
- Oj då. Du, vad hände egentligen?
- Jag vet inte. Jag har ingen aning om var det kommer ifrån.

Historien upprepar sig

Senaste gången Päppel var på simskolan betedde hon sig märkligt. Hon brukar längta efter att gå dit, men den här gången berättade simlärarna att hon bara hade stått och tittat och vägrat att delta i övningarna. Blyg som hon är hade hon heller inte yttrat ett ord.

Till mig sade hon efteråt att hon inte kunde simma för att hon hade så ont i fingret och pekade på ett minimalt sår. Jag tyckte att hon var i känsligaste laget och har ärligt talat gjort mig lite rolig på hennes bekostnad.

Det ångrade jag så fruktansvärt idag när hon klamrade sig fast och vägrade bli lämnad vid bassängen. Efter mycket lirkande gick hon med på att vara med om jag stannade vid bassängkanten. När det var dags att gå i poolen satt hon ändå kvar på mattan och grät. Till slut lyckades jag förstå att hon var så vansinnigt rädd för att doppa huvudet och heller inte vågade berätta det.

Jag har själv ett så tydligt minne från simskolan. Vi skulle doppa huvudet under en rockring och komma upp i mitten och sedan dyka ut igen. Jag var skräckslagen, men gjorde det ändå för att jag inte vågade annat.

Hur kunde jag missa tecknen på att hon är jag?

Syjunta

Päppel väver lite och Pirum håller sig sysselsatt med virknål och garn. Det ska bli en mössa, säger hon, en helt röd.

Jag funderade en stund på att sätta igång ett eget handarbetesprojekt, men nu har Pirum trasslat in handen i garnet så det är nog bäst jag fokuserar på att assistera.

Magin är bruten

Igår morse såg han mig inte förrän han var alldeles inpå och hälsade då med hörbar stämma.

Snart blir vi kanske tvungna växla ett par ord.

Lanternor och kalla tår

Idag är det lyktfest, först på förskolan och sedan på skolan. Det är ett fantastiskt påfund. Mitt i mörkaste november lyses sinnena upp av sjungande barn i lykttåg. Första året blev jag så rörd att jag fällde några tårar. Nu är jag lite mer härdad.

Det enda negativa med denna högtid är att det brukar vara ganska ruggigt att stå ute i flera timmar. Jag hoppas att jag är tillräckligt rustad med dubbla yllebyxor under kjolen, men kanske borde jag ha plockat fram fårskinnsstövlarna.

Högst levande

Idag har jag skrattat gott med bästa arbetskamraterna, fått trevliga sms, varit orolig för Äppel som låg sjuk på fritids och hämtades av farmor samt fly förbannad på en kollega som inte visat respekt för min tid. Dessutom har jag ätit en god middag, saknat ovan nämda sjukling och gosat med mina två döttrar i soffan.

Sammanfattningsvis en bra dag.

Jag vet var din brevlåda bor

Mina tidigare grannar har bett mig om kontaktuppgifter till köparna av vårt gamla hus.

Jag tycker inte att det borde vara så väldigt svårt att hitta dem.

Plocka svamp

Det här med att plocka svamp är ju ganska trevligt. Jag har alltid associerat begreppet med att tröstlöst leta efter de små rackarna. Sedan jag flyttade till mitt hus i skogen har jag dock gått ut och hämtat dem på samma sätt som jag plockar blåbär. Jag tar en liten sväng i de närmsta omgivningarna, sätter mig någonstans och plockar tills jag är nöjd.

Ett lågt pris att betala

Jag är inte vidare förtjust i badhus, men får jag chansen att hänga några extra timmar med två av mina fina ungar så tar jag gärna huttrande vid bassängkanten, blöta golv i omklädningsrummet och ekandet av barnskrik mellan kakelväggarna.

En liten pust av det förflutna

Imorse var jag med om en fantastiskt upplevelse. Jag mötte en gammal bekant på Kungsbron. Det var en kille som rörde sig i samma kretsar som jag under min studenttid. Vi hade ingen närmare relation utan sågs nog främst på blöta fester och har troligtvis aldrig utväxlat några djupare ord med varandra.

Nu såg jag honom alltså komma emot mig där på bron och hann tänka de vanliga tankarna om att titta åt ett annat håll för att slippa utbyta banala hälsningsfraser. Så blev det dock inte. Vi tittade varandra i ögonen och log brett när vi möttes. Ingen av oss saktade ner på stegen så det hela passerade på ett ögonblick, men det leendet inbegrep så mycket. Det var som att vi delade en stor hemlighet: där går du i din kostym och här är jag i min sidenklänning. Du kamouflerar dig bra i den stressade Stockholmsmiljön, men jag vet så mycket om dig som inte de andra människorna anar. Jag minns hur kul vi hade och vem du var innan du gick in i den här rollen. Jag känner dig och  folk runt omkring oss vet inte ens om att vi har ett gemensamt förflutet.

Det mötet var så starkt att jag fick gåshud och jag är glad att vi inte stannade och pratade. Det hade förstört allt.