Lite låg

Jag är kroniskt sjuk.

Det är egentligen ingen nyhet. Jag har haft hosta i många år och för snart fyra år sedan när jag var gravid med Päppel lades jag in på sjukhus med andnöd. Efter en vecka med många prover uppdagades en ovanlig reumatisk sjukdom som uppenbarar sig som inflammation i blodkärl i lungor och andningsvägar. Sedan dess har jag ätit kortison och mått alldeles utmärkt. Faktiskt så bra att jag oftast har svarat ja på frågan om jag är fullt frisk, innan jag har kommit på att jag har någon diffus grej där i bakgrunden.

I höstas slutade jag med kortisonet efter att ha ätit en mycket låg dos under flera år. Jag tog för givet att jag skulle leva symptomfritt. Så blev det inte. För en liten tid sedan började jag hosta på nätterna och plötsligt började det bli jobbigt att skjuta barnvagnen den knappa kilometern till förskolan.

Nu var det hela lätt åtgärdat eftersom läkarna visste vad det berodde på. In med nytt kortison så kände jag mig frisk igen på en vecka.

Det är bara det att den här gången har jag förstått att det är kroniskt. Jag kommer antagligen aldrig att kunna leva utan mediciner. Just nu håller jag på att fasa in någonting annat istället för kortisonet. Jag måste ta massor med prover och kommer inte att kunna dricka mer än ett par glas vin i veckan eftersom det påverkar levern. Det känns plötsligt som att mitt liv har begränsats på ett helt annat sätt. Jag ska komma ihåg att äta mediciner tre gånger om dagen och jag måste tänka mig för när jag går bort på middag. Framförallt vet jag inte när eller om symptomen dyker upp igen och om det en dag blir värre.

Jag kanske tar ut sorgen i förskott, men jag känner mig lite nere just nu.