Mitt hem är inte ett renoveringsprojekt

Vi bor i ett hus byggt runt 1940. Det har haft samma ägare sedan dess fram till att maken och jag flyttade in för snart sju år sedan.

De tidigare ägarna var en familj med både murare och snickare så det har gjutits och murats på de mest förvånande ställen och skåp och lådor är platsbyggda. Genom åren har det också lappats och lagats en hel del. Jag tror att mannen i familjen var snål från början och gärna tog det material han hade, men blev ännu värre med åren och sparade på allt och vi hittar fortfarande järnbalkar och gammalt kakel i olika hörn av tomten.

När vi flyttade in hade huset stått tomt ett antal år. Trädgården var igenvuxen och invändigt var det mörkt och murrigt. Vi målade över en massa gamla sjuttiotalstapeter och flyttade in. Sedan har vi fixat en del allt eftersom. Vi har till exempel renoverat barnens sovrum och byggt en ordentlig tvättstuga. Vi har totalrenoverat en toalett och satt in ett glasparti i köket. Vi har grävt fram rabatter och nu ska vi dränera och göra i ordning gårdsplanen. Jag skulle faktiskt kunna fortsätta uppräkningen ganska länge.

Framför allt har vi dock levt våra liv. Vi har fått tre barn, vi har rest och vi har arbetat. Vi har umgåtts med vänner och vi har slappat i soffan.

Vi har aldrig någonsin sagt att tanken var att vi skulle flytta in och sedan totalrenovera. Vårt hus fungerar fint för vår familj trots att köket är från 1975 och badrummet från åttiotalet. Visst kan vi drömma om andra lösningar i framtiden, men just nu finns ingen ambition att slita med stora projekt och att nå någon slags fulländning.

Kära vänner och bekanta. Ni kan sluta att fråga om vi har renoverat ditten och datten och om vi är klara med huset varje gång vi ses. Vi trivs i vårt hem och är helt nöjda med att bo och leva. Klara kommer vi aldrig att bli.