Så går ett år ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

2011 var ett tungt år. Jag fick en tankeställare kring min reumatiska sjukdom; en lungsjukdom som jag inte har funderat så mycket över eftersom den hållits i schack med mediciner. Under förra året försökte läkaren att fasa ut de mediciner jag ätit länge. Det blev ett försök som gjorde det tydligt att sjukdomen bara låg och väntade på att få en ny chans att härja fritt. Jag fick nya mediciner som knäckte min lever och sedan i maj äter jag ytterligare en sort som begränsar mitt liv och som vi ännu inte vet om den verkligen hjälper.

I början av juni rasade min kropp ännu litegrann. Jag fick helt oväntat två diskbråck. Det blev en ovisshet och en lång sommar där jag kände mig än mer begränsad av min kropp. Jag har inte längre ont och jag har förlikat med att jag inte har full rörlighet och känsel i vänster fot. Samtidigt är jag lite rädd för vad som händer härnäst.

I augusti bestämde maken och jag oss för att separera. Det gemensamma livet har varit jobbigt länge. Beslutet var lite av en lättnad, men ändå blev själva verkställandet såklart fruktansvärt jobbigt. Sedan slutet av oktober turas vi om att bo i vår gemensamma villa med barnen. Jag är alltigenom lycklig när jag är där medan de dagar jag är ensam i en hyrd stuga känns som att jag gör våld på mig själv. Jag har aldrig haft någon önskan om mer egentid. Att ha barnen omkring mig är självklart och nödvändigt för mig.

Jag ser att ni är många som troget tittar in här trots att jag har blivit så dålig på att skriva. Jag är verkligen glad för det, men känner att det är svårt att hitta de där ögonblicken av glädje som jag vill förmedla. De senaste veckorna har jag tänkt mycket på det symboliska i att det är nytt år nu. Dessvärre vet jag att det är en lång väg kvar innan kurvan pekar uppåt. 2012 kommer inte att bli mitt lyckligaste år som helhet, men det kommer säkert sluta långt mycket bättre än det börjar.

Nu vet ni i iallafall hur det ligger till. Kanske kan den vetskapen göra att jag kan skriva lite friare utan att känna mig pressad att prestera enbart roliga inlägg.