tisdag 31 januari 2012

Huvudet på spiken

Lilla Päppel beskriver sina känslor så att mammas hjärta blöder.

- Helst vill jag att både pappa och du ska bo här hela tiden. Men det går ju inte.
- Nej, svarar jag.
- Det skulle nog inte bli så bra. Vi skulle nog bara bråka.
- Vuxna bråkar inte, invänder hon.
- Jodå. Det kan de göra, erkänner jag.
- Vadå? Vuxna bebisar då eller?

fredag 27 januari 2012

Drömmar

Ett litet hus vid havet. Gammaldags, men i gott skick. Med goda kommunikationer runt knuten. Ett stenkast från huvudstaden och inte särskilt dyrt.

Ska det vara så svårt att hitta?

tisdag 24 januari 2012

Mitt veckoslut i klockslag (urval)

Fredag
05:42 Jag styr mot Trysil i en Renault Clio packad med en resväska, tre pulkor, tre hjälmar, tre stjärtlappar, två par skidor, två par stavar, tre skitiga overaller, en massa mat och tre barn.
06:08 Pirum kräks.
06:56 Pirum kräks.
07:38 Pirum kräks.
08:48 Pirum somnar.
10:46 Pirum vaknar.
10:47 Pirum får ett äpple.
10:48 Pirum kräks.
11:01 Jag bestämmer mig för att inte stanna för lunch på grund av Pirums hysteriska åksjuka.
11:16 Pirum kräks.
11:36 Pirum kräks. Eller spottar som Päppel säger. Inte mycket att få upp där.
11:44 Jag konstaterar att vi har en mycket god stämning i bilen och att resan går galant, trots att jag också kan se det ironiska i min positiva tanke.
12:39 Framme vid destination.
13:22 Enkel lunch intas.
14:05 Ut för snölek.
17:10 Värdfamiljen tas emot med middag.
18:12 Pirum kräks.
18:13 Jag börjar misstänka att det inte handlar om åksjuka.

Lördag
10:02 Vi beger oss ut för härlig snölek. Alla är glada och friska.
12:45 Vi äter lunch.
13:07 Jag tvingar en lite medtagen Pirum att sova middag.
14:48 Dags för dagens andra utepass.
17:30 Tacomiddag.
18:40 Jag kräks.
18:55 Päppel kräks.
19:25 Päppel somnar i soffan.
20:20 Jag går och lägger mig med alla barnen.
20:52 Vi vaknar av att Päppel kräks i sängen.
20:53 Jag kräks i en hink.
21:05 Vi somnar om.
21:10 Vi vaknar av att Äppel kräks i sängen.
21:32 Vi somnar om.
21:57 Vi vaknar av att Äppel kräks i sängen.
22:40 Vi somnar om.
23:10 Vi vaknar av att Äppel hulkar och jag hinner få fram hinken.
23:49 Vi vaknar av att Äppel hulkar och jag hinner få fram hinken.

Söndag
10:20 Mina pigga barn går ut och åker pulka med värdfamiljen. Själv sover jag ett par timmar.
14:35 Lite utelek innan vi vinkar farväl av våra hjältar som har tvättat och sanerat halva natten och underhållit barnen hela dagen.
18:50 Jag och barnen somnar för natten.
06:20 Vi sätter oss i bilen för hemfärd.
13:30 Vi anländer destination hemma. Jag konstaterar att jag har tre underbara barn som hållit humöret uppe hela resan och att vi har haft en härlig roadtrip.

Sammanfattning
En härlig vinterhelg och två mycket smidiga bilresor om man bortser från några smärre incidenter.

söndag 15 januari 2012

Så går ett år ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

2011 var ett tungt år. Jag fick en tankeställare kring min reumatiska sjukdom; en lungsjukdom som jag inte har funderat så mycket över eftersom den hållits i schack med mediciner. Under förra året försökte läkaren att fasa ut de mediciner jag ätit länge. Det blev ett försök som gjorde det tydligt att sjukdomen bara låg och väntade på att få en ny chans att härja fritt. Jag fick nya mediciner som knäckte min lever och sedan i maj äter jag ytterligare en sort som begränsar mitt liv och som vi ännu inte vet om den verkligen hjälper.

I början av juni rasade min kropp ännu litegrann. Jag fick helt oväntat två diskbråck. Det blev en ovisshet och en lång sommar där jag kände mig än mer begränsad av min kropp. Jag har inte längre ont och jag har förlikat med att jag inte har full rörlighet och känsel i vänster fot. Samtidigt är jag lite rädd för vad som händer härnäst.

I augusti bestämde maken och jag oss för att separera. Det gemensamma livet har varit jobbigt länge. Beslutet var lite av en lättnad, men ändå blev själva verkställandet såklart fruktansvärt jobbigt. Sedan slutet av oktober turas vi om att bo i vår gemensamma villa med barnen. Jag är alltigenom lycklig när jag är där medan de dagar jag är ensam i en hyrd stuga känns som att jag gör våld på mig själv. Jag har aldrig haft någon önskan om mer egentid. Att ha barnen omkring mig är självklart och nödvändigt för mig.

Jag ser att ni är många som troget tittar in här trots att jag har blivit så dålig på att skriva. Jag är verkligen glad för det, men känner att det är svårt att hitta de där ögonblicken av glädje som jag vill förmedla. De senaste veckorna har jag tänkt mycket på det symboliska i att det är nytt år nu. Dessvärre vet jag att det är en lång väg kvar innan kurvan pekar uppåt. 2012 kommer inte att bli mitt lyckligaste år som helhet, men det kommer säkert sluta långt mycket bättre än det börjar.

Nu vet ni i iallafall hur det ligger till. Kanske kan den vetskapen göra att jag kan skriva lite friare utan att känna mig pressad att prestera enbart roliga inlägg.

onsdag 4 januari 2012

Kompensation

Jag hittade en riktig mördarbacke. Brant och obehagligt lång.

Jag sprang upp för den sex gånger innan jag tillät mig en normal joggingtur.

Tur jag inte satte upp några nyårslöften

Idag har jag ätit säsongens första semla.

Ja ja, alldeles för tidigt. Jag vet. Jag hann i alla fall slänga ut julgranen.