söndag 30 november 2008

Efter egen förmåga

Igår bakade vi lussebullar. Jag gjorde bara tråkiga s-formade klumpar. Äppel däremot skapade bland annat en snigel*, en kotte och ett litet huvud.


* Detta konstverk kunde i vuxet sällskap tolkas lätt obscent, men som tur var åt Äppel upp det på en gång. Vi slipper alltså råka lägga det på fatet vid någon adventsbjudning.

lördag 29 november 2008

Framtidsplaner

- Äppel, vad skall du bli när du blir stor?
- Kock, brandman och hängare.
- Hängare? Menar du en sådan som man hänger kläder på?
- Nej, en som hänger på folk.

Verkligen ambitiöst.

torsdag 27 november 2008

Julfest

Jag tänkte bara säga att om ni blir bjudna på middag hos oss kan det i fortsättningen hända att ni får reda på att det är till självkostnadspris. Efter att ni tackat ja.

Nej, så kan man väl inte göra? Jo, tydligen. Det är just vad min arbetsgivare gjorde i allafall.

Undrar hur många som väljer att komma på en tillställning där man får pröjsa för jultallrik i kvarterets föga imponerande personalrestaurang? Planerna för alternativ julmiddag har redan börjat.

onsdag 26 november 2008

Ur form

Jag var på spinning ikväll. Det var hemskt! Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit så slutkörd. Nog för att det har blivit ett uppehåll på några veckor på grund av alla sjukdomar, men att det skulle kännas så här.

Min spinninginstruktör är tuff. Raksträcka innebär inte att man bara får trampa på lite lätt utan titt som tätt måste man ställa sig med låsta höfter och cykla på i snabbt tempo. I upp till en minut! Det svider. För klenisar finns ett alternativ: sitta ner och bara höja tempot. Jag sätter en heder i att stå varje gång. Nu är den bortblåst. Efter två gånger tjugo sekunder kroknade jag och på tredje omgången satt jag där. Som en riktig förlorare.

Åh, vad jag ville skrika: Jag är gravid! Jag är gravid!

Bisittaren

Tandläkarbesöket gick över förväntan!

Äppel blev nog mest lugn och lite lullig av dormicumet. Inte speciellt glad, men pratade massa lustigt med tandläkaren. Bland annat sade han att snögubben som vi gjort idag fick en morot till näsa eftersom det inte gick att få loss Äppels egen. Under ingreppet låg han så snällt och gapade. Sedan kunde han inte stå på benen utan vacklade omkring och såg olämpligt påverkad ut för att inte ens vara tre år fyllda.

Jag är väldigt glad att det gick så bra. För han minns alltihop! Han pratar om stolen, tängerna och affisherna i taket utan att visa minsta tecken på någon minneslucka.

Väl hemma konverserade Äppel och pappa lite om tandläkarbesöket. Maken undrade om det var flera tandläkare.

- Näeh, svarade Äppel. My var tandläkare och så var det en... öööhh... pass.... passa.... tandläkarpassagerare!

Jag vet inte vad en tandsköterska har för utbildning, men jag misstänker att de kan något mer än att bara åka med.

Dormicum

Om en timme skall vi vara hos tandläkaren. Äppel skall dra ut en död tand. För att det skall gå så smidigt som möjligt får han först en dos dormicum. Av det blir man glad och modig och efteråt kommer man inte ihåg någonting.

Något för förlossningsrädda kanske?

Framgångsrik shopping

Igår klockan 19.18 slog jag till!




Den här blev det. Nästan en hundring dyrare och jag har ingen aning om vad frakten kommer sluta på. Säljaren hävdar att den är starkt gul, vilket det ser ut som på den lilla bilden av insidan.

Jag tänker vara nöjd. Sluta gräma mig. Nu. Eller strax. Jo, nu!

tisdag 25 november 2008

Lika önskad

En kompis till mig sade en gång att man egentligen bara är gravid en gång. Så sant! Jag kom att tänka på det igår när jag ringde barnmorskan för att boka tid för inskrivning.

- Hej, jag är gravid och skulle vilja skriva in mig hos er.
- När hade du senaste mens?
- Den 3 oktober.
- Jaha, då skall vi hitta en tid snart. Låt se... här har jag en tid på torsdag.

Hoppsan. På torsdag. Med Äppel minns jag att jag väntade i flera veckor, säkert en månad, på inskrivningen. Jag misstänker att jag ringde så fort jag testat positivt.

Det är helt enkelt bara med första barnet som allt kretsar kring graviditeten. Kära Päppel och Pirum, ni är lika önskade som Äppel var. Det är helt enkelt svårare att ta sig tid.

Bye by fina lampa




Jag har länge gått och småfunderat på att köpa en lampa till köket. Vi har en otroligt tråkig IKEA-modell som inte alls passar in. Vårt kök är lite trendigt retro i brunt. Eller ja, det är helt enkelt inte renoverat sedan 1975, men med mormors 60-talsstolar och detaljer i tyget Persons kryddskåp kanske det kan passera som något så när piffat med lite god vilja. En gul lampa vore fulländningen!




Så fann jag den på Tradera. Grymt snygg och i rätt storlek. Jag bestämde mig för att slå till klockan 16.13 igår. Jo, jag vet att man kan lägga bud i förväg. Fast jag vet också att det har en tendens att trissa upp priset så jag ville lägga mitt bud någon minut innan. Jag misstänkte att frakten skulle kunna dra iväg en smula, men runt 200 spänn kunde jag i allafall tänka mig att lägga.


Eftermiddagen planerades för att jag skulle kunna vara vid datorn vid den viktiga tidpunkten. Jag kom hem med båda barnen vid fyratiden. 16.04 serverade jag Päppel gröt och hade auktionen uppe på datorn. Sedan fixade jag med kaffe och kex, satte Päppel på pottan och svarade på något mejl. Sedan insåg jag plötsligt att klockan var 16.15 och att jag inte hade tänkt på lampan på 11 minuter. Och att det var kört!

Åh, vad jag grämer mig. Hur kunde jag glömma? Varför satte jag inte äggklockan?

Vad den gick för? Jag gråter när jag tänker på det. 28 kr.

måndag 24 november 2008

Så gör barn på riktigt

Min man kom hem från Coop häromdagen och sade att Äppel hade uppfört sig som en parodi på ett trotsigt barn. Han hade lagt sig på golvet och skrikit och sparkat.

Anledningen? Han fick inte åka en sådan där tiokronorsgrej i entrén. Det här känns orättvist. Det är inte vi som har lärt honom hur de fungerar.

Morfar, du kan komma och hämta honom nu.

Känn ingen press

Igår kväll var Äppel inte helt sugen på att gå och lägga sig och när jag efter läggdags hörde Päppel skrika högt från det gemensamma sovrummet anade jag oråd. Jag öppnade dörren och möttes av en pilemarisk Äppel som genast kastade sig i säng. I Päppels spjälsäng låg dock ett spår: Äppels kudde.

- Du får inte hoppa ner i spjälsängen när Päppel skall sova.
- Men Laban sover i Labolinas säng.
- När Päppel blir större kan hon ha en likadan säng som du. Då kanske ni kan ligga bredvid varandra.

Päppel funderar lite och pekar på spjälsängen:

- Då kan vi sälja den.
- Mmmmm. Men vi kanske vill ha en till bebis.
- Ja! Då vill jag ha en sån som Fred* har. En kille!
- Det kan man inte välja. Men det blir bra med en tjej också. Du tycker om Päppel.
- Ja. Men jag vill ha en kille.


* Kompis som hängt med ända sedan mammagruppstiden och som länge gick under namnet Vaff.

söndag 23 november 2008

Överträffad

Igår var min syster här. Vi skulle göra en gemensam julklappskalender med Äppel, Päppel och kusinen till mormor och morfar. Jag hade förberett mig väl och valt ut ett par foton per månad i takt med årets gång. För smidighetens skull hade jag noterat vilka bilder som skulle vara vilken månad och lagt dem i en folder för att det skulle vara enkelt att hitta dem och ladda upp dem.

Min syster däremot hade maxat. Inte bara hade hon döpt om bilderna så att man genast såg vilken som skulle vara var. Hon hade dessutom stajlat till en bild på kusinen i tomteluva till decemberbladet. Som av en händelse hade hon också en extra bild som fick bli ikon för kusinens födelsedag.

Vad säger man? Jag tror att hon kan ha brutit överenskommelsen.

Ormen Kaa

Päppel har en väldigt märklig grej för sig. Hon gungar från sida till sida. Eller snarare vickar hela överkroppen i sidled. Det har inget med humöret att göra. När hon inte vill öppna munnen och äta gungar hon snabbt och argt samtidigt som hon skriker. Men hon gungar också när hon sitter glad och kikar i vagnen. Det ser sannerligen lustigt ut.

lördag 22 november 2008

Välkommen tillbaka chefen!

Aldrig trodde jag att jag skulle längta så efter Päppels häftiga humör. Men jag lovar, allt är bättre än en apatisk utslagen magsjuk liten tös.

Päppel har varit inskriven på barnsjukhuset i fyra dagar. Det började med att hon kräktes och eftersom hon redan hade varit tokdålig i magen i två veckor dröjde det inte länge förrän hon var helt utslagen. Den vanligtvis glada och spralliga tjejen bara låg som en trasa. Vilken mardröm!

Efter lite dropp och diverse sötsaker är hon glad igen. Bara väldigt smal. Här måste nog skämmas bort ordentligt!

torsdag 20 november 2008

Testund

I dessa sjukdomstider har maken fått hämta Äppel på förskolan några gånger. Nu har de infört en ny eftermiddagsrutin. De dricker te tillsammans och jag måste erkänna att jag känner mig utanför. Det är inte det att jag inte får vara med.

- Vill du smaka på vårt te, mamma? frågar Äppel.

Problemet är att jag verkligen inte tycker om te. Fast jag har sett att Äppel inte heller dricker så mycket. Det är nog själva ritualen som är grejen. Jag kanske skall hälla upp en kopp och delta jag också.

tisdag 18 november 2008

Drabbade av rekord

Inatt kräktes Päppel. Det innebär den tredje svängen av magsjuka i den här familjen inom två veckor! Kanske något för Guinness rekordbok?

Så nu är vi isolerade här igen. Om någon vill träffa oss kan ni boka in ett besök framåt våren.

måndag 17 november 2008

Charlie Chaplin

Päppel har gummiben. De går att böja lite hur som helst både i knäleder och höfter. Detta har hon inte riktigt lärt sig att hantera och kan därför inte stå på egen hand. Hon gör dock små framsteg.

Det senaste är att hon har börjat ta steg när man håller henne i händerna för att gå. Förut fick man vicka henne från sida till sida för att hon skulle komma framåt, men nu rör hon på påkarna för egen maskin.

Päppel svingar ut benen i sidled, gör som en stor cirkel framåt och bakåt för att slutligen sätta ner foten några centimeter framför där hon lyfte den. Samtidigt skrattar hon av ren glädje som bara en trettonmånaders flicka som håller på att erövra världen kan göra.

söndag 16 november 2008

Ny chef

Päppel har varit världens enklaste bebis. Hon har alltid varit nöjd och glad och lätt att ha med sig i alla sammanhang. Hon har suttit snällt i vagnen när mamma sprungit på stan och charmat många sällskap medan mamma fikat. Hon har helt enkelt varit harmonisk och tillfreds med livet.

Lite skamfyllt måste jag erkänna att jag ibland skämtsamt har beklagat mig. Några gånger har jag beskyllt Päppel för att sakna ambitioner. Bara för att hon inte har varit så där skrikigt frustrerad och alltid velat klara nästa steg som Äppel.

Flera gånger har jag fått höra att lugna bebisar så småningom brukar utvecklas till riktigt j*kliga tonåringar. Det har jag bara skrattat åt. Det är liksom för långt bort för att oroa sig för. Men ingen varnade mig för att harmoniska bebisar kan förvandlas till ordentligt bestämda och manipulerande ettåringar.

Det är helt otroligt. Lilla söta Päppel bestämmer helt plötsligt här hemma och ingen vet hur det gick till. Hon kan sitta lugnt och fint och leka med något och plötsligt förvandlas till en argbigga. Hon skriker och gastar och drar oss i benen och ger sig inte förrän hon blir upplyft.

Allra mest kör hon dock med oss vid matbordet. Allt hon ser någon annan stoppa i munnen skriker hon till sig. Det spelar ingen roll om det är något hon ratat två minuter tidigare. Hon skall ha en ny bit. Och precis som första gången provsmakar hon för att sedan släppa demonstrativt på golvet. Sedan får hon syn på något annat hon skall ha och vrålar som en besatt tills det är i hennes hand. Notera att det är i handen det skall vara. Det är inte lönt att försöka stoppa något direkt i munnen. Den öppnar hon inte. Sträcker man fram en sked kniper hon ihop läpparna och gungar från sida till sida och skakar på huvudet.

Jag vet inte hur det är med er, men är det någon gång jag inte står ut med skrik (vi pratar illvrål) så är det vid matbordet. Så Päppel har helt klart en taktik här. Hon vinner jämt. Vi servar oavbrutet.

Jag har en fundering: blir arga ettåringar så småningom beskedliga tonåringar?

fredag 14 november 2008

Stoppa pressarna!

Jag har haft en gäst! Jag har bara inte sett det förrän nu. Måste varit innan jag införde nya räknaren.

Undrar varför han inte kommit tillbaka. Kanske för att jag inte uppdaterat tillräckligt ofta.

Pratar de svenska i Indonesien förresten?

Kära icke-läsare

Jag har misskött mig. Jag har läst att det är viktigt att uppdatera sin blogg regelbundet för att behålla sina läsare. Hoppas att ni kan acceptera min ursäkt: Vi har haft magsjuka för andra gången på två veckor!

Eftersom jag inte har några läsare kanske det egentligen inte är så viktigt*. Men det är principen som räknas. Jag skall inte göra om det.


* Nu är det konstaterat. Jag har bytt till en räknare som utesluter min egen IP-adress. Jag har också bestämt mig för att detta faktiskt får innebära att jag kan börja skriva lite mer om vad som händer om dagarna. Jag kommer inte bli avslöjad.

Ta sig samman

En dag när jag vi kom till förskolan sade fröken att det vore bra om Äppel kunde ha mockasiner på sig.

- Men det är ju så varmt på golven, invände jag.
- Ja, det är inte för den saken, svarade fröken. Men det är bra för att hålla ihop kroppen.

Oj, det är bäst att jag hastar och köper ett par tunna svala mockasiner. Jag vill inte att han skall tappa ett ben eller så.

tisdag 11 november 2008

Socialisera sig

Idag skall Päppel och jag åka till öppna förskolan. Jag tänkte att det är dags för henne att lära sig umgås med andra barn. Hon är bara van vid storebror Äppel samt lillkusinen.

Det hon får utstå från Äppel kan man säga att hon tar igen på lillkusinen. Hon gillar att dra, peta och brottas och att ta allt han har i händerna. Fast hon är ganska väluppfostrad. Varje stöld föregås av ett: tack, tack.

måndag 10 november 2008

Gissningslek

Jag såg en blogg med en sådan gullig bebis som låg och skvalpade och bestämde mig för att sno hela grejen. Det är som ni vet helt tillåtet på Internet.

Jag tänkte dock inte på att min bebis är väldigt färsk och inte fullt lika gullig. Vad är det för något? En dinosaurie? En tarm? En sjöhäst?

Det blir väl folk av den här också så småningom.

Superhemlig

Den här graviditeten vill jag hålla hemlig ett tag. Jag är i vecka sex och med både Äppel och Päppel kände mina syskon och föräldrar till det vid det här laget. Inte för att jag ville säga något då heller, men det sammanföll med våra glesa sammankomster och blev uppenbart. Spottar man inte i glaset i vanliga fall får man väl skylla sig själv...

De här gången tänkte jag i allafall berätta lite senare. Och skall jag då kunna blogga om saken finns två alternativ. Antingen ser jag till att bloggen inte alls kommer ut bland folk*. Eller också skriver jag ingenting som kan avslöja att det är jag som ligger bakom. Hittills har jag nog uppfyllt båda eftersom jag inte vet vilken väg jag skall välja.

Fast det har börjat bli lite tråkigt. En opersonlig blogg som ingen läser. Döm då om min förvåning när jag har haft fyra besök de senaste dagarna. Har någon hittat hit? Jag misstänker dock att det bara är ett troget fan. Jag själv.


* Jag kan tänka mig att ni (notera att jag patetiskt nog vänder mig med direkt tilltal till min icke-existerande publik) skrattar. Det finns miljoner bloggar därute. Hur stor är sannolikheten att någon jag känner stöter på denna? Men ni känner inte min syster. Hon dyker upp där man minst anar det.

lördag 8 november 2008

Jag skall måla hela världen

Jag bestämde mig för att gå och duscha och kände att det behövde föregås av ett så kallat seroius talk med Äppel.

- Jag skall bara duscha jättesnabbt. Du kan väl leka under tiden? Du får inte öppna dörren. Och väck absolut inte Päppel. Du får inte skrika eller bråka. Om du vill något kan du komma in till mig.

När jag står där med tvål på hela kroppen öppnas dörren.

- Vad gör du Äppel?
- Jag är här.
- Ja, jag hör det. Men vad gör du?
- Jag skall bara hämta pallen.
- Varför?
- Jag skall måla.
- Va?!! Var skall du måla?
- På några ställen.
- Med vad?
- Med barnfärg. Hejdå.

Skynda skynda. Jag kommer ut ur badrummet med vattnet droppande. Där står Äppel med en tom kopp och en ren pensel och stryker väggen. Det var väl ingen som trodde något annat?

fredag 7 november 2008

Rävspel

Min make var nöjd med två barn. Här var vi som ni förstår inte överens och jag var fast besluten att vinna.

Jag vet vad ni tänker. Vinna, sade jag. Inte luras. Bättre då att använda list och få honom att ändra sig.

Jag försökte låta förkrossad och berätta att jag kände ett tomrum och en saknad. Han är tyvärr inte så blödig.

Jag försökte med den klassiska skrönan*: Det blir inte mer jobb med tre barn än två. Det kan till och med bli lättare eftersom de tar hand om varandra. Han kunde inte se hur Äppel och Päppel skulle uppfostra Pirum på ett pedagogiskt sätt. Det kan inte jag heller om jag skall vara ärlig. Jag vet inte om jag kommer våga lämna dem ensamma överhuvudtaget.

Till slut blev jag desperat. Jag kan ha fått honom att tro att jag skall vara föräldraledig i evigheter och ha maten på bordet när han kommer hem, hemmet välstädat och tvätten ren och struken. Men det var inte riktigt så jag menade.**

Det bet i allafall. Med tanke på att det blir mindre än två år mellan barnen så gick det ganska fort för honom att ändra sig. Undrar vem som var listig egentligen.



* Jag kan återkomma om något år och berätta om det är sant eller ej.

** Det var självklart inte så jag menade. Och inte riiiktigt så jag sade. Men den diskussionen får jag vinna senare.

Vilken fest!

Förut lade jag upp lite äggröra till Äppel.

- Åh, får jag den tallriken som vi köpt på tivoli? frågade han glatt. Sedan såg han lite fundersam ut.
- Näeh... jag menar inte tivoli.
- Nej, rättade jag. Du menar IKEA.

Och han har inte ens fått vara i bollhavet än.

Efter första skeden kom sedan utlåtandet:
- Mmmm. Jag tycker det är saftigt.
- Vad bra, svarade jag nöjt. Inte visste jag att jag var en sån hejare på äggröra.
- Äääär det saft i?

Nu skall vi vara snälla

Imorse hörde jag hur Äppel, snart tre år, pratade med sin ettåriga lillasyster.

- Det är bara min mamma. Det är inte din mamma. Du har ingen mamma!
- Jo, du vet att jag hade Päppel i magen, invände jag.

Så flög djävulen i mig:
- Men du vet inte om jag hade dig i magen.

Nej, det sade jag såklart inte. Man skall ju vara snäll mot barn.



torsdag 6 november 2008

Sammanfattning

Här är mitt bidrag till Ditt liv på sex ord:

Jag fann att vardagen var lyckan.

onsdag 5 november 2008

Ut ur dimman

När vi skulle gå till förskolan imorse stannade Äppel upp och tittade sig omkring. Han sade förundrat med lite svepande rörelser att mamma, idag är det såhär i luften.

Vadå, såhär? Jag hann tänka att jag fått en son lika inkännande och närvarande som Ernst Kirchsteiger och trodde att han ville säga krispigt eller något liknande.

Sedan insåg jag att det var tvärtjock dimma. Man kanske borde stanna upp själv ibland.

Alla goda ting är tre!

När jag bara hade ett barn var det ett par tvåbarnsmammor som upplyste mig om att man inte vet vad det är att ha barn förrän man har två. Jag kom osökt att tänka på mina vänner som har bestämt sig för att inte skaffa syskon. De kommer alltså aldrig få uppleva föräldraskapet?

Hur som helst har jag börjat klura på min revansch. Vi väntar Pirum!